Domböckerna som källa

Anders Gustavsson skriver i sin avhandling om kyrktagningsseden att de ogifta mödrarnas kyrktagning inte skall ses som en självständig form, utan måste uppfattas som en del av en helhet tillsammans med normalformen. De ogifta mödrarnas kyrktagningsform, och även de trolovades, var till för att skapa relief åt de gifta kvinnornas kyrktagning och öka hustrurnas heder.⁷⁴ Om man försöker rekonstruera kvinnans status eller position i bondesamhäl-let så är det viktigt att man uppfattar helheten samtidigt som man betraktar delarna. Om man enbart betraktar ogifta mödrar eller tjänstepigor, framstår kvinnan i bondesamhället som synnerligen lågt värderad, och hennes situa-tion som utsatt eller rent av som omänskligt hård. Först när man relaterar den ogifta moderns position till hela kvinnokollektivet blir bilden fullt begriplig.

Om vi föreställer oss, vilket säkert är korrekt, att kvinnorna i en socken utgjorde ett kollektiv, som en pendang till sockenmännen, så kan man också föreställa sig att detta kollektiv värnade om sitt kollektiva rykte. ”Gåse-gången” kan ses som en samordnad aktion för att slå vakt om detta kollektivs heder och samtidigt manifestera de gifta kvinnornas överordnade position gentemot de ogifta pigornas. Efter hand som skiktningen inom bondesam-hället ökade är det dock troligt att olika samhällsskikt separerades från varan-dra socialt och kulturellt.

Bondesamhället utmärktes av en tydligt iakttagbar patriarkal struktur även om kvinnor i vissa situationer kunde ha stort inflytande och upprätthålla uppgifter som annars tillkom män. Kvinnors position i förhållande till män var alltid given inom hushållet och äktenskapet.⁷⁵ Mannen var den myndige företrädaren för hushållet utåt och hans auktoritet inom hushållet understöddes av den religiösa ideologin. Men eftersom ideologin tilldelade mannen och kvinnan olika roller konkurrerade män vanligtvis inte med kvinnor om positioner. Kvinnorna konkurrerade däremot inbördes om rang och status inom kvinnokollektivet. När en kvinna slog vakt om sin ära, t ex genom att stämma någon för förtal om lösaktighet, var det inte bara för att rädda sitt anseende inför potentiella friare eller maken. Att bevara sin status inom kvinnokollektivet kan ha varit lika viktigt. En del förtalsmål gällde just ord sagda i ovänskap kvinnor emellan (se kapitel 6).

Forskare som arbetar med domboksmaterial brukar finna att det är ett alldeles ypperligt källmaterial och en viktig ingång till vårt förflutna. Detta gäller inte bara den som forskar kring rättsväsendet i traditionell mening utan även forskare som haft ambitionen att komma ”vanligt folk” inpå livet.⁷⁶ Det

”vanliga folket”, allmogen, husmän, hantverkare och soldater, lämnade så gott som aldrig något eget skriftligt material efter sig. Även om den svenska allmogen, i internationell jämförelse, tidigt kom att behärska skrivkonsten, så har inte detta resulterat i att allmogen dokumenterat sig själv, sina liv och sina tankar på ett individuellt plan. På ett kollektivt politiskt plan har all-mogen dock avsatt viktiga källor i form av bondeståndets riksdagsprotokoll på riksplanet, och sockenstämmoprotokoll och suppliker på det lokala planet.

Men om man är intresserad av individplanet och i synnerhet om man vill for-ska kring kvinnors liv och villkor är domboksmaterialet antagligen den främsta källan. Kvinnors offentliga verksamhetsområden var starkt begrän-sade, och genom sin omyndighet doldes kvinnorna ofta bakom de män som representerade hushållet utåt. Kvinnorna agerade inte som sockenmän eller sexmän och på sockenstämmorna förekom de sällan. Men de kunde, trots sin omyndighet, ställas till svars för sina brott och kvinnorna förde oftast själva sin talan i rätten utom i mål som rörde fast egendom. I sedlighetsmålen sva-rade kvinnorna själva för sina handlingar inför rätten. I domböckerna finner man följaktligen kvinnor vars identitet går att fastställa till namn, geografisk hemvist samt civilstånd och dessa kvinnor redogjorde ibland också för sina skäl och omständigheter. Men hur nära kommer vi människorna via domböckerna? Och vad är en dombok egentligen som källa betraktad?

