3. LÄGERSMÅLEN UNDER STORMAKTSTIDEN
4.4 När kvinnans ord förlorade sin trovärdighet
De lägersmål som kom inför rätta grundade sig på att kvinnan blivit gravid.
Folk i socknen lade snart märke till om en kvinna var havande och det fram-går av vittnesförhören att ogifta kvinnor som väntade barn var ett allmänt samtalsämne. Kvinnan berättade själv för kvinnliga vänner om vem som var far till barnet, och frågade hur hon skulle gå till väga.
Männen å sin sida diskuterade med varandra vem som kunde vara far till barnet. Men om någon frågade den skyldige rent ut, kunde svaret bli kryptiskt som ”det ger sig när vi kommer till tinget”304 Det kunde vara svårt för mannen att bedöma bevissituationen rätt. Säkert funderade han över vilka vittnen kvinnan tänkte åberopa. Hade där verkligen varit några vittnen till händelsen? Eller hade han rent av själv råkat prata bredvid mun? Sådant hände.305 Andra män kände sig mer säkra på utgången och svarade segervisst att ”någon far till barnet får hon då aldrig.”306 Den som vågade detta påstå-ende blev dock fälld.
Männens kommentarer speglar just svårigheten att få fram bindande bevis mot lägersmannen. Handlingens privata karaktär medförde att vittnen ofta saknades. Att kvinnan uppgett en viss man som lägersman utgjorde inget be-vis alls mot mannen – varken helt eller halvt – och kvinnan kunde inte heller göra sin talan mer trovärdig genom att styrka sitt påstående med ed. Det fanns nämligen en allmän processregel som sa att med ed kan man svara, ej kära (Rättegångsbalken 17:34). Om kvinnan inte kunde styrka sin talan på något sätt, kunde mannen i all enkelhet neka till påståendet och gå därifrån, fri från allt ansvar. I de fall, där kvinnan inte lyckades underbygga sin talan, behövde mannen alltså inte gå ed på sin oskuld. Edgång krävdes endast mot halvt bevis. Det gällde alltså för kvinnan, eller kronolänsmannen som ju stod på kvinnans sida gentemot barnafadern, att få fram uppgifter som svarade mot halvt bevis eller utgjorde sådana sannolika skäl och bindande omständig-heter som omtalades i Rättegångsbalken 17:30.
Kvinnan kunde alltså inte styrka sin talan med ed, men den kvinnliga be-kännelsen under förlossningen som tillmättes så stor betydelse under den or-todoxa perioden, påminner till viss del om en kvinnlig edgång (se kapitel 3.5). Denna, tydligtvis välförankrade folkliga föreställning, om att kvinnan inte kunde föda fram sitt barn, om hon inte först uppgett den rätta lägersmannen återfinns fortfarande i Everlöv under 1700- och 1800-talen.
Det är av speciellt intresse att följa denna kvinnliga sedvänja eftersom den tillmättes stor vikt i häradsrätten och utgjort ett viktigt led i bevisningen mot
304Torna häradsrätt, 1793, st nr 24.
305T ex Torna häradsrätt, 1849, ht nr 116.
306Torna häradsrätt, 1789, st nr 22.
mannen. Vi skall följa utvecklingen genom lägersmålsprocesserna från Everlöv socken.
Vi kan se att rätten inte bara drog nytta av denna folkliga sedvänja utan också föreskrev den som ett processuellt hjälpmedel. Detta kommer tydligt till uttryck i ett fall från vintertinget 1771:
Kjerstina Nilsdotter i Everlöv, som var havande och alltså ännu inte fött sitt barn, uppgav att drängen Pål Olsson i Veberöd var far till barnet. När må-let ropades upp infann sig både Kjerstina och Pål personligen. Men parterna var långt ifrån överens, eller som det heter i protokollet drängen ”alldeles ne-kar” medan Kjerstina ”högeligen” påstod att det var Pål som gjort henne med barn. Därför konstaterade rätten att:
”som inga bevis emot bemälte dräng nu kunde företes så bliver detta mål inställt, till det Kjerstina Nilsdotters barnsbörd förbi är, varvid 2:ne ojäviga kvinnor tillstädes vara bör som om hennes då gjorda bekännelse vittna kunna”.
