De oäkta barnens rättsliga ställning

hantera ärendet väckte protester, men då alla önskade ett snabbt slut på riks-dagen lät man saken bero.¹⁵⁸

Genom lagändring 1855 slutade domstolarna att döma till kyrkoplikt, och kyrkoplikten blev en rent inomkyrklig angelägenhet. Diskussionerna som fö-regick ändringen var livliga men har litet intresse i detta sammanhang efter-som de mest kom att handla om den uppenbara kyrkoplikten, efter-som fanns kvar för bl a stöld.¹⁵⁹ Den enskilda skriften förblev dock en förutsättning för rätten att delta i nattvarden. Därmed framstod den enskilda skriften efter lägersmål i praktiken alltjämt som nödvändig för kvinnor som fött oäkta barn. (Se kapitel 7.)

Redan 1811 tillsattes en lagkommitté för att utarbeta en ny civil- och kri-minallag, som motsvarade tidens krav. Lagkommittén, vars främste represen-tant, Johan Gabriel Richert, har kallats den svenska liberalismens lärofader, utarbetade ett förslag till ny kriminallag som lades fram redan 1832. Då var tiden inte mogen för ett så radikalt lagförslag, och det skulle dröja ända till 1864 innan riksdagen antog den nya Strafflagen.

När det gällde sexualbrotten lanserade Strafflagen en helt ny syn på sexua-liteten. Den hade blivit en privatsak, och i normalfallet skulle staten bara in-gripa om parterna själva önskade det.

Vid lönskaläge skulle mannen dömas till böter, högst 100 riksdaler, men endast om kvinnan eller hennes målsman stämt mannen angående underhåll till barn.¹⁶⁰ Vid enkelt horsbrott blev straffet böter eller fängelse i högst 6 månader för den gifta parten och vid dubbelt horsbrott skulle båda dömas till fängelse från 6 månader till 2 år.¹⁶¹ Men trots dessa ganska stränga straff, låg inte heller horsbrotten regelmässigt under allmänt åtal.

Genom 1864 års Strafflag kom alltså sexualbrotten i allmänhet under en-skilt åtal. Det var en modern liberal lagstiftning, som överlät moralfrågorna till medborgarna.

De oäkta barnens liv och villkor ligger utanför undersökningens egentliga ramar. Ändå kan det vara relevant att helt översiktligt diskutera barnens status och ställning utifrån lagstiftningen. Det oäkta barnets status bidrar till förståelsen av den ogifta moderns status och vice versa. I ett vidare perspektiv skulle det också vara rimligt att fråga sig vad barnet egentligen betydde för modern. Hypotetiskt skulle barnet, utöver den rent känslomässiga dimensionen, kunna fylla flera funktioner för kvinnorna: som påtryckning för äktenskap, som framtida arbetskraft, som socialt nätverk och som ålderdomstrygghet. För de här aspekterna har lagstiftningen stor betydelse.

Vilka barn var det då som betraktades som ”oäkta” och som därmed skulle diskrimineras av samhället? En långtgående diskriminering var det nämligen redan enligt lagens bokstav.

Med ”oäkta” menades, enligt 1734 års lag, ett barn fött utom äktenskapet.

Alla barn som föddes utom äktenskapet var dock inte oäkta. 1734 års lag skil-de skarpt mellan oäkta barn och barn avlaskil-de i så kallaskil-de ofullkomnaskil-de äkten-skap, dvs under trolovning eller äktenskapslöfte. Även det fall där mannen låtit kvinnan gå fram vid kyrktagningen som hans fästekvinna kan räknas till de ofullbordade äktenskapen.¹⁶² Barn födda i ofullkomnade äktenskap hade äkta börd och samma juridiska status som barn födda inom äktenskapet.¹⁶³ Därmed hade de rätt att bära faderns släktnamn och de hade också rätt till arv, även om föräldrarnas förhållande inte fullbordades med vigsel. I dessa fall hade barnets mor också rätt till underhåll från barnets far. Även om barnet var avlat i lönskaläge utan äktenskapslöfte blev barnet äkta om föräldrarna senare gifte sig med varandra. Oäkta barn var följaktligen barn vars föräldrar aldrig bundit upp sig för äktenskap, vare sig med löfte, trolovning eller gemensam kyrktagning och inte heller senare ingått äktenskap med varandra.