De enskilda målen man finner i domböckerna påminner i strukturen om berättelser. Det finns en inledning som i några korta men uttrycksfulla me-ningar skildrar vem som åtalar vem och för vad. Därpå följer rannsakningen – ibland återger dombokstexten frågorna och svaren, ibland återges endast en uppsummering av vad som framkommit. Efter rannsakningen av den åtalade följde ofta vittnesförhör om den, eller de, som åtalats inte förbehållslöst er-kände brottet. Vanligtvis avslutades målet med att en dom avkunnades men ett enskilt mål kunde löpa över flera tingstillfällen så att ett par år hann för-flyta mellan åtal och dom. I textmängd mätt kan ett sedlighetsmål i härads-rätten uppta allt från ett tiotal rader till åtskilliga sidor beroende på om par-terna omedelbart erkände brottet eller om vittnen behövde höras. Fall där den

76T ex har Jonas Liljiequist, 1992, använt domboksmaterial som utgångspunkt för en mer historisk-antropologisk forskning kring tidelagsbrottet, och Bengt Ankarloo har använt ett omfattande rättsfall för en hermeneutisk analys av ett trolldomsmål, 1988. Se även Tingboka som kilde, 1990.

utpekade barnafadern nekade eller var frånvarande gav alltid upphov till långdragna processer under perioden fram till 1700-talets sista decennier.

I domboksprotokollen framträder ett antal aktörer. Häradshövdingen hade den dömande funktionen och kronolänsmannen agerade delvis som utredare, delvis som åklagare. Denne kronolänsman hade ett egenintresse i att de åtalade dömdes eftersom han hade rätten till målsägandedelen av böterna om det var han som väckte åtalet. Om brottet förövats inom adligt domän hade istället adelsmannen rätt till målsägandedelen av böterna och då var det adelsmannens representant som väckte åtal och drev målet. Därutöver fanns en nämnd, bestående av tolv bönder, som representerade allmogen och deltog i den dömande verksamheten.⁷⁷ Vid tinget fanns också en publik, tingsallmo-gen, som bestod av folk från trakten som samlats vid tinget av nyfikenhet el-ler för att de var involverade i något av målen som skulle avdömas.

Tingsallmogen deltog i häradsrättens verksamhet så till vida att domstolen kunde rikta kollektiva frågor till den närvarande allmogen. Bland aktörerna ingick även de för brott åtalade och de vittnen som åberopades av målsägaren och av försvaret.

Vem är det då som talar i dombokstexten? Mellan forskaren och domsto-lens aktörer finns en skrivare. Det var han som selektivt avgjorde vad som skulle föras till protokollet och själva ordvalen är skrivarens. Dessutom är den kontext som återfinns i dombokstexten präglad av skrivarens värderingar av det som utspelade sig inför rätten. Skrivaren är till sin person på en gång ständigt närvarande och osynlig i texten. Främst tog han till protokollet så-dant som hade rättslig relevans och som skulle komma att utgöra grunden för domslutet. Skrivaren måste således ha varit väl förtrogen med lagen. Men även mindre relevant sidoinformation förekommer ibland i protokollen.

Ordvalen är, som nämnts, skrivarens men i enstaka fall återges mer exakt vad parterna sagt. Detta kan t ex markeras med uttrycket ”som orden föll sig”.

Vittnesmålen är antagligen de textavsnitt som innehållsmässigt ligger de sag-da orden närmast eftersom protokollen i dessa delar skulle läsas upp och god-kännas av vittnet i efterhand.

Vem var då skrivaren – detta filter mellan forskaren och människorna vid tinget? Tillhörde han överhetens krets och delade dennas värderingar, eller var han snarare en del av lokalbefolkningen med allmogens tänkesätt? Vem som upprättade domböckerna – protokollen och domarna – framgår sällan av domböckerna. I ingressen där rättens administratörer uppräknas nämns van-ligtvis endast häradshövdingen och kronans befallningsman och/eller

77Det finns en omfattande forskning kring nämnden och dess inflytande på den dömande verksamheten. Se t ex Rudolf Thunander, 1993, s 255 ff och där refererad forskning.

länsmannen vid namn samt allmogens representanter, nämnden. Enligt Erik Hägge, som undersökt rättskipningen i Halland, skötte häradshövdingarna i äldre tid själva sina domsagor utan någon extra hjälp. Redan tidigt började dock tingsskrivare anlitas för skrivarbetet. Så småningom började unga nyut-examinerade jurister anställas, mot kost och bostad hos häradshövdingen men utan lön, för sin utbildnings skull.⁷⁸ När skrivarbetet vid häradsrätterna blev en särskild syssla framgår dock inte av Hägges framställning. I Rudolf Thun-anders avhandling om Göta hovrätt, skildras ingående hur samarbetet mellan hovrätten och de lokala lagläsarna (domarna) var utformat. Lagläsarna utför-de utför-den dömanutför-de verksamheten vid häradstingen unutför-der tiutför-den fram till 1680, då systemet reformerades, och lagläsarna ersattes av häradshövdingar.⁷⁹ Lagläsarna skickade in avskrifter av domböckerna, renovationer, till hov-rätten, och Thunander visar hur lagläsarna successivt skolades till juridisk skicklighet genom att hovrätten fortlöpande påtalade fel eller bristfälligheter i domarna. Thunander menar att det under lagläsarsystemets tid var lagläsaren själv som upprättade domböckerna.⁸⁰

