avfallshanteringen mot ekologisk hållbarhet
6. Långsiktigt låga utsläpp vid omhändertagande av avfall
6.2 Förbränning av avfall
Utöver de åtgärder som följer av det nya avfallsförbränningsdirektivet förslås följande: 1. Naturvårdsverket vägleder om hur miljöbalkens hänsynsregler avseende kunskaps- kravet och kvalitetssäkring av inkommande avfall bör tillämpas vid avfallsförbränning 2. Branschorganisationer åtar sig att informera om kvalitetssäkring och miljöbalkens hänsynsregler
3. Branschen bygger upp kunskap för att minimera spridning av dioxiner och tungmetaller från aska och slam och genomför åtgärder baserade på denna kunskap. Olika typer av stabilisering och tvättning bör studeras
4. Naturvårdsverket vägleder om vilka uppgifter om försiktighetsåtgärder m. m. som bör redovisas vid prövning av anläggningar för hantering och deponering av askor och slam från avfallsförbränning
För att minska emissionerna från avfallsförbränning kan bränslets sammansättning för- ändras, förbränningstekniska åtgärder vidtas samt reningsteknik installeras. Kunskap hos personalen är också en viktig aspekt för att säkerställa att anläggningen drivs optimalt.
6.2.1 Konsekvenser av det nya direktivet om avfallsförbränning
Ett nytt direktiv om avfallsförbränning färdigställdes under år 2000 och trädde i kraft den 28 december 2000. Detta direktiv (2000/76/EG) har breddat tillämpningsområdet till att omfatta i princip allt avfall enligt EU:s deÞ nition på avfall inklusive farligt avfall. Vidare inkluderas regler om utsläpp etc. vid sameldning av avfall i konventionella förbrän- ningsanläggningar liksom i olika industriprocesser. Direktivet skall vara implementerat i nationell lagstiftning senast den 28 december 2002. Kraven gäller därefter direkt för nya anläggningar och 3 år senare för beÞ ntliga anläggningar.
Förutom önskemålet om att få ett heltäckande direktiv för avfallsförbränning motivera- des det nya direktivet bl.a. av behovet att införa krav på utsläpp till luft av dioxiner och tungmetaller, liksom behovet att införa krav avseende vattenföroreningar.
Direktivet medför skärpta utsläpps- och mätkrav vid traditionell avfallseldning och reglerar också sameldning av avfall i konventionella förbränningsanläggningar eller i t.ex. cementugnar. På europanivå bedöms direktivet få mycket stor betydelse främst kanske vad avser dioxinutsläppen till luft. Enligt Kommissionens bedömning kommer avfallsförbränningen att minska sin relativa andel av totalutsläppen av dioxin från ca 40% till 0,3% när direktivet fått full verkan (allt annat oförändrat). Även utsläppen av tungmetaller kommer att minska kraftigt.
För Sverige blir konsekvenserna mer måttliga men ändå av betydelse. Några av dagens avfallspannor kan komma att stängas. Ett ß ertal enheter kommer att behöva byggas om, särskilt med tanke på att med säkerhet klara kraven med avseende på kolmonoxid och dioxinutsläpp. I de fall endast torr rökgasrening förekommer Þ nns vid ß era anläggningar behov att bygga om eller komplettera denna rening i syfte att klara utsläppskraven för svaveldioxid och saltsyra. I vissa fall kan införande av våt rening aktualiseras. Vad gäller vattenföroreningar innebär kraven i direktivet ingenting då vår nationella praxis är strängare. Vidare behöver dagens utrustning för mätning av utsläpp kompletteras, bl.a. tillkommer krav på mätning av totalkolväten. De kompletteringar och ombyggnader som erfordras kan enligt Naturvårdsverkets uppskattningar leda till att utsläppen av dioxin till luft minskar från dagens ca 3 gram TEQ /år till ca 1 gram TEQ /år, även inkluderande planerad ökning av avfallsförbränning. Det är även troligt att den dioxin som hamnar i avskild ß ygaska kommer att minska då mängden dioxin som bildas vid rökgasernas kylning kan reduceras genom omkonstruktion i denna del av processen. Vidare kommer utsläppen av svaveldioxid och saltsyra att minska, vilket naturligtvis är välkommet men ändå av mindre betydelse i ett större perspektiv.
