Sammanfattande kommentarer

Vem skall ansvara för att det planeras, byggs och drivs deponier och avfallsförbrännings- anläggningar?

Företag och privata entreprenörer anser att marknaden kan ta ansvar även för att tillräcklig kapacitet Þ nns för deponering och förbränning. Kommunföreträdare är mer tveksamma och ser ett ansvar för kommunen att driva och bygga sådana anläggningar.

I dagsläget drivs i stor sett alla deponier för konsumtionsavfall av kommuner, även om ett fåtal betydande undantag Þ nns. Avfallsförbränningsanläggningar drivs också traditio- nellt med kommuner som huvudmän. På senare tid har dock tre förbränningsanläggningar sålts till privata företag. Det troliga är att de traditionella ägarförhållandena gör att kom- munerna fortsatt kommer att ha en betydande roll för att ansvara för omhändertagande av verksamhetsavfall.

I och med att möjligheten för kommunerna att ta ansvar, för annat avfall än hushållsav- fall och farligt avfall, tagits bort kan det antas att privata företag kommer att driva ß er anläggningar i framtiden.

Kommunen kommer dock att ha en betydelsefull roll som ”ansvarig” för hantering även av icke-hushållsavfall. Särskilt gäller det i delar av landet där en fungerande privat marknad ännu inte existerar men också generellt för avfall som marknaden inte vill om- händerta. I vilken utsträckning kommunen vill och ser det som nödvändigt att ta en sådan roll är en politisk fråga. Naturvårdsverket bedömer det dock som viktigt att kommunen även i fortsättningen har en möjlighet att verka som entreprenör för verksamhetsavfall.

Vi anser att avfallshanteringen som infrastruktur, d v s att det Þ nns någon som vill hämta och omhänderta avfall, är så viktig att systemet inte bör baseras på en outtalad förutsättning att kommunen tar ett inofÞ ciellt ansvar genom att fungera som ”sopkvast” för allt avfall som saknar intresse för privata entreprenörer. För att en avreglerad marknad skall fungera krävs att alla verksamhetsutövare tar ansvar för att säkerställa att deras avfall omhändertas på ett riktigt sätt.

Även om omhändertagande av avfall i framtiden kan skötas helt och hållet av mark- naden (inklusive kommuner som agerar på marknaden) bör det Þ nns någon form av bevakning och uppföljning av kapaciteten främst för deponering och förbränning.

Den kommunala avfallsplaneringen (se kapitel 10) skulle, när kommunen fått minskat ansvar för omhändertagande, kunna få en ändrad uppgift. Från att ha varit ett instrument för planering av omhändertagande och behandling bör avfallsplaneringen kunna bli ett verktyg för att följa miljömål och bevaka/samordna behandlingskapacitet (undantaget hushållsavfall där kommunen ansvarar för behandling).

I dagsläget och i framtiden krävs dock regionala lösningar för omhändertagande av avfall. En möjlighet skulle därför vara att komplettera den kommunala avfallsplaneringen med att länsstyrelserna ges en tydligare roll i att följa utvecklingen mot miljökvalitetsmå- len men även att bevaka kapacitet för omhändertagande av avfall i länet. Förslag om detta Þ nns i kapitlet 10.

Vilka styrmedel skall användas för att få alla företag att ta ansvar för sitt avfall?

Som konstateras ovan är en viktig förutsättning för marknadslösningar att verksamhets- utövarna tar ansvar för sitt avfall. Som beskrivs i kommentarer från undersökningen om bra avfallsarbete hos företag så tar många företag det ansvaret på ett mycket bra sätt och för dessa har inte lagkrav varit den avgörande drivkraften. Den avgörande frågan blir vilka styrmedel som är nödvändiga för att övriga verksamhetsutövare skall närma sig företagen i undersökningen. Följande styrmedel kan övervägas:

1. Frivilliga åtgärder

I undersökningen framstår engagerade ledningar och medarbetare, kundkrav och fram- förallt miljöledningssystem som avgörande för att utveckla avfallshanteringen. Samhäl- lets och företagarorganisationernas arbete för att främja införandet av miljöledningssys- tem och miljökrav vid upphandling är därför viktiga. Branschorganisationerna är också mycket viktiga för att verka för att stödja och påskynda ett systematiskt avfallsarbete inom sina branscher.