Av de stormaktstida domböcker från Torna härad i Skåne, som ligger till grund för denna avhandling, framgår inte om någon särskild tingsskrivare fört protokollen. Däremot finns det andra belägg för att tingsskrivare funnits i de före detta danska landskapen redan under 1600-talet. Detta framgår av en skrivelse till kronans befallningshavare från landshövdingen över Kristian-stad-Blekinges landshövdingedöme. Häri poängterades att det var viktigt att var och en av rättens administratörer visste sin rang och sin plats vid tings-bordet. Landshövdingen skulle sitta

”främst för bordändan, vilket rum alltid skall stå öppet och av ingen intagas, enär landshövdingen själv icke är tillstädes. Kronones befallningsman behåller främsta rummet på högra sidan: Domaren och tingsskrivaren bägge tillsammans på den vänstra, och sedan stockemännen efter varandra, som de äre åldrige och värdige till”.⁸¹

I skrivelsen framskymtar en bild av hur tinget gestaltat sig, med ett stort bord som handlingens centrala plats. Placeringarna runt bordet var inte slumpvisa

78Eric Hägge, 1970, s 21.

79Se Rudolf Thunander, 1993, s 228.

80Enligt Thunander var lagläsarens arbete betungande. Förutom det myckna resandet mel-lan olika tingsplatser utförde han ett omfattande skrivarbete: ”först den ordinarie dom-boken, sedan den renoverade och dessutom ett extra exemplar av alla brottmålsrann-sakningar, som skulle underställas hovrätten, tingsbevis, dombrev, lysningar till ting i häradets kyrkor osv.” Rudolf Thunander, 1993, s 246.

81Landshövdingarnas skrivelser till Kmt Kristanstads län, 1675, vol 2. Ur mem. för bef. m.

1670 17/11 punkt 6, RA. Här hämtat ur Alf Erlandsson, 1967, s 141.

utan markerade var och ens ställning i den inbördes hierarkin. Lands-hövdingens avsikt med skrivelsen förefaller visserligen ha varit att framhäva sin egen position, men det väsentliga i detta sammanhang är att en särskild tingsskrivare omnämns. Sammanfattningsvis är dombokstexterna under större delen av 1600-talet vanligtvis upprättade av domaren själv. Efter hand överläts skrivarbetet i häradsrätterna till en särskild tingsskrivare, som troligt-vis var juridiskt skolad men som befann sig i början av karriären. Av proto-kollen framgår att skrivaren behärskade skrivkonsten på ett helt annat sätt än den skånska allmogen. Han var dessutom kunnig i latin och var av allt att döma en skolad person som bör räknas till den bildade eliten. Skrivaren till-hörde en överhet som i vissa delar kan ha omfattat andra föreställningar än allmogens.

Språket i domböckerna är i vissa delar formelartat med ett antal standard-formuleringar. De formelartade passagerna i texterna lär man sig snart känna igen och dessa kan analyseras för sig. Det främsta syftet med sådana uttryck var av allt att döma att spara tid och papper. Av aktörernas ordrika berättelser formades en standardfras som trots den summariska omskrivningen av det sagda ordet ändå återspeglar vad som framkommit för rätten. Ett typexempel finner man i lönskalägesmålen där det ofta togs till protokollet att brottet begåtts ”då de tjänte samman”. Med dessa fyra ord förmedlade skrivaren hela den kontext som brottet förövats i. Det handlade om tjänstefolk, en dräng och en piga, som under sin dagliga samvaro fattat tycke för varandra och inlett en intim relation. Ett annat exempel utgör skrivarens sammanfattning av vad parterna berättat om initiativet till relationen. Av de åtalades säkert mångordiga berättelser om hur och varför relationen inletts blev skrivarens lakoniska sammanfattning ofta att ”kvinnfolket därtill så benäget som drängen varit”. Ett sista exempel blir skrivarens formulering för den ånger som parterna brukade ge uttryck för vid horsmålen. Här tog skrivaren van-ligtvis till protokollet att den brottslige ”beklagade sin stora dårskap”. I dessa och liknande fall får vi tyvärr ingen kunskap om vad parterna verkligen sagt men de ständigt upprepade summariska uttrycken lämnar i stället bidrag till en kontexttolkning av vad som var det vanliga och det förväntade.