Direktivet innehåller, som nämnts ovan, även regler om utsläpp m. m. vid sameldning av avfall i t.ex. konventionella värmeverk eller inom industri, t.ex. i cementugnar. Sådan sameldning har under senare tid alltmer aktualiserats i Sverige men även i Europa i övrigt. Energimässigt har denna form av avfallseldning ännu en relativt begränsad omfattning. Det kan dock förutses ett ökat intresse med tanke på den brist på kapacitet för avfalls- förbränning som kommer att råda de närmaste åren. Det är främst olika (förorenade) träavfallsfraktioner som är aktuella men även vissa pappers- och plastavfall. De krav i direktivet som har störst betydelse för sameldning är reglerna om temperatur/uppehållstid i anläggningen samt vissa andra drifttekniska krav. Vad gäller föroreningar kan det (beroende på avfallstyp) bli problem med saltsyra (och ev. svaveldioxid) om inte kalk tillförs i Þ lter eller om rökgaskondensering saknas. För att med säkerhet klara dioxinkra- vet kan det bli nödvändigt med rökgasrening med kalk/aktivt kol i slangÞ lter, dvs. enbart elektroÞ lter kan visa sig otillräckligt. För det fall att avfallsfraktionen utgör den dominerande bränslemängden kan kravet på kolmonoxid utgöra en begränsande faktor. Mätkraven kommer att medföra behov av omfattande kompletteringar av utrust- ning vid sameldning jämfört med ”vanlig” förbränning. Mätkraven och andra krav i direktivet medför att det knappast är realistiskt att tänka sig sameldning i små (< 10 MW) förbränningsanläggningar.
Direktivet anger också vissa krav vid förbränning av avfall (sameldning) inom indu- strin, särskilt inom cementindustrin. Den svenska cementindustrin ligger i detta sam-
manhang väl framme och direktivet medför inget behov av omfattande åtgärder. Det Þ nns dock industrier som bränner diverse ”produktionsspill” för eget värmebehov i relativt små pannor och som kommer att få problem med de nya reglerna.
6.2.2 Krav på åtgärder utöver avfallsförbränningsdirektivet
Avfallsförbränningsanläggningar är tekniskt avancerade anläggningar som om de fungerar väl ger mycket låga utsläpp till luft och vatten. Avfallsförbränningsdirektivet är till stor del avgränsat till tekniska krav avseende vissa utsläpp, driftförhållanden och kontroll. En förutsättning är att anläggningarna drivs och fungerar väl. Ett sätt att säkerställa att så sker är att personalen som sköter anläggningen har relevant utbildning och fullgoda instruktioner samt att endast avfall som är lämpligt att förbränna förs till anläggningen.
Vi har därför inom uppdraget låtit utreda59 vilka ytterligare krav som bör ställas på
avfallsförbränning med utgångspunkt från miljöbalkens hänsynsregler med avseende på kunskap och kompetens samt vilka ytterligare krav som kan ställas på kvalitetssäkring av inkommande avfall.
Kunskap och kompetens
För att säkerställa att kraven i lagar och förordningar följs bör ett antal krav uppfyllas: 1. Skriftliga rutiner och instruktioner skall Þ nnas.
2. Personalen skall ha relevant grundutbildning
3. Personalen skall känna till vilket ansvar som den befattning man innehar medför. 4. Personalen skall ha god anläggningskännedom.