Därmed skulle oäkta barn i praktiken vara resultatet av en lös förbindelse.

Det var med andra ord inte utebliven vigsel som gjorde barnet till oäkta utan brist på varje tecken till äktenskapsavtal. Man kan se att de oäkta barnens svaga rättsliga ställning ligger i linje med reformationens uppvärdering av äktenskapet. Men man kan också se att det fanns en vilja att göra definitionen vid, så att så få barn som möjligt fick status som oäkta.

Termen oäkta barn kom ur bruk genom 1917 års lagstiftning.¹⁶⁴ Men in-nebörden av termen oäkta tycks dessförinnan ha genomgått en förändring.

162Se 1734 års lag GB 3:9 och 3:10. Se även Arthur Thomson, 1966.

1631734 års lag GB 5:1.

164Lagen om äktenskaplig börd, 14 juni 1917. Denna lag upphävde regeln om äkta börd för trolovningsbarn, vilka kom att få arvsrätt efter sin fader men ej efter andra släktingar på fädernesidan. Se Bäärnhielm, 1934.

I början på 1900-talet, i samband med lagstiftningsarbetet kring de utom-äktenskapliga barnens rättsliga ställning, gjorde Statistiska Centralbyrån en stor utredning. Del I utkom 1914 och del II 1916. I utredningen diskuteras hur trolovningsbarnen klassificerats i befolkningsstatistiken från 1750-talet och framåt:

”Det bör måhända framhållas, att från och med år 1861 barn av trolovade mödrar i vår befolkningsstatistik konsekvent inräknats bland oäkta födda; före denna tid, då den sta-tistiska bearbetningen av kyrkoböckerna församlingsvis handhades av pastorsämbetena, förfors härutinnan olika av olika pastorsämbeten. Före 1860-talet torde sålunda de äkta barnen vara något för högt upptagna och de oäkta i motsvarande omfattning för lågt”¹⁶⁵

Här gör sig utredaren skyldig till en anakronism. Om prästerna tidigare re-dovisat trolovningsbarnen som äkta bör det ha berott på att dessa barn haft status som äkta. Enligt 1734 års lag ansågs ju trolovning ge barnen äkta börd.

Någon förändring skedde inte på den här punkten förrän 1917. Men troligtvis hade synen på trolovningsbarn förändrats under hand så att lagtexten redan på 1860-talet blivit otidsenlig och inte längre stod i samklang med den allmänna uppfattningen. Den gamla föreställningen att trolovning var lika bindande som vigsel hade förfallit. Reglerna om ofullkomnade äktenskap upphörde genom 1915 års äktenskapslagstiftning.¹⁶⁶

Rätt till arv: Fram till 1866 saknade oäkta barn helt arvsrätt. Om det oäkta barnet dog kunde däremot föräldrarna ärva sitt oäkta barn. Arvsreglerna gällde alltså i ena riktningen men inte i den andra. Först 1866 fick de oäkta barnen rätt till arv efter sin mor – med undantag för barn avlade under mo-derns äktenskap eller i förbjudna led. Oäkta barns arvsrätt efter släktingar på mödernesidan kom först 1905.¹⁶⁷ Det skulle sedan dröja ända till 1969 innan det utomäktenskapliga barnet blev arvsberättigat efter sin far.

Rätt till underhåll: Enligt både lands- och stadslagen skulle oäkta barn försörjas först av sin moder i tre år och därefter av fadern i fyra år. Denna regel upphörde 1697. Då infördes regeln om oäkta barns rätt till nödtorftig föda och uppfostran från modern och fadern. Det spelade alltså ingen som helst roll om föräldrarna var förmögna eller fattiga, allt som kunde tilldömas barnet var ett nödtorftigt uppehälle. Regeln om rätt till nödtorftigt underhåll

165Statistiska meddelanden. Serie A. Utom äktenskapet födda barn, 1912–16, s 12.

166Gösta Bäärnhielm, 1934, s 9.

167Gösta Bäärnhielm, 1934, s 15 f. Den ensidiga arvsrätten slopades dock 1917 och därefter kunde fadern inte ärva sitt utomäktenskapliga barn med mindre än att barnet även fick arvsrätt efter fadern.

gällde ända fram till 1917. Någon viss ålder då underhållet skulle upphöra stadgades inte i lagtexten men i domstolspraxis betydde det att föräldrarna förpliktigades underhålla barnet till det fyllt femton år eller den ålder dessförinnan då barnet kunde försörja sig självt.¹⁶⁸ (Om underhåll se även kapitel 3 och 4.)

