Vad är tillgänglighet?
Såväl den fysiska som sociala karaktären skiljer sig åt mellan olika tätorter med avseende på inkomstnivåer, befolkningsmängd, bebyggelsens täthet, vinterklimat, topografi, hav, inland, skogs-
134
eller jordbruksbygd. Förutsättningarna för friluftsliv i tätortsnära natur varierar rimligtvis i olika delar av landet och även inom större stadsregioner. Denna spännvidd omfattar stadsdelen Kungsholmen i Stockholms innerstad med närmare 60 000 invånare liksom tätorten Aneby på Småländska höglandet med strax över 3000 invånare.
När vi talar om friluftsliv kring tätorter blir frågan om hur pass tillgängliga naturmiljöer är för friluftsliv viktig. Begreppet tillgänglighet är mångfacetterat, men en grundläggande förståelse handlar i det här fallet dels om individens bostad, arbetsplats eller skola och dess geografiska lokalisering i relation till det eftersökta naturområdet, dels om personens fysiska rörlighet och möjlighet att överbrygga avstånd, samt förmågan att väl på plats kunna ta sig fram och röra sig i området (Nationalencyklopedin tillgänglighet 2011). Individens fysiska rörlighet påverkas i sin tur av faktorer såsom tillgång till olika färdmedel: Gång, cykling eller bilåkning ger olika geografisk räckvidd inom ett visst tidsintervall. Därtill är det viktigt att beakta den kroppsliga och mentala förmågan till rörlighet, något som i syn tur delvis är avhängigt en persons ålder, motivation, funktionsnedsättning o.s.v.
Avstånd mätt i meter är en central dimension av tillgängligheten, särskilt då vi här uppehåller oss kring frågan om friluftslivet nära tätorter. En annan viktig dimension av tillgänglighet är vilka miljöer som individer upplever som naturpräglade och vilka kvalitéer, upplevda eller fysiska, som är eftersträvansvärda för olika rekreationsändamål. En person som eftersträvar en mer tyst och enslig form av naturkontakt i närheten av tätorter, utan spår av andra människor, upplever
rimligtvis en sämre grad av tillgänglighet än den som uppsöker ett naturområde kring tätorten med det huvudsakliga syftet att motionera. I detta avsnitt har vi placerat begreppet tillgänglighet i en diskussion om människors möjlighet att ta del av och kunna utöva friluftsaktiviteter i tätortsnära natur. När vi talar om tillgänglighet i det här sammanhanget behöver vi alltså å ena sidan fundera över individer och grupper; deras olika upplevelser, viljor och förmågor. Detta samtidigt som vi riktar uppmärksamheten på naturområden, deras kvalitéer, infrastruktur (t.ex. vägen dit) och lokalisering i relation till tätortens olika bostadsområden (Emmelin et al., 2010).
Tillgänglighet i tid och rum
Landskapets funktion för att erbjuda upplevelsevärden kan indelas på olika sätt. Ett sätt som visat sig användbart vid planeringen för friluftsliv är att göra indelningen i vardagsfriluftsliv,
helgfriluftsliv och semesterfriluftsliv (Lindhagen & Naumburg 2002, Boverket 2007a).
135
bedrivs lite längre från bostaden och under kanske en halv eller en hel dag. Det enkla vardagliga friluftslivet ställer mindre krav på områdets storlek eller på unika kvaliteter i naturen medan den som söker en helg- eller semesteraktivitet har högre krav på kvalitet och även kan välja område inom en större yta då den längre vistelsetiden tål en längre transport. Semesterfriluftslivet är ett begrepp som ligger nära naturturismen. Till viss del bedrivs även naturturism i tätortsnära
områden, turisterna som besöker en stad eller en tätort ger sig även ut i den tätortsnära naturen. Ett tydligt karaktärsdrag för det tätortsnära friluftslivet är dock att det huvudsakligen bedrivs av närboende.
