Hållbarhet och miljöproblematik är vanliga teman inom såväl nutida samhällsdebatt som nutida forskning. Allt fler av samhällets delar granskas med dessa teman som utgångspunkter och friluftslivet utgör inget undantag. En genomgång av de senaste decenniernas vetenskapliga litteratur kring miljö och friluftsliv visar att forskningen är omfattande och spänner över ett flertal discipliner. Trots det kan man ämnesmässigt skönja fyra övergripande teman (se figur 9:1):
(1) friluftslivets påverkan på naturmiljön; (2) miljöförändringars påverkan på friluftslivet;
(3) friluftslivets inverkan på grad av miljöengagemang; och (4) miljöengagemangets betydelse för friluftsrelaterade val.
147
Figur 9:1. Vetenskapligt skrivande om samspelet mellan miljö och friluftsliv i form av fyra övergripande teman.
Det första temat syftar på forskning som riktat in sig på friluftslivets påverkan på ekosystem eller delar av ekosystem. Det kan handla om att störande av djurliv, slitage eller nedskräpning (för en översikt se exempelvis Buckley, 2009b). Men det kan även handla om hur och i vilken omfattning friluftsliv kan ha en positiv inverkan genom att incitament skapas för att bevara och skydda naturen. Ett exempel på det senare kan vara de fall där tjuvskytte av utrotningshotade djur har ersatts med guidade turer för besökare i syfte att erbjuda ”upplevelser” av samma djur. Tema nummer två i figur 9:1 handlar om hur förutsättningarna för friluftsliv i sin tur påverkas av miljöförändringar, varav följderna av ett varmare klimat har fått stor uppmärksamhet i senare forskning (se exempelvis Becken & Hay, 2007).
I detta kapitel tittar vi främst på de aspekter på samspelet mellan miljö och friluftsliv som ryms inom det tredje och det fjärde temat i figuren, det vill säga relationen mellan miljöengagemang och friluftsliv. Utgångspunkten för de flesta studier inom detta område har varit friluftslivets
eventuella inflytande på människors miljöengagemang (tema nr 3). Ett exempel på detta är den forskning som gjorts kring friluftsliv i form av ekoturism. En tydligt uttalad målsättning för ekoturism är att bidra till att människor blir mer miljöengagerade, och ett antal studier har granskat
Miljöengagemang
Attityder och/eller beteende
Naturmiljöer
Förändringar, upplevda som bra eller dåliga
Friluftsliv
Aktiviteter och platser kopplade till utevistelse
3
1
4
148
om så verkligen är fallet (se exempelvis Buckley, 2009a; Weaver, 2008). Sammanfattningar av forskningsresultaten visar att ett ökat miljöengagemang inte går att ta för givet, men att en väl designad ekoturistisk produkt kan bidra ökad förståelse, fördjupade kunskaper och förändrade attityder (se exempelvis Buckley, 2009a; Powell & Ham, 2008).
Ytterligare ett exempel på forskning som ryms inom detta tema är den kring utomhuspedagogik, inom vilken miljöfostran varit ett centralt motiv ända sedan början av 1960-talet (se Sandell & Öhman, 2010; Öhman & Öhman 2008; Öhman, 2011). Under senare tid har ett stort antal studier gjorts som granskar utomhuspedagogikens betydelse för miljöengagemang (se exempelvis Barrett, 2006; och Chawla, 2008). I en omfattande genomgång av dessa studier, gjord av Rickinson med flera (2004), dras dock slutsatsen att de vetenskapliga bevisen för en positiv koppling mellan utomhuspedagogik och en ökad förståelse för miljöproblematiken är relativt svaga. Effekterna av undervisningen är i hög grad kontextberoende och även relaterade till enskilda elevers tidigare erfarenheter, liksom deras sociala relationer. Genomgången visar också att det ställs en rad krav på den pedagogiska verksamheten för att utevistelsen ska uppfylla sina syften. Det är exempelvis centralt att aktiviteterna är väl planerade, har genomtänkta metoder och att arbetet följs upp ordentligt efteråt. En kritisk aspekt som forskningen pekar på är att eleverna bör vara väl
förberedda och införstådda med aktivitetens syfte. Likaså att aktiviteten är anpassad till deras vana av att vara ute, inklusive deras attityder och kunskaper. När det gäller genomförandet framhåller flera forskare vikten av att ställa själva naturmötet i centrum och att alltför ambitiösa uppgifter med arbetsblad och anteckningsböcker riskerar att motverka naturvistelsen syften. En viktig aspekt som man pekar på är balansen mellan en tydlig struktur och en öppenhet för oväntade upptäckter som gör att aktiviteten kan ta nya vägar och att eleverna känner en frihet i den. Forskare har uppmärksammat att elever kan ha skilda behov när det gäller denna balans och t.ex. Kellert (2002) lyfter särskilt fram betydelsen av barns spontana erfarenheter av naturmiljöer. Ytterligare en faktor som bidrar till ett framgångsrikt lärande i detta fall är att uteaktiviteterna inte blir isolerade
företeelser utan att de i efterarbetet relateras till det lärande som sker i klassrummet. Vidare kan det konstateras att det finns en uppenbar brist på forskning som med kvalitativa metoder undersöker och beskriver lärandeprocesser där ett samband mellan naturmöte och miljöengagemang etableras (se vidare kapitel 7 i denna bok).