Fosterbarn: Det barn som föddes oäkta kunde växa upp hos modern (eller annan närstående), inackorderas privat mot betalning eller bli fosterbarn.

Redan i 1739 års legostadga betraktades fosterbarnen som arbetskraft. Var barnet under tolv år när det kom till fosterföräldrarna var barnet skyldigt att stanna kvar hos dem tills det fyllt 18 år. Den som tog sig an ett fattigt barn skulle gottgöras för sina kostnader genom barnets arbetsinsats. Enligt bestämmelserna om fosterföräldraskap i legostadgan 23 nov 1833, hade den som upptog ett fattigt barn föräldrarätt över barnet. Det innebar dock inte att fosterbarnet fick fosterföräldrarnas sociala ställning, utan barnet betraktades som deras tjänare. Förfarandet med bortauktionerande av barn till lägstbjudande i socknen var en följd av 1847 års fattigvårdsförordning.¹⁶⁹ Det oäkta barnets sociala ställning: De oäkta barnen föddes utan släktband, utanför det sociala systemet. Även om fadern erkänt faderskapet hade barnet inte rätt att bära sin fars släktnamn utan tog vanligtvis namn efter sin morfar.

I allmänt medborgerligt hänseende var de oäkta barnen dock likställda med andra medborgare och kunde inneha ämbeten och driva förvärvsverksamhet.¹⁷⁰ Ett undantag från detta var att oäkta barn i regel inte hade rätt till inträde i skråna i äldre tid.¹⁷¹ Spädbarnsdödligheten kan ge en fingervisning om de oäkta barnens tillgång till vardaglig omvårdnad och omsorg. Under 1800-talet var spädbarnsdödligheten generellt sett fortfarande hög, men stadigt fallande. Oddsen att överleva det första levnadsåret varierade dock starkt beroende på om man var född inom eller utom äktenskapet. Under perioden 1801–1805 dog cirka 17 procent av de äkta barnen under första levnadsåret, mot cirka 45 procent av de oäkta.¹⁷² Barnens möjligheter att överleva var genomgående något bättre på landsbygden än i de ohälsosamma städerna.¹⁷³

168Ibid s 12 ff.

169Ang fosterbarn se Birgit Persson, 1986, kap II, s 4, samt Gösta Bäärnhielm, 1934, s 31.

170Gösta Bäärnhielm, 1934, s 14.

171Carl Delin, 1909, s 109.

172Statistiska meddelanden serie A. Utom äktenskapet födda barn I. 1912–16, s 55, tab T.

173Statistiska meddelanden serie A. Utom äktenskapet födda barn I, 1912–16, tab Z, s 65.

Varför var då dödligheten så fruktansvärt hög bland de oäkta barnen? Den höga dödligheten kan förklaras med mödrarnas fattigdom och brist på till-synsmöjligheter, att barnets lämnats bort eller inte ammades. Men det kan inte heller uteslutas att den höga dödligheten var ett tecken på att barnet just var oönskat. Ett efterlängtat barn bör får bättre omvårdnad än ett barn som är till hinder för sin mor.

Av lagstiftningen framgår att samhället i många viktiga avseenden, bl a beträffande arvsrätt och rätten till god uppfostran, diskriminerade oäkta barn.

Om man gör ett hopp i tiden ända fram till 1914 kan man se att samhällets syn på de oäkta barnen fortfarande var starkt negativ. Från Statistiska Centralbyråns undersökning om de utomäktenskapliga barnens juridiska ställning i samband med lagändringsarbetet, kommer följande resonemang om den ökande illegitimiteten:

”En fortsatt utveckling i samma riktning, för vilken redan genom den alltjämt sjunkande äkta födelsefrekvensen finnes rätt stor sannolikhet, innebär en verklig fara för vårt folk. En dylik samhällets förnyelse nedifrån kan ej i längden undgå att öva inflytande på befolkningens kvalitet i fysiskt, psykiskt och moraliskt hänseende. Det är inte minst ur denna synpunkt, som den i våra dagar så ivrigt dryftade nedgången i födelsefrekvensen inom äktenskapet ter sig så oroväckande.”¹⁷⁴