3. LÄGERSMÅLEN UNDER STORMAKTSTIDEN
3.4 Nattvarden – att bli utestängd från Guds bord
och kvinnan uppgav t ex att hon lägrats av en inkvarterad drabant, en dansk dragon, tysk officer eller okänd blåklädd ryttare.
I ytterligare 7 fall vistades mannen utanför häradet eller riket, utan att höra till den svenska krigsmakten. Eventuellt dömdes mannen på den ort där han vistades efter korrespondens med Torna häradsrätt men detta har inte gått att kontrollera.
Ett av de mer anmärkningsvärda resultaten från den här tidiga perioden är att endast 1 man undslapp domen för lönskaläge genom att värja sig med ed.197 I de fall den utpekade barnafadern kom inför häradsrätten, blev han följaktligen också dömd. Vi kan med andra ord avläsa en stor respekt för eden hos den enskilde individen under sen stormaktstid.
Sammanfattningsvis var det alltså inte i mer än 27 procent av lönskaläges-fallen som mannen undgick att dömas i häradsrätten tillsammans med kvinnan. Många av dessa män bör dessutom ha blivit dömda ändå, framför allt i krigsrätten. I flertalet fall hängde mannens frånvaro från häradsrätten just samman med kriget; han skulle dömas vid krigsrätt i Sverige, var utkom-menderad i kriget eller hade rymt över till Danmark. Det stora antalet soldater som rörde sig i häradet – inkvarterade svenska soldater och invaderande danskar – samt de omfattande utskrivningarna påverkar statistiken. Dels blev fler kvinnor övergivna mödrar på grund av kriget och dels medförde krigs-tillståndet svårigheter att döma soldaterna till straff och underhåll. Den do-minerande bilden blir trots detta att flertalet lönskalägesfall skedde mellan vanliga pigor och drängar i häradet och att drängarna hade ytterst små möj-ligheter att klara sig undan en fällande dom i häradsrätten. Pigorna dömdes nästan undantagslöst efter 1694, sedan hovrätten fastställt att kvinnan inte endast skulle få kyrkligt utan också världsligt straff.
3.4 NATTVARDEN — ATT BLI UTESTÄNGD FRÅN
1694 kom t ex Elna Jönsdotter till häradsrätten för andra gången.198 Hon hade haft sexuellt umgänge under äktenskapslöfte, men barnafadern hade begett sig till Östergötland och Elna hade svårt att styrka faderskapet. Första gången hon kom till tinget vägrade häradsrätten avkunna någon dom eftersom hon saknade bevis på faderskapet. Elna bad nu om att få sin dom så att hon kunde komma till ”herrans högvärdige Nattvard”. Det var alltså Elna själv som insisterade på att bli dömd för sitt brott och skälet hon uppgav var att hon ville gå till nattvarden. Med sig, som bevis på faderskapet, hade hon en skrivelse från kyrkoherden Per Swensson i Hardeberga. Kyrkoherden inty-gade att Elna blivit lägrad av drängen Simon Jönsson och dessutom föresprå-kade kyrkoherden att Elna så snart som möjligt borde få absolution och åter-inträda i församlingen ”som hon på år och dag icke varit till herrans Nattvard;
alltså betraktande till dess salighets sak, och att hon icke skulle råka i något samvets kval, och i sina synder förtvivla” borde hon få sin dom. Från det att brottet uppdagades i bygden och fram till den fällande domen levde den brottslige i ett utanförskap, utestängd ur den religiösa nattvardsgemenskapen, och utan möjlighet att försonas med Gud.
I ett snarlikt fall från 1699 hade barnafadern rymt ut ur häradet ”sedan han förnam henne havande vara”, och kvinnan som nu var avstängd från herrens nattvard för andra året anhöll om att få en dom för sin förseelse ”på det hon icke längre måtte bliva utestängd ifrån Guds bord”.199 När barnafadern inte gick att förhöra och döma komplicerades situationen för kvinnan. Genom domstolens sätt att hantera lönskalägesmålen kom det att ligga i kvinnans intresse att få barnafadern dömd.
Men det var inte bara kvinnor som drabbades av problem med att få ut sin dom, även om det var det vanligaste. Att rättstillämpningen var könsneutral härvidlag visar ett fall från 1688 då en dräng bad om att få sin dom för det lönskaläge han begått för ett och ett halvt år sedan.200 Man får veta att kvin-nan rymt till Köpenhamn strax efter barnets födelse och att barnafadern, drängen Påhl Hansson, ”tillstod sitt fel med begäran att han som nu på andra året icke varit till guds bord må få sin dom”.
I ett fall från 1711 hade pigan Elna Persdotter i Blentarp blivit förförd två år tidigare av en okänd löjtnant, vilket också prästen intygade att hon uppgett för honom.201 Av dombokstexten får vi dessutom veta hur denna piga upplevde avstängningen från nattvarden. I domboken finns noterat att Elna
198Torna häradsrätt, 1694 vt nr 27.
199Torna häradsrätt, ht nr 44.
200Torna häradsrätt, 1688, vårtinget nr 25.
201Torna häradsrätt, 1711, st nr 35.
bett att tingsrätten ”ville hjälpa henne till så mycket skyndsammare slut som hon utlåtit sig en innerlig längtan och trängtan hava att bliva med Gud och hans församling försonad.”
