Lagändringarnas effekter på lokal nivå

Perioden 1750–1778:

När det gäller männens benägenhet att erkänna faderskapet går det en skarp skiljelinje mellan tiden före och efter Gustav III:s cirkulär mot barnamord, 1778. Under perioden 1750 till 1778 kom 22 lägersmålsfall från Everlöv socken till Torna häradsrätts prövning. I så många som 20 av dessa fall er-kände mannen att han var far till barnet. I det ena fallet där kvinnan ensam dömdes för brottet hade den utpekade barnafadern gått ed på att han var oskyldig.²⁸⁸ Det andra fallet är mer kuriöst, men visar oss hur stor vikt rätten fortfarande fäste vid att få fram sanningen om barnafadern:

288Torna häradsrätt, 1772, ht nr 95.

1764 hade pigan Elna Gunnarsdotter från Orehusen i Everlöv, blivit med barn under sin tjänstetid hos rusthållaren Mats Olsson i grannsocknen Veberöd. Elna påstod att lägersmannen var en till namnet okänd ”herretjänare från Pommern”. Detta vidhöll Elna envist trots att rätten gjorde henne

”allvarliga föreställningar” om att hennes berättelse om lägersmannen ver-kade misstänkt och att hon ”förmantes att bekänna sanningen”. Rätten lät också höra två hustrur från Orehusen som hjälpt Elna vid förlossningen.

Kvinnorna fick intyga att Elna inte heller under förlossningen uppgett någon annan lägersman än denna okända herretjänare från Pommern.²⁸⁹ Av pro-tokollet framgår, med andra ord, att den kvinna som inte lämnade trovärdiga uppgifter om barnafadern fortfarande utsattes för hård press under förhöret i häradsrätten.

Lägersmålsfallen var visserligen vanliga men bagatelliserades inte. Rätten sökte så långt det var möjligt att finna ut vem som var far till barnet och to-nen var allvarsamt fördömande.

Om man jämför totala antalet oäkta födslar i socknen under perioden 1750–1778, med antalet lägersmål som kom till häradsrättens prövning, visar det sig att samtliga kvinnor som fött oäkta barn, så när som på en, blev lag-förda.²⁹⁰

Under denna period, då så gott som samtliga lägersmål, som resulterade i en oäkta graviditet, kom till rättens prövning och kvinnans möjligheter att förtiga barnafadern samtidigt var små, var också mannens ansvar för såväl förbrytelsen som för barnet självklart. I 5 av målen förhöll det sig till och med så att det var mannens anhöriga som ansökt om stämning för lägersmålet. En tredjedel av böterna tillföll den som kärade, men det var knappast för att komma över denna målsägandedel som mannens anförvanter anmälde brottet. Vid närmare granskning verkar det istället ha förhållit sig så, att mannens anhöriga drev fallet då mannen kom från goda ekonomiska om-ständigheter.

I det första av dessa 5 fall hade korpralen Hök i Hemmestorp blivit stämd till tinget, anklagad för att ha förfört sin tjänstepiga. Det var korpralens bror som ansökt om stämning. Men denna stämningsansökan var knappast ett ut-tryck för osämja mellan bröderna eller moralisk pliktkänsla, utan troligtvis ett försök att handlägga saken så diskret som möjligt och undvika inblandning utifrån. Korpral Höks bror infann sig ensam i häradsrätten och korpralen, som valt att stanna hemma, erkände brottet skriftligen i ett brev till domstolen, i

289Torna häradsrätt, 1764, ht nr 1.

290Dopboken finns bevarad från år 1768 och framåt. För tiden dessförinnan ligger försam-lingens statistik till Tabellverket till grund för jämförelsen.

vilket han också utfäste sig att betala underhåll till barnet. I ett annat bevittnat brev erkände tjänstepigan sitt brott och förklarade att hon var nöjd med den ekonomiska uppgörelsen.²⁹¹

I det andra fallet, från 1753, handlar det om en bonde som stämt in sin son och den lägrade kvinnan. Också här skedde erkännandet skriftligen från både mannens och kvinnans sida.²⁹²