5. Personalen skall känna till vilka lagar och krav som gäller för anläggningen.
6. Personalen skall känna till vilka villkor som gäller och konsekvensen om dessa över- skrids.
7. Personalen skall ha kännedom om konsekvensen för miljön om fastställda rutiner och instruktioner ej följs.
Dessa krav kan uppnås med t.ex. ett miljöledningssystem som regelbundet följs upp. Det bör inte vara någon skillnad på kraven beroende på storlek på anläggningen. Däremot kan man ställa olika krav på olika befattningshavare vilket också sker i t.ex. ISO 14001.
Alla stora avfallsförbränningsanläggningar samt sju av de mindre anläggningarna är certiÞ erade enligt ISO 14001 och/eller Emas-registrerade. Av övriga anläggningar arbetar sex med att införa ISO 14001 och fem avser att införa ISO 14001 inom två år. Endast en anläggning avser inte att certiÞ era sig.
Alla avfallsförbränningsanläggningar utom tre ägs av energiverk som också har andra typer av förbränningsanläggningar med personal med lämplig kompetens. Detta gäller också små anläggningar. Ofta är det samma personal för driftledning, underhåll och
59 Westas Håkan, ”Försiktighetsprincipen- Hur säkerställa avfallets kvalitet” och ”Kunskapskravet-
mätning. Om anläggningarna inte har egen kompetens Þ nns också möjlighet att anlita personal utifrån för t.ex. drift, underhåll och mätningar. Detta kan vara en lösning för små anläggningar som ej har ekonomiska förutsättningar att ha egen personal för alla uppgifter.
Krav på behandling av aska och slam från rökgasrening
Genom ökade reningskrav vid avfallsförbränning ackumuleras allt större mängd förore- ningar i aska och slam från rökgasrening. För att minimera långsiktigt läckage från deponerad aska och slam bör olika metoder utvecklas och tillämpas snarast möjligt. Den nya förordningen om deponering av avfall bedöms inte ge tillräckliga ekonomiska incitament för att driva på införandet av sådana åtgärder. Branschen bör agera för att utveckla teknik och etablera en hög standard på omhändertagandet.
Ett frivilligt agerande bör kombineras med att prövningsmyndigheterna ställer motsva- rande krav i samband med de tillståndsprövningar som sannolikt blir en följd av att den nya deponeringsförordningen ska efterlevas. För att säkerställa att besluten leder till deponering med skyddsåtgärder på en hög och jämn nivå vid anläggningarna bör Naturvårdsverket vägleda om vilka uppgifter som är nödvändiga för prövningen.
Kvalitetssäkring av avfall
De ß esta skadliga emissioner från avfallsförbränning bildas av kemiska föreningar i bränslet. Genom att minska innehållet av sådana ämnen som kan bilda skadliga föreningar vid förbränning, kan utsläppen minska. Kvalitetssäkring av inkommande avfallsbränsle är därför mycket viktigt.
Brister i kvalitetskontrollen avseende innehållet av farligt avfall i avfallsbränslet Þ nns både för hushållsavfall och industri- och byggavfall. Mycket få kontroller (plockanalyser) utförs och de som görs av förbränningsanläggningarna gäller oftast för driften störande avfall som skrot och stora enheter samt avfall med hög fukthalt.
För att förbättra kvalitetssäkringen bör alla aktörer inom avfallsområdet informeras om hantering av farligt avfall. Regelbundna plockanalyser bör införas avseende farligt avfall av både hushållsavfall och bygg- och industriavfall som levereras till förbrän- ningsanläggningarna. Dessutom bör platsbesiktning och information till personalen vid omlastningsstationer och mottagningsstationer ske. Avtal mellan avfallslämnarna och förbränningsanläggningarna bör kompletteras med bl.a. kvalitetskrav med vitesklausul och återförvisning av avfallet om kvalitetskrav ej uppfylls. Vid upprepade överträdelser bör avtalet upphöra utan uppsägningstid. Dessutom bör informationskrav till underle- verantörer samt inspektionskrav på platsbesiktning ingå. Redovisning av regelbundna plockanalyser bör också ingå i avtalet.