2. Lagkrav

ovan om miljöbalkens hänsynsregler. Detta utnyttjas dock inte tillräckligt vid prövning och tillsyn. Det Þ nns därför ett behov av att förtydliga vad det innebär att en

verksamhetsutövare har ansvar för sitt avfall.

Verksamhetsutövarens grundläggande ansvar för att avfallet hämtas och omhändertas enligt gällande krav i lagstiftningen skulle kunna preciseras i miljöbalken på ett sätt motsvarande kommunernas ansvar för hushållsavfallet (15 kap. 8 § MB). Vad detta ansvar innebär skulle dock behöva preciseras. Förslagsvis skulle detta kunna göras genom information och vägledning om avfallshantering vid verksamheter, se även kapitel 5.3.

I någon form skulle det också kunna införas lagkrav om ett systematiskt avfallsarbete vid verksamheter. Exempel på detta skulle kunna vara krav på avfallsplanering vid verksamheter som producerar mer än en viss mängd avfall. Det är dock av tveksamt värde att införa ytterligare detaljerade regleringar som innebär ökade krav på tillsyn och rapportering. Hänsynsreglerna innebär i praktiken att verksamheter som producerar större mängder avfall bör ha någon form av systematisk avfallsplanering.

9.7 Förslag

1. Tydliggör verksamheters ansvar för sitt avfall

En bestämmelse införs i miljöbalkens 15 kapitel som klargör en verksamhetsutövares ansvar för sitt avfall:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap. 2 a §

Med verksamhetsavfall avses annat avfall än hushållsavfall enligt 2 §.

Ansvar för verksamhetsavfall 5 a §

Om inte annat föreskrivs med stöd av 6 §, skall den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar verksamhetsavfall se till att avfallet återvinns eller bortskaffas på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt.

(Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer får meddela närmare föreskrifter om de skyldigheter som avses i första stycket.)

Förslag till text att ingå i motiveringen till 5 a §: Genom förslaget till ny 5 a § ges den

som yrkesmässigt frambringar annat avfall än hushållsavfall ett ansvar för att avfallet återvinns eller bortskaffas på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt. Ansvaret omfattar alla slag av avfall och det krävs, till skillnad från vad som föreskrivs i bestäm-

melserna om producentansvar i 15 kap. 6 och 7 §§ miljöbalken, inte att regeringen meddelar föreskrifter för att ansvaret ska gälla. Förslaget ger upphov till frågan om pro- ducentansvarsbestämmelserna bör kunna tillämpas för att ålägga den som frambringar avfall ytterligare ansvar, t.ex. för insamling av ett visst slag av avfall eller märkning av en vara. Det kan därvid konstateras att något producentansvar för den som frambringar avfall hittills inte föreskrivits i de fall där regeringen har utnyttjat bemyndigandena i 15 kap. 6 och 7 §§ miljöbalken. Om förslaget genomförs kan det därför enligt

Naturvårdsverkets uppfattning diskuteras om inte de bestämmelser som gäller den som frambringar avfall i 15 kap. 4 och 6 §§ miljöbalken bör tas bort.

2. Precisera vad miljöbalkens hänsynsregler innebär för en verksamhets hantering av avfall.

Naturvårdsverket vägleder om vad miljöbalkens hänsynsregler innebär för verksamhe- ters avfallshantering och vad som ingår i verksamhetsutövarens ansvar enligt ovan. 3. Följa upp att kapacitet Þ nns för omhändertagande

Länsstyrelsen uppgift att följa upp den kommunala avfallsplanering utökas till att även följa upp behandlingskapaciteten i länet. Se även förslag i kapitlet om avfallsplanering.

10. Avfallsplanering på lokal,