I de fall där mannens anhöriga kärar blir intrycket alltså att det handlar om tämligen välbeställda familjer, som initierar rättsprocessen för att skydda mannens rykte samtidigt som man avstyr ett ofördelaktigt äktenskapsparti. Så verkar det även förhålla sig i det tredje fallet, från 1755. Mannens far, rusthållaren och möllaren Olof Hindriksson i Hemmestorps mölla, hade låtit stämma sonen Per Olsson och Bolla Andersdotter från Hemmestorp, till tinget. När målet kom upp hade Bolla ännu inte hunnit föda barnet, något som i och för sig inte var ovanligt men som eventuellt antyder att Pers familj ville ha saken snabbt avgjord och överstånden. Båda infann sig personligen vid tinget och båda erkände brottet och berättade när och var det skett. Men överens var de inte. Bolla påstod att Per lägrat henne under äktenskapslöfte, vilket hon mot hans förnekande dock inte kunde bevisa. Per, stödd av sin familj, önskade uppenbarligen inget äktenskap med Bolla. Men om Bolla spred ut ryktet att Per lovat henne äktenskap var det givetvis angeläget för honom att snabbt få ett friande utslag på den punkten.²⁹³

I ytterligare 2 fall kärade mannens anhöriga. I det ena fallet handlar det om ännu en bondson, som redan i förväg erlagt hela underhållet till barnet, den så kallade fosterlönen, kontant,²⁹⁴ och i det andra fallet om sonen till en änka av okänd samhällsklass. Även änkans son lovade att betala hela fosterlönen kontant inom åtta dagar, vilket visar att även han kom från goda ekonomiska omständigheter.²⁹⁵

Sammanfattningsvis blir den bild man får av lägersmålsfallen, under perio-den 1750–1778, att fallen betraktades som verkliga brottmål och att rätten såg det som angeläget att fälla både mannen och kvinnan för brottet.

Lägersmålsfallen utmärktes av att mannen och kvinnan tillsammans inställde sig för häradsrätten och på förfrågan frivilligt erkände brottet. Mannen och kvinnan trädde fram för rätten närmast som ett par, men av någon orsak som

291Torna häradsrätt, 1751, ht nr 44.

292Torna häradsrätt, 1753, ht nr 20.

293Torna häradsrätt, 1755, vt nr 32.

294Torna häradsrätt, 1761, ht nr 3.

295Torna häradsrätt, 1760, st nr 2.

vi inte får veta, var de ovilliga att fullborda sin förbindelse med äktenskap. I omkring hälften av fallen hade mannen och kvinnan också redan gjort upp ett avtal om underhållet till barnet. I annat fall fastställde domstolen vad den ansåg vara ett rimligt underhåll, med tanke på omständigheterna. Under perioden 1750–1778 kunde man alltså räkna med att mannen erkände faderskapet och följaktligen också kom att bidra till barnets försörjning.

Lägersmålsprocesserna präglades, under denna period som utgör slutfasen av den ortodoxa sedlighetsperioden, åtminstone utåt sett av en samförstånds-anda mellan parterna. Eftersom både mannen och kvinnan i regel frivilligt erkände brottet var vittnesförhör sällsynta. Jämför man med senare perioder framstår det här som slutet på den ”ärliga” perioden, den tid då de åtalade stod för sina handlingar. I något som verkar gränsa till naiv uppriktighet er-kände de sina felsteg oavsett konsekvenserna. Det var följaktligen under den här perioden som någon av lägersmännen fortfarande erkände och blev dömd för, inte bara första resan lägersmål utan även tredje, i Everlöv. Och det var också under denna period som drängen Andreas erkände ett lägersmål för häradsrätten den ena dagen, och redan nästa rättegångsdag återkom för att erkänna ett annat.²⁹⁶ Av allt att döma var den sexuella kontrollen, så som den tecknats i kapitlet om lägersmålen under stormaktstiden, helt intakt i Everlöv fram till 1778 års reform.

