I 6 § renhållningslagen (1979:596) föreskrevs tidigare:
”Regeringen får i fråga om annat avfall inom en kommun än hushållsavfall före- skriva
1. att avfallet skall forslas bort genom kommunens försorg, 2. att kommunen skall se till att avfallet slutligt omhändertas.
Regeringen får överlåta åt en myndighet eller åt kommunerna att meddela föreskrif- ter enligt första stycket.”
I 5 § renhållningsförordningen (1990:984) föreskrevs tidigare:
”Kommunfullmäktige får i fråga om annat avfall än hushållsavfall föreskriva 1. att avfallet skall forslas bort genom kommunens försorg,
2. att kommunen skall se till att avfallet slutligt omhändertas.
Den kommunala nämnd som kommunfullmäktige bestämmer får för särskilda fall medge undantag från vad som med stöd av första stycket har föreskrivits i fråga om bortforsling.”
Bakgrunden till dessa bestämmelser är följande. Utredningen rörande omhändertagande och behandling av kemiskt avfall m.m. (UKA) avlämnade i februari 1973 betänkandet
Kemiskt avfall – uppgifter och organisation, del II.1 Ett av huvudförslagen i betänkandet
var att 4 § i den dåvarande kommunala renhållningslagen (1970:892) ändrades så att möjlighet skapas för att besluta om kommunalt monopol för annat avfall än hushållsavfall. Däremot avvisade utredningen tanken på att införa ett generellt kommunalt monopol på allt kemiskt avfall.2 Utredningen ansåg dock att det uppenbarligen fanns sådana typer av
kemiskt avfall, t.ex. oljeavfall, där skäl kunde anföras för ett kommunalt monopol. Andra typer av avfall ansågs vara av den karaktär att de inte borde behandlas inom landet utan vid någon särskild anläggning utomlands eller vid en enda anläggning inom landet. 1 Ds Jo 1973:1.
För att utöka den samhälleliga kontrollen och insynen i samtliga led i avfallshanter- ingen föreslogs i proposition 1975:32 om återvinning och omhändertagande av avfall en tillståndsplikt för transportörer av miljöfarligt avfall. Tillståndsprövningen lades på länsstyrelsen med motiveringen att det kommunala bortforslingsansvaret successivt skulle införas i takt med att kommunerna hunnit bygga upp en organisation för ändamålet. Till- ståndsprövningen av länsstyrelsen skulle vara tillfällig i väntan på att generella föreskrifter för transporter på väg av hälso- och miljöfarliga varor.
Genom förordning (1975:346) om miljöfarligt avfall infördes en skyldighet för den industri där avfall uppkom att lämna uppgift om avfallet och dess hantering till den dåvarande hälsovårdsnämnden. Yrkesmässig vägtransport av miljöfarligt avfall Þ ck endast utföras av de kommuner eller kommunala företag som tagit ett utökat ansvar samt av dem som Þ ck särskilt tillstånd.
I proposition 1984/85:118 om kemikaliekontroll anförde regeringen att det var an- geläget att avfallshanteringen i sin helhet blev föremål för samhällets insyn och kontroll. Eftersom SAKAB vid den tidpunkten tog emot allt miljöfarligt avfall, ansågs det inte Þ nnas något hinder för kommunerna att tillämpa det kommunala renhållningsmonopolet också för miljöfarligt avfall. Därför infördes av ett kommunalt bortforslingsansvar för miljöfarligt avfall i samtliga kommuner från den 1 januari 1986.
Genom ändring i renhållningsförordningen infördes möjligheter för kommunerna att även besluta om ett utökat ansvar för bl.a. industriavfall.
Utredningen med uppdrag att utreda vissa frågor rörande miljöfarligt avfall (MFA- utredningen)3 föreslog år 1992 att regeln om det kommunala transportsansvaret avseende
miljöfarligt avfall skulle avskaffas. Enligt utredningen hade det kommunala transport- ansvaret i många sammanhang uppfattats och fungerat som ett monopol. Bl.a. hade det visat sig att regionala eller riskomfattande insatser för insamling av någon bestämd typ av avfall eller för åtgärder riktade mot någon speciell typ av småföretag försvårats eller omöjliggjorts på grund av konfrontationer med t.ex. kommunala huvudentreprenörer. Insamlingen av MFA-kontaminerade produkter, såsom t.ex. transformatorer och konden- satorer, inom företag verksamma över stora områden, uppgavs kräva formella kontakter med alla berörda kommuner. Vidare anförde utredningen att det borde beaktas att den förutsatta utvidgningen av det kommunala ansvaret för transporter riskerade att leda till monopolisering även när det gällde behandlingen av miljöfarligt avfall.
Genom den av riksdagen antagna propositionen 1993/94:110 om bättre kontroll över miljöfarligt avfall upphävdes bl.a. föreskrifterna om behandlingsmonopol för miljöfarligt avfall i 13 § lagen (1985:426) om kemiska produkter. I fråga om kontroll av miljöfarligt avfall anförde regeringen att huvudregeln att de är kommunen som skall sörja för bor- forsling av miljöfarligt avfall kunde uppfattas hämmande på konkurrensen. Den kunde också förväntas försvåra regionala eller riksomfattande insatser för insamling av någon speciell typ av avfall eller för åtgärder riktade mot någon speciell typ av företag varför det kommunala bortforslingsansvaret borde avskaffas. Regeringen påpekade dock att ett avskaffande av den kommunala skyldigheten att sörja för bortforsling av miljöfarligt avfall dock inte behövde innebära att kommunen i fortsättningen inte frivilligt kunde ta på sig detta ansvar.4
3 SOU 1992:45, 1992:141. 4 Prop. 1993/94:110, s. 11.
I Aktionsplan Avfall5 från år 1996 föreslog Naturvårdsverket att kommunernas möjlig-
het till utökat renhållningsansvar avvecklades i takt med införandet av producentansvaret. Enligt Naturvårdsverket kunde avvecklingen av möjligheten till utökat ansvar för farligt avfall ske först när ett av verket föreslaget kontrollssystem för farligt avfall varit i kraft en tid, dock senast år 2003.