En annan typ av återkommande formuleringar i dombokstexterna utgör tituleringarna. Kvinnorna åtalade för sedlighetsbrott benämndes på ett sätt som skilde ut denna kategori kvinnor från kvinnor åtalade för andra typer av brott (se kapitel 6). Vid lönskaläge benämndes den åtalade kvinnan nedsät-tande för ”kvinnfolket”, ”konan”, ”löskvinnfolket” eller ”löskonan”. Män som stod åtalade för sexualbrott benämndes däremot med sina sedvanliga tit-lar såsom ”bonden”, ”soldaten”, ”ryttaren”, ”husmannen” osv. Kronoläns-mannen benämndes alltid ”välbetrodde” och i de fall brottet begåtts på adligt

domän blev målsägarens titulering ”högvälburne”. Den kvinna eller man ur allmogen som stod åtalad för ett sedlighetsbrott hade därmed alltid en mot-part som befann sig i ett socialt överläge. Genom tituleringarna blir en hier-arki synlig i materialet. Antagligen var denna hierhier-arki också ytterst påtaglig för dem som närvarade vid häradsrätten.

Sammanfattningsvis kan man säga att domboksmaterialet är en skriftlig dokumentation av rättskipningen där en skolad elit dömde allmogen. I den äldre delen av undersökningen kan man dock se att allmogen själv deltog ak-tivt i rättskipningen framför allt via nämndemännen. Allmogens egna ord och tankar återfinns inte i domböckerna men det är möjligt att dra slutsatser om allmogens handlingar och föreställningar utifrån informationen i dom-böckerna. Den lokala överhetens syn på sedligheten, så som den framkommer i domböckernas kontext, är givetvis inte ointressant för undersökningen. Den ingår också i den totala bilden av synen på den utomäktenskapliga sexualite-ten och påverkade självfallet andra befolkningsskikts uppfattningar.

Själva rättsproceduren är också föremål för undersökningen. Det har under arbetets gång blivit allt mer uppenbart att just rättsproceduren, och för-ändringar i denna, starkt bidragit till inte bara förför-ändringar i beteende inför tinget utan också till förändrade beteende utanför den rättsliga arenan och eventuellt på sikt till förändringar i attityder. Vad som skedde i det rättsliga rummet och utanför var nära sammanlänkat. I det äldre agrarsamhället var befolkningens rättsliga kunskaper förhållandevis stora och det var på tinget som åtskilliga handlingar och avtal vann legitimitet. Allmogen agerade ofta utifrån föreställningar om lagen och rättsproceduren och man valde ibland sina ord och handlingar utifrån ett förväntat efterspel på tinget. Så kunde en dräng på en kamrats förfrågan om han var far till ett utomäktenskapligt barn svara, att ”det ger sig när vi kommer till tinget”. En vanlig dräng var väl med-veten om den utomäktenskapliga sexualitetens rättsliga följder och att för-flugna ord kunde användas mot honom på tinget.

Rättsskipningen i häradet, som i huvudsak verkställdes tre gånger om året, var ett återkommande inslag i allmogens tillvaro. Vid vinter- sommar- och höstetinget bilades tvister som uppkommit i lokalsamhället. Det var då man kunde kräva in gamla skulder och klaga på bristfälliga varor man köpt. Det var också då man kunde få testamenten och undantagskontrakt upplästa. Vid tinget ventilerade man sina misstankar mot grannarna om att någon stulit ens gris eller gäss. Slagsmål och verbala bråk som förtal, beskyllningar och okvädningsord reddes ut vid tinget och de som brutit mot lagen straffades.

Det var också till tinget traktens pigor och drängar vände sig om de inte fått ut sina rättmätiga löner av husbonden och husbonden å sin sida, vände sig till tinget om drängen eller pigan ”lupit från sin tjänst”. På tinget näpstes inte

bara enskilda individer utan också hela socknar kollektivt av överheten för att de försummat skjutsningar, väghållning eller snöskottning. Slutligen var det vid häradstinget som den utomäktenskapliga sexualiteten bestraffades och den enskildes moral mättes mot omgivningens. Häradstinget framstår verk-ligen både som en folklig arena för konfliktlösning under 1600- och 1700-talet och som en maktens arena där statsmaktens intressen bevakades.⁸²