Tiden 1779–1810:

Tiden efter 1778 års barnamordsplakat uppvisar en helt annan bild. Under denna trettioårsperiod föddes 41 oäkta barn i Everlöv socken, men i endast 31 av fallen ledde händelsen till åtal. En än mer påtaglig skillnad gentemot den tidigare perioden är att männen nu framgångsrikt lyckas dra sig undan ansva-ret för sin delaktighet. I endast 6 av fallen dömdes mannen för faderskapet.²⁹⁷ Efter barnamordscirkulärets tillkomst gick utvecklingen hastigt dithän att ett utomäktenskapligt barns födelse, från att ha varit två personers gemensamma brott och ansvar, nu blev kvinnans ensak. Intentionen bakom cirkuläret var, som redogjorts för ovan, att minska den lägrade kvinnans sociala utsatthet så att hon inte i desperation över sin situation tog barnets liv, för att undkomma skam och vanära. Allt tyder på att det var reglerna i plakatets femte punkt som gjorde det möjligt för männen att dra sig undan ansvaret, och som nästan omedelbart fick till följd att de ogifta mödrarna blev ensamma om föräldraskapet. I cirkulärets femte punkt förbjöds domaren att ställa

296Torna häradsrätt, 1763, ht nr 11 samt 1752, vt nr 30.

297I ett fall saknas domstolens utslag men i detta mål har den utpekade barnafadern nekat enl domstolsprotokollet, varför en fällande dom inte är sannolik.

”otjänliga” eller ”onödiga” frågor till kvinnan så att hon blottställdes för

”skymf” och ”andras begabberi”. Vad var det då för generande frågor do-maren kunde tänkas ställa till kvinnan och som han alltså efter 1778 skulle avhålla sig från att ställa? Som jag tidigare påpekat var det, åtminstone i Everlöv, alltid så att en graviditet förorsakat lägersmålsprocessen. De frågor domaren kunde tänkas ställa till henne, och som eventuellt kunde upplevas som genanta att besvara, rörde alltså inte kvinnans egen skuld. De frågor do-maren brukat ställa till kvinnan om lägersmålet gällde mannen och syftade väl oftast till att få fram bevis mot barnafadern. Genom denna regel i 1778 års cirkulär hindrades rätten från att rannsaka kvinnan om lägersmannen, och om kvinnan efter 1778 kom med osannolika påståenden om okända lägersmän skulle kvinnan inte längre utsättas för några ”allvarliga föreställningar” av det slag som Elna Gunnarsdotter fick utstå för sin herretjänare från Pommern.

Det förefaller dock ha tagit några år för det nya förhörssättet att helt slå igenom och en ny rättspraxis att utkristalliseras. När Elsa Persdotter från Hemmestorp 1785, påstod att barnafadern var en karl hon varken kände eller ens kunde uppge namnet på, som hon mött på vägen mellan Hemmestorp och Malmö, uppmanade rätten henne att göra en ren och uppriktig bekännelse.²⁹⁸ Fallet kan väl betraktas som en övergångsvariant mellan det gamla rannsakningsförfarandet och den nya förhörsmetoden som innebar ett full-komligt accepterande av vilka utsagor som helst.

När så pigan Elna Olsdotter tre år senare, 1788, på liknande vis berättade att hon visserligen blivit med barn under sin tjänstetid hos åbon Per Andersson i Hemmestorp, men vid ett tillfälle då hon gått ut på fäladen och mött en för henne helt okänd man, godtog rätten hennes uppgift utan in-vändningar.²⁹⁹

En annan processregel i barnamordscirkulärets femte punkt slog fast rätten att skriftligen erkänna brottet. Denna regel bidrog, i kombination med den förutnämnda, till att männen inte längre kom att dömas för faderskapet.

Redan tidigare hade parterna i lägersmålsprocesserna använt sig av skriftliga erkännanden, men dessa fall hade varit av undantagskaraktär och framför allt hade det handlat om gemensamma skriftliga erkännanden i syfte att und-komma tingsmenighetens blickar. Efter 1778 började kvinnorna göra ensidiga skriftliga bekännelser om okända lägersmän, vilket i kombination med rättens minskade befogenhet att förhöra kvinnan om lägersmannen, resulterade i att mannen kunde hålla sig utanför processen.

298Torna häradsrätt, 1785, st nr 71.

299Torna häradsrätt, 1788, st nr 1.