I Naturvårdsverkets Nationell avfallsplan för farligt avfall6 från år 1997 anges att det bl.a. på
grund av de betydande investeringskostnaderna i anläggningar för högtemperaturförbrän- ning är svårt att etablera fri konkurrens på avfallsmarknaden inom miljölagstiftningens ra- mar. Dessutom Þ nns fortfarande utrymme för att vidmakthålla kommunalt insamlingsmo- nopol genom beslut enligt renhållningsförordningen. Reglerna kring gränsöverskridande transporter som har till syfte att bl.a. att minska avfallstransporterna och att vidmakthålla kontrollen över behandlingens kvalitet leder också till att konkurrensen minskar. Samman- taget leder dessa förhållanden enligt Naturvårdsverket till att beskrivningar av marknaden med ord som monopol och oligopol är relevanta.
Den nuvarande regleringen Miljöbalken 15 kap. 10 § lyder:
”10 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen i fråga om annat avfall än hushållsavfall inom en kommun meddela föreskrifter om
1. att avfallet skall transporteras bort genom kommunens försorg,
2. att kommunen skall se till att avfallet återvinns eller bortskaffas.
Detta gäller inte i de fall som föreskrifter om producentansvar har meddelats med stöd av 6 §.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt första och andra stycket.”
Bestämmelsen ger regeringen möjlighet att utöka eller ge kommunerna rätt att utöka det kommunala ansvaret till att omfatta även annat avfall än hushållsavfall. Enligt förarbetena bör möjligheten att utvidga det kommunala ansvaret till annat avfall än hushållsavfall användas endast när detta är motiverat av hälso- eller miljöskäl.7
I förarbetena till miljöbalken8 anges att skälet till att många kommuner hade utvidgat
ansvar var att de ville säkerställa att de hade en överblick över det totala avfallsß ödet inom kommunen, för att kunna fullgöra sina skyldigheter beträffande avfallsplanering och tillsyn.
I 7 § renhållningsförordningen (1998:902) har regeringen föreskrivit följande: ”7 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl får kommunfullmäktige i fråga om annat avfall än hushållsavfall meddela föreskrifter om
5 NV rapport 4601. 6 NV rapport 4840. 7 Prop. 1997/98:45, s. 827.
8 SOU 1996:103 ”Miljöbalken – En skärp och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling”, s.
1. att avfall skall transporteras bort genom kommunens försorg, 2. att kommunen skall se till att avfall återvinns eller bortskaffas.
Från och med den 1 januari 2000 gäller första stycket endast farligt avfall som inte är hushållsavfall.
Första stycket gäller inte i fråga om avfall som skall tas om hand av en producent enligt föreskrifter som med stöd av 15 kap. 6 § miljöbalken har meddelats om producentansvar.”
Genom 7 § andra stycket renhållningsförordningen avskaffades det tidigare bemyndigan- det för kommunerna att besluta om utökat ansvar för icke-branschspeciÞ kt industriavfall. Regeringen har anfört att ”mot bakgrund av att ett tillfredsställande kontrollsystem måste etableras för hantering av avfall samt att hänsyn bör tas till de av kommunen gjorda investeringarna kommer det kommunala renhållningsansvaret att avvecklas först år 2000 för icke farligt avfall.”9
Kommunala beslut om utökat ansvar enligt 7 § renhållningsförordningen, som fattats innan miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999, gäller med stöd av 4 § lag (1998:808) om införande av miljöbalken.
I praktiken innebär inte det utvidgade kommunala ansvaret att utförandet alltid sker i kommunal regi. I allmänhet sköts insamling, transport och slutligt omhändertagande av farligt avfall av privata entreprenörer som upphandlats i konkurrens av kommunen inom ramen för lagen om offentlig upphandling (1992:1528).10
Förordningen om farligt avfall (1996:971) ersatte den 1 januari 1997 förordningen om miljöfarligt avfall (1985:841). I fråga om skyldigheten att föra anteckningar föreskriver 8 och 9 §§ följande:
”8 § Den som utövar verksamhet där farligt avfall uppkommer skall föra anteckningar om
1. den mängd avfall som uppkommer årligen,
2. de slag av avfall som uppkommer i verksamheten, och 3. de anläggningar som olika slag av avfall transporteras till.” ”9 § Den som transporterar farligt avfall skall föra anteckningar om 1. varifrån de olika avfallsslagen kommer,
2. till vilken anläggning olika slag av avfall transporteras, 3. hur ofta de olika avfallsslagen samlas in, och
4. på vilket sätt avfallsslagen transporteras.”
I fråga om tillståndsplikt för transport av farligt avfall föreskriver 12 § i förordningen om miljöfarligt avfall (1985:841):
”12 § Farligt avfall som uppkommer i yrkesmässig verksamhet får transporteras endast av den som har särskilt tillstånd. Förordning (2000:747).”
Avfallslämnaren är skyldig att kontrollera tillstånd enligt 11 § i förordningen:
9 Prop. 1996/97:172, s. 66 under rubriken ”Ikraftträdande”.
”11 § Den som lämnar över farligt avfall för transport är skyldig att kontrollera att transportören har tillstånd enligt 12 § och att mottagaren av avfallet har det tillstånd som är nödvändigt för verksamheten.”