Vid sidan av forskningen kring ekoturism och utomhuspedagogik har en rad studier gjorts där inriktningen varit mot rekreationsrelaterat friluftsliv. Även där saknas tydliga resultat som stödjer antaganden om att utevistelse generellt skapar miljöengagemang. Den mest omfattande
149
sambandet mellan friluftsliv och miljöengagemang i bästa fall kan beskriva som svagt positivt. I många fall har man i studierna utgått från samband mellan miljöengagemang och vissa specifika aktiviteter. Resultaten visar att samband finns men att de varierar mellan olika aktiviteter. Som ett sätt att förklara dessa variationer har studierna föreslagit olika typer av kategoriseringar (för en översikt av dessa se Berns & Simpson, 2009). Starkast samband har man funnit hos människor som ägnar sig åt vad som ofta benämns som ”uppskattande aktiviteter” (appreciative activities), det vill säga de aktiviteter som i första hand handlar om att njuta av naturen såsom fågelskådning, paddling eller vandring. Detta i jämförelse med deltagande i ”konsumerande aktiviteter” (consumptive activities) som innebär att man tar något ifrån naturen såsom vid jakt och fiske, men i princip även bär- och svampplockning.
Men även om forskningen har kunnat visa på vissa samband mellan miljöengagemang och specifika friluftsaktiviteter har uppdelningen av aktiviteter i kategorier visat sig problematisk. Både människor och aktiviteter är svårare att kategorisera än vad man kan tro. Trots senare studiers utvecklande av nya och kompletterande kategorier, såsom exempelvis ”störande aktivteter” (abusive activities) eller ”motoriserade” aktiviteter, eller en fördelning av aktiviteter mellan litet och högt ”resursutnyttjande”, har problemen i analysarbetet bestått. Ett skäl till detta är att människor tenderar att ägna sig åt flera aktiviteter av vilka alla kanske inte ryms inom samma kategori. Dessutom kan aktiviteter bedrivas på flera olika sätt och med olika motiv som grund. Aktiviteten fiske kan exempelvis innebära fiske med nät, flugfiske eller catch and release-fiske, sätt som i praktiken utgör aktiviteter som på flera plan skiljer sig åt. En ur miljöperspektiv ofta kritiserad aktivitet som motorbåtsåkning kan exempelvis ske med väldigt olika syften som fortkörning med kompisar, fisketur eller en familjeutflykt för att uppleva vacker natur. Det är därför rimligt att tro att eventuella kopplingar mellan aktiviteten motorbåtsåkning och
miljöengagemang utifrån dessa olika syften ser mycket olika ut. Problem knutna till hur man skall kategorisera olika aktiviteter kan därför vara en del av förklaringen till forskningens bleka resultat. Det finns alltså anledning att fundera vidare på andra sätt att kategorisera friluftsliv. Ett sätt kan vara att fokusera på utövarnas grundläggande landskapsrelationer, där motiven för aktiviteterna får en större roll än utförandet av dessa aktiviteter (jfr. Sandells ekostrategiska begreppsram i t.ex. Emmelin, Fredman, Lisberg Jensen & Sandell, 2010).