Redan 1781 tillämpade en kvinna från Everlöv den nya möjligheten att göra ett skriftligt erkännande om en okänd lägersman. Det var en, åtminstone tidigare, väl ansedd kvinna i socknen, hushållerskan Mätta Persdotter på rusthållet i Östarp. I brevet till rätten uppgav Mätta att hon väntade barn men att hon inte kunde ange någon känd lägersman. Hon anhöll därför om att bli dömd enligt lagen. Domaren nöjde sig med att ta hennes brev till protokollet och utan vidare rannsakan dömdes Mätta Persdotter till sedvanliga böter och enskild skrift och avlösning. I utslaget hänvisar rätten till 1778 års cirkulär.³⁰⁰ Fallet Mätta Persdotter var det första i en lång rad med skriftliga bekännelser om okända lägersmän.

I 11 av de 31 lägersmålsprocesserna från Everlöv socken under perioden 1779–1810, påstod kvinnan att hon blivit lägrad av en helt okänd karl, vilket rätten godtog i enlighet med cirkuläret mot barnamord. I 7 av dessa fall läm-nade kvinnorna skriftliga erkännanden så att det blev helt omöjligt för rätten att ställa frågor om barnafadern. Rättens praxis blev i dessa fall att utan vidare acceptera kvinnans påstående och döma kvinnan ensam för lägersmålet.

1778 års cirkulär mot barnamord satte, med andra ord, så gott som ome-delbart spår i rättspraxis och allt tyder på att cirkulärets innehåll snabbt blev känt för allmänheten. Det är möjligt att den lokale kronolänsmannen, som ju ofta var den som kärade i lägersmålsfallen, i samband med stämningen förklarade för parterna hur de kunde gå till väga. Kanske var det också krono-länsmannen, eller någon av nämndemännen, som mot viss ersättning upp-rättade de ogifta mödrarnas brev till rätten. Tyvärr är breven, från den här pe-rioden, sällan bevarade i original utan endast summariskt refererade i proto-kollen.

Sammanfattningsvis blev det under perioden 1779–1810 vanligt att kvinnan skriftligen, eller ibland muntligen, uppgav sig vara lägrad av en okänd man.

Detta inträffade i 11 av de 31 lägersmålsprocesserna. I de mål där kvinnan uppgav en namngiven barnafader blev det vanligt att denne nekade till fader-skapet och frikändes. Detta blev följden i 14 av de 20 fall där mannen ställdes inför rätta. Sammantaget blev resultatet att endast 6 män dömdes för fader-skapet, och det var dessutom bara i 2 av dessa fall som mannen gjorde sin be-kännelse direkt, utan att först ha nekat. Målen ledde nu ofta till långdragna processer där mannen hotade med genstämning för osann beskyllning och fordrade ersättning för rättegångskostnaden. Målen präglades av strid och konflikt och båda parter åberopade sina vittnen.

300Torna häradsrätt, 1781, vt nr 4.

Att männen önskade undkomma straffet för lägersmålet och att de därför bad kvinnan att uppge en okänd lägersman, är föga förvånande. Vad som där-emot kräver en förklaring är, varför de män som även i fortsättningen blev utpekade som barnafäder nästan mangrant nekade efter 1778, något som dessförinnan varit ovanligt. Det är möjligt att svaret, åtminstone till en del, ligger på det psykologiska planet. När kvinnan nu gavs möjligheten att för-tiga barnafaderns namn kan den kvinna som uppgav en lägersman ha kommit att framstå som illojal mot mannen. Hon blev en angivare. Därmed blev männen och kvinnorna också verkliga motståndare i processen, något som kanske i sin tur bidrog till att männen rättfärdigade sitt nekande. Detta är en tänkbar förklaring. En annan, alternativ eller kompletterande förklaring, kan vara att det blev lättare att neka till brottet i takt med att synen på lägersmålen avdramatiserades. Två andra faktorer som kan ha spelat in, nämligen en förändrad bevisvärdering och en eventuell sekularisering, skall jag återkomma till.

