Positiva och negativa erfarenheter
Flera av de förvaltare som använt besöksräkning påpekar svårigheter med tekniken samt batterier som laddar ur. Idag finns det dyr teknik på marknaden och det är inte lätt att veta vad som är bäst, det kan istället bli en ny ”teknikgrej” som det inte blir något av på grund av svårigheter med tekniken. Men några förvaltare menar också att räkneverken har fungerat bra med tillförlitliga resultat. En förvaltare poängterar att problem med batterier kan man lära sig att hantera och att tekniken utvecklas, till exempel att det numera finns batterier som klarar av kyla bättre.
Räkneverken kan trots det reagera på väderförhållanden som kraftigt snöfall och därför måste man förstå att det finns faktorer som påverkar mätningen. Det kan därmed bli problem med så kallade extremvärden, där områden med få besökare plötsligt får höga värden. Räkneverken upplevs också som dyra och stöldbegärliga, men bara ett fåtal förvaltare har upplevt sabotage. Vanligast är därför att dölja räkneverken och att inte informera besökarna om att det pågår en besöksräkning. Men det finns undantag. I ett naturområde fanns det skriftlig information om syftet med räkningen och i ett annat område har man muntligen informerat lokalbefolkningen. På så sätt anses det skapas positiva förutsättningar vilket är en viktig faktor för att skapa rätt attityd. Räkneverken är då inte dolda utan istället placerade på platser där besökarna inte direkt stannar.
Många förvaltningar har begränsade resurser att lägga på besöksräkning och det uppfattas därför som positivt att det inte är så stor arbetsinsats och ganska enkelt att genomföra. Men
erfarenheterna är här blandade. En förvaltare trodde att besöksräkningen skulle vara en kostnadseffektiv metod vilket istället blev en besvikelse: ”Data är så dåliga så de går inte att
använda, vi kan inte ens jämföra från år till år på samma område. Det är ett jätteproblem. Det har varit en belastning att betala dessa 50-60 000 kr om året snarare än en tillgång så att säga. I det ingår också att vi lagar dem varje år.”
Flera av förvaltarna påtalar också behovet av engagemang hos fältpersonalen, men att man inte alltid har lyckats skapa förståelse och intresse. En förvaltare förklarar detta med att det är ett mentalt motstånd hos de i fält vilket kan bero på att de inte direkt ser hur många som räknas. Det
108
blir istället ett projekt att hämta dator eller telefon: ”De som ska läsa av dem prioriterar andra
arbetsuppgifter och de förstår inte varför det är så viktigt med besökarräkning… de vet inte riktigt vad de ska göra av data fast vi haft utbildningar och tjatar ständigt om att det är en viktig
uppgift”. Om man inte är van vid tekniken eller hanteringen av räkneverken så spelar det inte
någon roll om apparaterna är dyra och avancerade: ”Det måste fungera tillsammans med våra
medarbetare … de måste ha förtroende för de här systemen. När de ser nyttan då har man hunnit väldigt långt, då finns det en chans att det här lyckas. Men ofta så orkar inte folk ända dit.” Ett
sätt att hantera detta är att på sikt få bort den mänskliga faktorn så mycket som möjligt genom automatisk överföring av data från räkneverken. Hanteringen och förståelsen av räkneverk är också oftast kopplat till endast en person vilket gör det sårbart om den personen slutar eller går i pension.
Erfarenheterna från besökarstudierna är även de både positiva och negativa. Att lyckas få höga svarsfrekvenser i enkätstudierna upplevs som problematiskt. Det gäller även respondenternas representativitet. De förvaltare som har använt webbenkäter har publicerat dessa på sina hemsidor, vilket följaktligen har inneburit att urvalet begränsats till hemsidornas besökare. Det positiva var att det blev en egen aktivitet på hemsidan och att det upplevdes som värdefullt med direkta svar och snabb respons från hemsidans besökare.