På så vis kunde Kjerstina styrka sin utsaga om lägersmannen genom en annan utsaga, gjord av henne själv, inför två ojäviga vittnen. Genom denna ytterli-gare press på Pål och inför hotet att behöva värja sig med ed mot besvärande vittnesmål, tillstod Pål som det heter, ”frivilligt” lägersmålet, när målet togs upp igen vid hösttinget.307
På samma vis blev Elna Mårtensdotter från Hemmestorp, samma år, an-modad av rätten att låta två ojäviga hustrur efterfråga rätta barnafadern vid förlossningen, eftersom den utpekade lägersmannen nekade. Efteråt hördes kvinnorna av rätten under ed, och i domen menade rätten att det genom dessa vittnen förelåg ”sannolika skäl” mot lägersmannen som därför skulle värja sig med ed vid nästa ting.308
I ännu ett fall, så sent som 1783, hade dottern till ryttaren Wemmerlöv, Bengta Nilsdotter, uppgett drängen Ola Jönsson som lägersman, men han nekade ”enständigt”. Därför åberopade kronolänsmannen två hustrur som varit med vid förlossningen. Vittnet Metta Olsdotter berättade att hon varit hos Bengta under barnsbörden och att Bengta under sina svåraste plågor upp-gett Ola Jönsson som far till barnet. Då frågade kronolänsmannen vittnet, om Bengtas förlossning varit svår och hur länge den varat. Metta svarade att förlossningen varit så svår att Bengtas föräldrar sänt efter prästen därför att de befarat att hon skulle dö, och att dessa plågor varat vid pass ett dygn. I domen tog rätten återigen fasta på kvinnans bekännelse under förlossningen.
Men den kronolänsman som agerade som åklagare fann det tydligtvis
307Torna häradsrätt, 1771, vt nr 9; 1771, st nr 14 samt 1771, ht nr 49
308Torna häradsrätt, 1771, ht nr 163; 1772, vt nr 128 samt 1772, st nr 77.
nödvändigt att trycka på hur svår förlossningen varit, något som antagligen speglar att denna folkliga föreställning nu förlorat i prestige i rättegångssammanhang.
Tio år senare, 1793, hade den 32-åriga pigan Ingeborg Jönsdotter i Håle-bäckshuset uppgett drängen Sven Persson som far till barnet hon väntade.
Sven nekade, varför målet sköts upp till efter förlossningen, då parterna skulle återkomma med eventuella vittnen. Någon anmodan till Ingeborg att låta två ojäviga kvinnor vara vittnen vid barnsbörden gjordes dock inte.
Vid hösttinget 1793 återkom så Ingeborg, med inte mindre än 7 vittnen.
Ingeborg som fött ett gossebarn hade haft en svår förlossning som varat i två dagar. Tydligen hade man fruktat att förlossningen skulle sluta illa och kvin-nor från andra gatuhus, både närliggande och mer avlägsna, hade strömmat till. Ingeborg som födde barnet hos föräldrarna i Hålebäckshuset behövde i alla fall inte känna sig ensam i sin svåra stund. Till undsättning kom den 36-åriga Karna Larsdotter från Östarpshuset, den 34-36-åriga Sissa Larsdotter från Rödde, den 32-åriga Elsa Persdotter från Trumpetarehuset samt 34-åriga Lisbeth Rasmusdotter från Orehusen.
Kvinnorna intygade att Ingeborg uppgett Sven Persson som lägersman och av Lisbeth Rasmusdotters vittnesmål framgår att Ingeborg var medveten om att hon måste uppge Sven som lägersman för att kunna bli förlöst. Även Ingeborgs mor hade passat på att fråga efter barnafadern och fått samma svar, att det var Sven Persson, och när barnet väl var klätt hade Ingeborgs mor sagt att man ju också kunde se vem det var likt. Åklagaren, kronolänsman Krok, yrkade på värjemålsed, men Sven åberopade sin oskuld och anhöll om befrielse från edgång. I domen slogs fast att Ingeborg, alla vittnena till trots, inte hade sådana bevis mot Sven som krävdes för edgång, varför han frikändes.309
Ett liknande fall förekommer 1802 där det sägs i domen att den utpekade barnafadern var ”med intet bevis övertygad” trots vittnesmål om kvinnans be-kännelse under förlossningen.310
Ett speciellt problem vid förlossningen hade pigan Elna Nilsdotter, som tidigare omnämnts i samband med den hemliga uppgörelsen om underhållet.