För de ogifta mödrarna och de utomäktenskapliga barnen i en landsbygds-socken av Everlövs typ blev följderna av barnamordscirkuläret alltså katastrofala. Av 41 utomäktenskapliga barn blev 35 faderlösa. Detta blev det paradoxala resultatet av en reform som av tradition ansetts vara till kvinnans fördel. De som verkligen gynnades tycks ha varit männen, som genom att manipulera kvinnorna ofta kunde hålla sig utanför processen. Detta resultat av barnamordscirkuläret låg inte alls i linje med de deklarerade intentionerna bakom reformen, men att reglerna i cirkuläret kunde gagna männen på kvinnornas och barnens bekostnad, bör inte ha varit omöjligt att förutse.

I de fall där kvinnan uppgett en barnafader men han nekat och frikänts, förlorade kvinnan också allt ekonomiskt stöd till barnet. Hon blev ensam för-älder i ordets absoluta betydelse. Men de av kvinnorna som inte uppgav någon känd lägersman eller som inte stämdes in till tinget över huvud taget, vad fick de? Kanske var det mer lönsamt för kvinnan att skydda mannens identitet. Tyvärr utgör dessa privata och samtidigt hemliga uppgörelser en källa till viktig kunskap om styrkeförhållandet i mäns och kvinnors förhandlingspositioner, som man inte kan förvänta sig att finna spår efter. Det ligger i sakens natur att de inte skulle bevaras till eftervärlden. Mot förmodan har jag dock funnit belägg för en sådan hemlig uppgörelse i ett av målen.

Detta är så pass intressant att vi bör titta närmare på fallet.³⁰¹

Till hösttinget 1804 hade kronolänsman Bökman stämt pigan Elna Nilsdotter i Orehusen för lägersmål. Elna hade då i sin tur utverkat stämning

301Torna häradsrätt, 1804, ht nr 91; 1805, vt nr 44 och 57; 1805, st nr 16; 1805, ht nr 34;

1806, vt nr 8 samt 1806, st nr 3 och 47.

på före detta kronolänsmannen, kronohejderidaren Johan Magnus Krok i Östarp, som hon påstod var far till barnet. Elna krävde underhåll till barnet av Krok och åberopade några vittnen som hon ville att rätten skulle höra. I sista stund hade Elna dock lämnat in ett brev till häradsrätten där hon uppgav att hon visserligen tagit ut stämning på kronohejderidare Krok i Östarp för lägersmålet, men att hon i brist på bevis tog tillbaka sin talan mot honom.

Den f d kronolänsmannen, en man i 45-års åldern, uteblev från tinget, troligtvis för att han kände till att Elna tagit tillbaka stämningen mot honom och han antog att åtalet mot honom därmed skulle läggas ner. Men häradsdomaren menade att Elnas bevis mot Krok var fullt tillräckliga för att fortsätta processen mot honom. Hon hade varit i tjänst hos Krok vid den tid då hon blev med barn och dessutom hade hon ju åberopat vittnen. Målet sköts upp till nästföljande ting, men då uteblev både Elna och Krok. Elna hade fått tjänst som amma hos en kopparslagare i Lund och eftersom det barnet var sjukt var Elna förhindrad att inställa sig. Från Johan Magnus Krok var inlämnat ett intyg, utfärdat av en fältskär i Ystad, vari Krok uppgavs vara skadad i högra foten och dessutom besvärad av en svår reumatisk värk.

Rätten godtog Elnas förhinder och en vice häradshövding Grensman åtog sig, av okänd anledning, att föra Elnas talan mot Krok. Kroks sjukintyg underkän-des däremot helt av häradsrätten. Hans krämpor var inte av sådant slag att de ursäktade hans uteblivande. Krok dömdes till vitesbot och förelades att in-finna sig vid tinget några dagar senare. Målet sköts dock inte upp utan fort-satte med förhör av de två vittnen som Elna åberopat. Det första vittnet var Boel Eriksdotter från Östarp, som talade om att Elna både före och efter barnsbörden berättat för henne att Krok var far till barnet. Boel hade också varit med vid själva förlossningen och då hade Elna, under svåra plågor sagt

”att antingen hon skulle leva eller dö, kunde hon ej bekänna på någon annan, än honom”, dock utan att uppge Kroks namn. Men när Elna väl var förlöst hade hon sagt till Boel att tiga om bekännelsen eftersom hon trodde ”att han nog gjorde henne rätt”. Vittnet intygade också att Elna varit i tjänst hos Krok vid den tid hon blev med barn.