Det tätortsnära friluftslivet är främst förknippat med vardagar och helger. Flera studier har under de senaste decennierna visat att frekvensen besök i närnatur liksom värderingen av besöken är starkt beroende av närnaturens tillgänglighet, i de flesta studier uttryckt i avstånd från bostaden till närmaste område som används för olika typer av utomhusrekreation (Boman & Ezebilo 2012, Hörnsten & Fredman 2000, Lindhagen 1996). Senare studier i bl.a. Nederländerna och England visar att människor med god tillgång på grönområden upplever sig friskare (Maas et al 2006, Mitchell & Popham 2008, Groenewegen et al 2012). I de holländska studierna har man utöver tillgången till grönområden även bedömt vilken kvalitet vissa av de undersökta områdena har. Exempel på vilka kvaliteter som bedömts är tillgänglighet, skötsel, variation och naturlighet. Även sådana aspekter visade sig ha positiv inverkan på människors upplevda hälsa. I en fråga i den stora rikstäckande enkäten som under år 2007 besvarades av ca 1800 svenskar (Friluftsliv 07) uppger drygt 60 % av de svarande att de under det senaste året besökt ett naturområde inom 10 mil från sin bostad (Fredman et al., 2008d). I den uppföljande undersökningen till de svarande som uppgivit sin e-postadress ställdes även en fråga om det senaste tillfället man bedrivit friluftsliv, den så kallade ”last-visit enkäten”. Här uppgav 58% av de svarande att det område de senast besökt för att bedriva en utomhusaktivitet ligger inom gång- eller cykelavstånd från bostaden. Utökar man avståndet till inom 10 km från bostaden så stiger andelen till 88% (Fredman et al., 2008d). Närhetsfaktorn är alltså viktig för alla, och särskilt för barnen. Vi belyser detta närmare nedan.
Avståndet från bostaden till närmaste natur har alltså stor betydelse för besöksfrekvensen. Detta gäller särskilt vid vardagsrekreation. Ett vardagligt besök i en tätortsnära skog är normalt ganska kortvarigt och besökaren rör sig inte mer än någon kilometer från den punkt där man kommit in i skogen (Lindhagen 1996, Hörnsten 2000, Kardell & Lindhagen 1995). Detta innebär att man för de vardagliga naturbesöken behöver ha sitt rekreationsområde nära, inom 1-2 kilometer, men att
136
det inte behöver vara så stort. Ur ett planeringsperspektiv innebär det att även små områden med ganska normal närnatur är viktiga för de närboendes vardagsrekreation.
Tillgänglighet i olika åldrar – Barnens situation som exempel
En viktig grupp att belysa utifrån perspektivet tillgänglighet och tätortsnära natur är barnen. En anledning till detta är att allt fler barn växer upp i större tätorter, i synnerhet i Sveriges tre storstadsregioner vari närmare 40 procent av Sveriges alla barn upp till 18 år nu bor (Barnombudsmannen 2007). Stor inflyttning av unga människor till storstäder och universitetsorter, att nybildade familjer i högre utsträckning än tidigare bor kvar i staden (Lundholm 2006) samt ökade födelsetal är några faktorer som bidragit till att antalet barn de centrala delarna av Göteborg och Stockholm nu är ”rekordmånga” (Isemo 2011; Pozar 2009). Detta reser frågor kring dessa barns möjligheter att vistas i och uppleva natur i den tätbebyggda stadsmiljön: har de tillgång till naturmiljöer, hur ser dessa ut, vill de vistas där, hinner de, har de tillåtelse? För insikter i några av dessa frågeställningar kring barns bostadsnära naturkontakt, se kapitel 5.
En ytterligare anledning till att särskilt uppmärksamma barn som grupp i relation till tillgänglighet är att barn generellt sett är mer ”avståndskänsliga”, en känslighet som dock avtar med stigande ålder. Barn är oftast hänvisade till långsammare färdmedel som att gå, cykla eller åka kollektivt, vilket gör det extra viktigt med naturmiljöer nära hemmet för att de ska vara tillgängliga för barnen, i synnerhet om de ska kunna ta sig dit utan vuxet sällskap. Ett par hundra meter för en vuxen är inte samma sak för barnet i förskoleålder.
De senaste årtiondenas samhällsutveckling har tydligt präglats av en ökad rörlighet, i synnerhet med bilen som fortskaffningsmedel. Bilismen kan både sägas frigöra och begränsa barns rörlighet och möjlighet att ta del av olika platser. Att föräldrar i allt större utsträckning skjutsar barn till olika aktiviteter är ett uppmärksammat fenomen (Tillberg 2001; Fyhri & Hjorthol 2009) och något som ökar barnens tillgång till olika målpunkter. Samtidigt är föräldrars oro för trafikmiljön en betydande orsak till att barns rörelsefrihet på egen hand kringskärs i allt högre grad (Björklid 2005; Kyttä 2006). Detta kan påverka barns möjlighet att utan vuxna ta sig till naturområden eller skolan, oavsett om dessa målpunkter är nära hemmet eller ej.