Ytterligare ett exempel på studier kring relationen mellan friluftsliv och miljöengagemang är de som fokuserar på människors eventuella samhörighetskänsla (environemental connectedness) med naturen. Denna samhörighetskänsla har i senare forskning lyfts fram som potentiellt betydelsefull för utvecklande av miljöengagemang. Schultz (2001) menar exempelvis att själva grunden för ett
150
miljöengagemang är knuten till att individer upplever att de är en del av naturen. Enligt Goralnik och Nelson (2011) skulle kopplingen mellan utevistelse, samhörighetskänsla och
miljöengagemang kunna se ut så här:
1. Upplevelsen av att naturmiljön är vårt levande sammanhang leder till en känslomässig anknytning till, och en uppskattning av, detta sammanhang.
2. Vi vill bevara det vi känslomässigt knyter an till och uppskattar.
3. Om vi upplever naturmiljön som ett sammanhang varav vi är en del, så handlar vi på ett sätt som gynnar den (s. 189, vår översättning).
Återkommande upplevelser av naturen, exempelvis genom regelbundet friluftsliv, skulle kunna skapa en samhörighetskänsla med omgivningen och därmed i förlängningen ett ökat
miljöengagemang. Tanken får visst stöd av forskning som kunnat visa på ett samband mellan samhörighetskänsla med naturen och miljöengagemang (se exempelvis Gosling & Williams, 2010; Mayer & Frantz, 2004; Nisbet, Zelenski & Murphy, 2009). Värderingen av dessa studiers resultat kräver dock ett visst mått av försiktighet. Mayer och Frantz (2004) menar exempelvis att man, i de fall där ett samband hittats, bör fundera på vad i sammanhanget som är orsak och vad som är verkan; den samhörighetskänsla som antas leda till ökat miljöengagemang skulle lika gärna kunna vara ett uttryck för samma miljöengagemang.
Hur forskningen som presenterats ovan ska värderas knyter också an till en pågående diskussion om huruvida det är miljövänliga attityder eller miljövänligt beteende som bör studeras. Att ha en miljövänlig attityd innebär att man är medveten om miljöproblem och har en uttalad önskan om att bidra till dess lösning. Miljövänligt beteende å andra sidan är de faktiska handlingar som utförs i syfte att hantera och verkligen påverka de upplevda miljöproblemen. Ett vanligt sätt att mäta miljövänliga attityder har varit att använda New-Ecological Paradigm-scale (NEP). NEP-skalan syftar till att uppskatta människors syn på naturen och relationen till den. På senare tid har användandet av NEP-skalan, och dess inriktning på attityder som mått på miljöengagemang, ifrågasatts på grund av den ofta svaga kopplingen mellan attityder och verklig handling. En tydlig inställning leder inte per automatik till ett beteende i enlighet med denna inställning. Som exempel kan nämnas en jämförande studie av ekoturister och vanliga naturturister där ingen skillnad hittades i de olika gruppernas beteende trots att de uppvisade stora skillnader i attityder uppmätta med hjälp av NEP-skalan (Wurzinger & Johansson, 2006). Angående samhörighetskänsla och
miljöengagemang konstaterar Gosling & Williams (2010) att samhörighetskänsla med naturen snarare kan relateras till attityder kring beteende eller intentioner för beteende (trädplantering i detta fall), men att ”forskning behövs…för att bättre förstå orsakssambanden mellan känslan av
151
samhörighet med platser och naturen, miljöengagemang och miljövänligt beteende” (s. 304, vår översättning).
Sammanfattningsvis kan man säga att forskningen hittills inte funnit några starka belägg för att utevistelse och naturmöten per automatik leder till ett ökat miljöengagemang. Och i de fall där resultaten har varit positiva, i bemärkelsen att de kunnat knyta friluftsliv till miljöengagemang, är det viktigt att ställa sig frågan om vad som är orsak och verkan: ger deltagande i ett visst sorts friluftsliv miljöengagemang eller är friluftslivet snarare ett uttryck för ett miljöengagemang som har väckts på annat sätt (t.ex. via samtal, politik eller litteratur)?