Av Elnas brev till Göta hovrätt framgår att kronohejderidaren Krok lovat henne ett rundligt understöd om hon bara förteg att han var far till barnet. Det hade Elna lovat, men hur skulle det då gå med förlossningen? För att reda ut situationen blev Elna tvungen att vidta vissa mått och steg. Att helt förtiga Krok var uteslutet. Därför erkände Elna sanningen för ett par grannhustrur
309Torna häradsrätt, 1793, vt nr 63; st nr 70; ht nr 22 samt tillhörande utslag nr 14.
310Torna häradsrätt, 1802, ht nr 12 samt utslaget den 23 oktober.
som hon påräknade hjälp av vid förlossningen. Dessutom berättade Elna att Krok var far till barnet för väninnan Boel Eriksdotter, som också skulle närvara vid förlossningen.
Vid förlossningen strömmade även andra kvinnor till, men då kunde Elna inskränka sin bekännelse till ”att antingen hon skulle leva eller dö kunde hon ej bekänna på någon annan än honom.” De förtrogna visste då vem hon me-nade, medan de övriga förblev ovetande. Krok, å sin sida, lät informera sig om Elnas bekännelse. Efter tio år som änkeman stod han just i begrepp att gifta om sig med en inspektorsdotter och ett erkännande från Elna skulle inte ha kunnat komma olämpligare. Men när Krok så förstod att Elna inte explicit uppgett honom som lägersman, bedrog snålheten visheten, och Krok svek sitt löfte om underhåll.
Fallet med Elna och Krok är från 1804. Den folkliga föreställningen att kvinnan, för att kunna föda fram barnet måste göra en bekännelse om bar-nafadern, levde tydligtvis kvar som folklig uppfattning, men i rätten dög dessa vittnesmål inte längre. Denna folkliga, kvinnliga bevisning, som allt som oftast gett gott resultat, sorterades bort. Den passade inte in i den ratio-nella upplysningstidens anda, i alla fall inte i välutbildade mäns tankevärld.
Men för kvinnorna var detta en svår förlust. Deras ord blev, mot mannens nekande, inte längre något värda.
Men dessa kvinnliga vittnesmål från 1700-talets andra hälft och tidigt 1800-tal, ger oss också andra kunskaper om de ogifta mödrarnas situation. De tjänstepigor från socknens gatuhus, som vid den oäkta graviditeten fann sig övergivna av barnafadern, förefaller inte ha blivit uteslutna ur kvinnokollek-tivet. De födde sina barn hemma, och vid förlossningen fylldes huset av kvinnliga anförvanter och väninnor. Elna kunde påräkna hjälp från grann-hustrurna, och väninnan Boel lovade att vara med vid förlossningen. Till Ingeborgs förlossning strömmade väninnorna till för att bistå henne med goda råd och hjälp, och till rätten kom de för att vittna till hennes fördel.
Dessa kvinnliga vittnesmål om barnsbörden blir därmed viktiga i ett vidare perspektiv. De säger oss att socknens ogifta mödrar förblev integrerade i den kvinnliga gemenskapen, åtminstone en bit in på 1800-talet.311
311Så sent som 1876 finns ett skriftligt vittnesmål från ett förlossningsvittne som bilaga i ett faderskapsmål. Av brevet till rätten framgår att kvinnan under sina svåraste plågor sagt: ”Om jag än aldrig blir förlöst i detta livet, så försäkrar jag för eder, goda vänner, att ingen annan är barnafader än Mårten Andersson”. Dessa ord upprepades 2 eller 3 gånger utan att någon frågat efter barnets far. Torna häradsrätt, vt nr 45. Bilaga litt YO nr 45.