Ett sätt att diskutera tillgången till natur utifrån ett barnperspektiv är med hjälp av begreppet affordance, som handlar om det handlingsutrymme som uppstår mellan omgivningen och
137
individens förmåga (Gibson 1979). I en vidareutveckling av förståelsen av affordancebegreppet betonas även vilka intentioner en person har i relation till omgivningens beskaffenhet (Heft 1997). Med inspiration av begreppet affordance går det att skissera på tre grundförutsättningar för att barns naturkontakt ska bli av:
1) vad miljön/närnaturen erbjuder (dess kvalitéer, dess lokalisering i relation till barnet), 2) barnets förmåga (i relation till miljöns kvalitéer, om barnet tillåts, om barnet orkar ta sig
dit)
3) barnets vilja och intention att ta del av miljön och vilken mån vistelse där lockar.
I en förenklad illustration är utifrån detta resonemang ett träd ett potentiellt klätterträd beroende på dess lokalisering, hur det förgrenar sig, personens storlek och förmåga, samt hennes vilja att ta sig uppför trädet.
I intervjuer med föräldrar boende i Göteborgs innerstad framgår tydligt betydelsen av att bo i direkt anslutning till grönområde, alternativt att ha tillgång till en låst innergård, för att barnen på egen hand ska få leka ute i miljöer som anses vara naturpräglade. Ifall barn har tillgång till vuxna med resurser i form av tid, pengar och transportmedel som tar med barnen på utflykt ökar
följaktligen möjligheten att uppleva hela spektrumet av den tätortsnära naturen (Sandberg 2012). Om ambitionen från samhällets sida är att främja barns naturkontakt, blir det viktigt att på ett förståndigt sätt integrera naturmiljöer, ”gröna element” och spännande lekmiljöer i barns vardagspraktik, oavsett om det handlar om skolgårdar, innegårdar, småskogar eller lekplatser. Tillgång till naturmiljöer (att de överhuvudtaget finns i staden) och tillgängligheten (att det är smidigt att ta sig dit för barn) är grundläggande, men inte enbart avgörande för att barns naturkontakt skall komma till stånd. En komplex relation mellan barnets och föräldrars intresse och vilja, årstid, hur enkelt det är att möta kompisar i grannskapet samt hur stort ”tidsfönstret” är i relation till allt annat som pockar på och upptar barns intresse, blir ändå slutligen avgörande för om naturkontakten verkligen blir av.
Med tanke på barns begränsade rörlighet på egen hand – de hinner inte, de får inte, de orkar kanske inte i samma utsträckning som vuxna – är det mer relevant att tala i termer bostadsnära natur och närnatur än det tätortsnära. I en rapport från Boverket (2007b) framhålls tre aspekter i relation till förvaltning av bostadsnära natur (inom 300 meter från hemmet): tillgång (den faktiska resurs som den bostadsnära utgör), nåbarhet (den faktiska och upplevda tillgängligheten) och kvalité.
138
Aktiviteters tillgänglighet
Huruvida det tätortsnära friluftslivet är att betrakta som ”äkta” friluftsliv eller inte är en fråga som gör sig påmind inte bara inom akademiska diskussioner utan även då man frågar gemene man. I den nationella friluftsenkäten Friluftsliv 07 bad man de svarande ange om de betraktade ett antal aktiviteter som friluftsliv eller ej. Över 85 % ansåg att fjällvandringar och vandringar i skog och mark var friluftsliv ”helt och hållet”, följt av aktiviteterna paddla havskajak och fågelskådning, där motsvarande siffra var 60 %. Vardagliga, företrädesvis tätortsnära aktiviteter rankades däremot betydligt lägre. Exempelvis ansåg knappt 10 % att gå i en park i staden definitivt var att betrakta som friluftsliv (Fredman et al., 2008e).
Tittar man däremot på de utomhusaktiviteter som faktiskt utövades blir relationen snarast den omvända: allra vanligast var ”nöjes- och motionspromenader av annat slag”, vilket syftar på andra promenader än bl.a. ”strövat i skog och mark” (som var näst vanligast). Ser man till aktiviteter med lägre utövandefrekvenser (minst en gång per år), var exempelvis picknick (80 %) och solbad (81 %), betydligt vanligare aktiviteter än fjällvandringar (16 %) eller kajakpaddling (13 %) (Fredman et al., 2008b). Det går inte att dela in de olika aktiviteterna som tillhörande än
tätortsnära, än fjärr- /turismanknutet friluftsliv i glasklart separata kategorier. Trots detta kan man se att de vanligaste aktiviteterna (utomhus på fritiden) sker i vardagens närnatur medan det framför allt är de mer krävande eller semesteranknutna aktiviteterna som allmänt förknippas med
begreppet ”friluftsliv”.