Men hur gick det då till rent konkret när en församlingsmedlem blev ute-sluten ur gemenskapen? Hur såg den sociala kontrollens mekanismer ut? I ett rättsfall från 1708 får vi faktiskt veta hur det gick till.202 Det var ryttarhustrun Sissela Carlsdotter från Nöbbelöv som stod åtalad, inte för lönskaläge utan för att ha trängt sig fram till nattvardsbordet mot förbud och på så sätt olov-ligt tillskansat sig det heliga sakramentet. Om hon fälldes för brottet blev straffet hårt – enligt kyrkolagen skulle hon plikta 100 daler. Var Sissela med-veten om att hon riskerade ett så strängt straff när hon trängde sig fram till nattvard med sina grannar? Det kan vi inte säkert veta men protokollet vittnar om hur högt en enkel, fattig kvinna skattade nattvarden. Av Sisselas be-rättelse om händelsen, och av vittnesmålen, får vi en god inblick i hur samspelet mellan prästen och sockenborna fungerade. Sissela tillstod att klockaren varnat henne för att gå fram till nattvarden innan hon talat med kyrkoherden. Men hon hade talat med kyrkoherden, Petrus Winningh, på Nöbbelövs gata och hon hade inte hört eller förstått att han förbjudit henne att gå fram till herrens nattvard. Hon ansåg inte heller att hon var skyldig till något brott. Av klockarens vittnesmål framgår att han på uppmaning av kyrkoherden gått till Sisselas hus och förbjudit henne att gå till nattvarden med de andra i församlingen. Hon måste först bli kvitt ryktet som var i omlopp om henne och ryttaren Per Högberg. Sissela hade bett Gud om hjälp och svarat att hon inte visste varför hon skulle utestängas från Herrens nattvard eftersom hon var oskyldig. Klockaren berättade också att kyrkoherden senare, medan han tog på sig mässärken, berättat att han förbjudit Sissela att gå fram till Guds bord. När prästen efteråt fick veta att Sissela ändå varit framme blev han mycket förtörnad och sa till klockaren att han skulle tagit henne vid armen och fört bort henne.
Resten av vittnesmålen gällde inte nattvardsgången utan huruvida ryktet om Sissela och Per Högberg haft fog för sig. Två bönder, en dräng och en ryt-tarhustru var inkallade som vittnen. Bonden Lars Jöransson hade nog sett att Per Högberg ”hos henne haft sitt umgänge och på 1 års tid gått in och ut i huset”, men utöver detta kunde han inte säga något. Ett annat vittne kunde berätta att han funnit Högberg liggandes på Sisselas säng i stugan om mor-gonen, men om han legat över natten visste han inte och vittnet hade inte heller lagt märke till om ryttaren varit avklädd eller ej. Som vittne hade man också stämt in den sextioåriga ryttarhustrun Inger Hultz som satt inhyses hos
202Torna häradsrätt, 1708 vt nr 35 och 42.
Sissela. Inger Hultz berättade att Högberg ofta umgåtts där i huset och ibland legat över om natten, men hon hade aldrig sett eller förnummit att de haft något olovligt umgänge med varandra. Målet avslutades med att kyrkoherden personligen vittnade mot Sissela. Kyrkoherden berättade att när han kom körandes till kyrkan hade Sissela kommit fram till honom ”bedjandes att hon såväl som de andra i församlingen måtte komma fram till guds bord”. Petrus Winningh hade då förklarat varför han avstängde henne från nattvarden och anmodat henne att ”bättra sitt leverne, hava Gud för ögonen och den dagen bliva hemma i sitt hus och läsa i sin bok, och enär han försporde att hon ville sky ryttarens umgänge och icke honom om nattetiden härbergera ville han sedan taga henne fram till Guds bord”.
Ryktet om Sissela som umgicks alltför fritt med en ryttare hade tagit fart i Nöbbelöv och efter hand nått kyrkoherdens öron. Kanske hade hennes förtro-lighet med Per Högberg väckt allmän anstöt, i alla fall hade folk börjat prata och det föll på kyrkoherdens lott att agera mot osedligheten. Rykten sprids ibland medvetet för att skada, men ofta förs rykten runt på ett mer planlöst sätt. Det verkar dock uppenbart att de personer som vittnade om vad de sett i Sisselas hem också hade fört sina intryck vidare i bygden. Vilka känslor Sisselas förtrogenhet med ryttaren väckte i församlingen framgår inte explicit av vittnesförhören med undantag av prästens reaktioner vilka var tydliga.
Sissela var en gift kvinna och hennes man var troligtvis ute i kriget. Av andra horsmål från samma tid framgår att man allmänt betraktade hor som ett synnerligen grovt brott. Bilden av vardagslivet i byn framskymtar i protokollet. Man levde nära inpå varandra, gick in och ut i varandras hus, och la märke till vem som umgicks förtroligt med vem. Kunde människorna skilja ut någon privat sfär i ett samhälle där till och med en gammal inhyseskvinna kunde kallas till tinget för att vittna om umgänget innanför hemmets fyra väggar?
Människorna under stormaktstidens ortodoxi tycks ha haft svårt att skyla sig. Inför tingsrätten rannsakades man inför en nyfiken offentlighet om intima detaljer. Till samma offentlighet, den närvarande tingsallmogen, kunde frågor riktas om den åtalades vandel. Nämndemännen satt med vid tinget bland annat just för den lokala kännedom de ansågs ha om befolkningen.
Nämdemannen från trakten kunde ofta berätta om någon ”varit uti rop och rykte” för en viss mans eller kvinnas skull – eller dementera detsamma.
Sissela levde i en tid då de mest intima delarna i tillvaron som sexualiteten och den personliga religiositeten reglerades detaljerat i lag, och grannar och vänner kunde tvingas vittna på tinget om allt de sett och hört.