Respondenternas representativitet och låga svarsfrekvenser är uppenbarligen problem förvaltarna brottas med. Hur enkäterna distribueras till respondenterna är ett dilemma eftersom det handlar om tid och resurser. En förvaltare använde svarslådor vid en enkätundersökning och upplevde det som svårt att få lådorna synliga och dessutom avgöra om lådornas placering verkligen var där besökare stannade. Förvaltaren menar i efterhand att det skulle ha varit bättre om fältpersonal varit på plats istället för lådor. Å andra sidan menar en annan förvaltare att det är tidskrävande att vara ute i fält för att dela ut enkäter, speciellt i svårtillgängliga områden eftersom det kostar i tid och pengar. Även här är engagemang ett nyckelord. En förvaltare understryker att det blev tillförlitliga resultat även om det tog ett tag att instruera sommarpersonalen vad det gäller det slumpmässiga urvalet och varför. Om man arbetar nära och tillsammans med fältpersonalen är det enklare att kontrollera och stämma av enkätarbetet. Möjligheten till direktkontakt med besökarna i samband med att man delar ut enkäter i området poängteras av flera förvaltare som positivt. Observation som metod upplevs som positivt utifrån att metoden fångar vad folk faktiskt gör i oorganiserad form.
109
Önskemål om framtida utveckling
Metoderna för besöksräkning och besökarstudier behöver bättre anpassas och utvecklas efter användarnas behov, men också utifrån tillgängliga resurser, kunskap och engagemang. Engagemang hos personalen återkommer som en viktig aspekt att utveckla, men också att resultaten ingår i den reguljära verksamheten; förvaltningen måste se till att personalen utbildas samt att det utvecklas rutiner. Personalen måste aktivt vara med i processen med besökarstudier annars fungerar det inte; ju mer engagerad personalen är desto bättre går det. Betydelsen av att behärska såväl teknik som friluftsliv och naturvård poängteras. Det behövs en kombination av fältintresse och datavana vilket den yngre generationen visar prov på. Det behövs även ett bra teknikstöd gällande räkneverken.
Det finns skilda meningar gällande behovet av longitudinella studier. En förvaltare menar att behovet av att genomföra enkäter kontinuerligt beror på områdets värde för friluftsliv, behov av utveckling eller om det finns kontroversiella förändringar i området. Det uttrycks också
önskningar om att i framtiden kunna kombinera flera olika sorters metoder.
Ytterligare ett område där man uttrycker behov av förbättringar är kring turism och viljan att betala (t ex avgift för att få tillträde till ett skidspår) för naturområdens underhåll: ”Det är ett ganska stort
avstånd mellan turismsidans ambitioner … och den rena driftbiten och hur den ska finansieras.”.
Det finns enligt förvaltarna ett behov av att överbrygga avstånden mellan visioner och faktiska behov av utveckling. Flera förvaltare menar att få politiker och beslutsfattare tar del av resultaten från studierna. En önskad utveckling är därför att det ska vara enkelt att få fram resultaten: ”Det
måste vara någon … som förvaltar resultaten på ett bra sätt och sedan praktiskt använder det i förvaltningen då det finns risk för att resultat och rapporter försvinner.”. I en intervju
framkommer att i Sveriges kommuner är arbetet med naturmarker uppdelat på olika enheter vilka styrs av olika nämnder. Det innebär att det inte finns en helhet eftersom nämnderna har skilda mål och budgetar samt att de har varierande arbetssätt, kulturer och utbildningar. Det gör det svårt att sprida resultaten från studierna. Förvaltaren menar att Naturvårdsverket bör ta fram friluftsplaner som är mer övergripande. Dessa planer ska inte bindas till ordet friluftsliv, enligt förvaltaren, för när begreppet används låter det som att ”man är långt ute i naturen” men det handlar även om exempelvis utomhuspedagogik, skolverksamhet och nya former av aktiviteter.