Det andra vittnet var bonden Jöns Andersson, från Rödde mölla. Under förhöret bekräftade Jöns att det var han som författat Elnas brev till härads-rätten, i vilket hon tog tillbaka angivelsen mot Krok. Sedan vittnesberättelsen blivit uppläst och erkänd av vittnet tog vice häradshövdingen Grensman fram en skuldsedel som var daterad samma dag som Elnas brev till häradsrätten.

Det var en skuldsedel på 8 riksdaler och 16 skillingar som Jöns Andersson skulle betala till Elna vid anmodan. Grensman ville veta av vilken anledning Jöns Andersson gett Elna Nilsdotter denna skuldsedel, då det var allmänt känt att Elna inte haft några pengar att låna ut. Vittnet, som hördes under ed,

erkände omsider att det var Krok som anmodat honom att ge Elna denna skuldsedel, och att vittnet själv fått en annan sedel på motsvarande belopp av Krok. Jöns Andersson tillstod slutligen att Krok gett Elna denna summa i förlikning, mot att hon återkallade sin angivelse.

Elna blev alltså erbjuden 8 riksdaler och 16 skillingar för att inte ange sin lägersman, och då var lägersmannen ändå en person med viss prestige i lokal-samhället. Om hejderidaren Krok verkligen blivit fälld för sitt brott, skulle han ha pliktat dubbla lägersmålsböter eftersom han förfört sin tjänstepiga.

Därmed skulle han ha bötat 20 daler för lägersmålet och 4 daler till kyrkan, vilket omräknat motsvarar 8 riksdaler. Därutöver skulle han ha betalat un-derhåll till barnet. Vi har visserligen inte många fällande domar från den här perioden att jämföra med, just i Everlöv, men 1799 dömdes en dräng från socknen att i uppfostringsbidrag årligen betala 2 riksdaler och 24 skillingar under 15 år, alltså en totalsumma på 37 riksdaler och 24 skillingar. Summan Johan Magnus Krok erbjöd Elna i förlikning stod inte i proportion till vad en fällande dom skulle ha kostat honom. Om vi bortser från den eventuella skam en rättegång kunde ha förorsakat honom och jämför med den summa rätten skulle dömt Krok att betala i böter och underhåll, framstår förlik-ningssumman som förvånansvärt låg. Man kan fråga sig varför Elna accepte-rade en så lågt tilltagen förlikningssumma – för Elna tog ju initialt trots allt tillbaka sin talan mot Krok. För att klara sig ur en omedelbar ekonomisk nöd, kunde en fattig piga med ett nyfött barn givetvis tänkas acceptera även ett ofördelaktigt anbud. Med facit i hand kan vi också konstatera att Elna gjorde rätt i att ta emot det lilla som erbjöds. Efter många långdragna turer, där den anklagade uteblev och överklagade, gick Johan Magnus Krok ed på sin oskuld och friades från allt ansvar. Det var alltså inte med kostnaderna för en fällande dom man skulle jämföra den erbjudna förlikningssumman, utan med chanserna till ett frikännande. Och frikända blev, som vi sett, männen i fler-talet fall under den här perioden.

Perioden 1810–1850:

1810 blev kvinnan befriad från det världsliga straffet vid lägersmål första och andra resan. Allt kvinnan därefter kunde dömas till var 2 respektive 4 daler i böter till kyrkan i den församling där barnet fötts, samt till att genomgå en-skild skrift och avlösning. När de världsliga böterna avskaffades, försvann även den målsägandedel som förr tillfallit kronolänsmannen när han stämt in kvinnan till tinget. Visserligen skulle mannen fortfarande betala lägersmåls-böter men som vi redan konstaterat gick lägersmannen sällan längre att fälla för brottet. Incitamentet för kronolänsmannen att stämma någon för lägersmål försvagades därför drastiskt efter 1810. Kvinnan, eller hennes målsman,