miljöpåverkan
3.5 Giftfri miljö
Miljökvalitetsmålet Giftfri miljö innebär att miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden.
Preciseringarna av miljömålet är långtgående med tanke på att ambitionen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.
Giftfri miljö
Delmål 1 ….senast år 2020 skall det även så långt möjligt fi nnas uppgifter om egenskaperna hos alla oavsiktligt framställda och utvunna kemiska ämnen.
Delmål 3 ….. Redan befi ntliga varor som innehåller ämnen med ovanstående egenskaper (PB-ämnen, CMR ämnen) eller kvicksilver, kadmium samt bly skall hanteras på ett sådant sätt att ämnena inte läcker ut i miljön. Delmålet avser ämnen som människan framställt eller utvunnit från naturen. Delmålet avser även ämnen som ger upphov till ämnen med ovanstående egenskaper, inklusive de som bildas oavsiktligt.
Delmål 4….. Fram till år 2010 skall förekomsten och användningen av kemiska ämnen som försvårar återvinning av material minska.
Tonvikten i de delmål som föreslås för att uppnå målet om en Giftfri miljö och de tillhörande strategierna ligger på åtgärder som vidtas för att minska tillförseln av farliga ämnen genom nya varor. Strategierna vilar dessutom, på grund av frågans natur, tungt på EU-arbete och arbete i andra internationella sammanhang. Men delmålen omfattar även arbetet med att i avfallsledet hantera farligt avfall, farliga ämnen i varor i bruk , ämnen som kan försvåra återvinning, utsläpp från deponier samt ämnen som kan bildas oavsiktlig vid bl.a. förbränning av avfall. Målet behöver vidareutvecklas bl.a. med tanke på avfallsbehandling så att formuleringar som ”inte läcker ut i miljön” kan översättas i riktvärden och kvalitetskriterier som baseras på riskbedömning.
För förorenade områden har miljökvalitetsmålet exempelvis tolkats så att ”ett tillstånd ska uppnås där halterna är så låga att de inte påverkar människors hälsa eller miljön” (Prop. 2000/2001:130).
32 ”A systems engineering approach to national waste management” Maria Ljunggren Söderman CIT
Användningen av ozonnedbrytande ämnen är nästan helt avvecklad i dag i de ß esta samhällsektorer i Sverige. För att nå miljökvalitetsmålet Skyddande ozonskikt så behöver även utsläppen från redan existerande mängder i samhället minimeras genom att material/ varor etc. med ozonnedbrytande ämnen omhändertas på ett effektivt sätt. En kartläggning behöver göras av vilka varor och produkter i bruk i samhället som kan innehålla ozon- nedbrytande ämnen.
Det nationella arbetet med att få bort utsläppen av ozonnedbrytande ämnen går alltså från att arbeta med en nationell avvecklingsplan rörande användning av ODS till att rensa bort ODS- ämnen som redan Þ nns inbyggda i teknosfären och som kan komma att släppas ut i avfallsledet.
Problembilden
Kemikalieanvändningen är omfattande
I dagens samhälle, framförallt i industriländerna , har kemiska ämnen en vidsträckt användning och stor betydelse för våra liv. Men ß era ämnen påverkar hälsa och miljö negativt. Ungefär 40 miljoner ton kemiska produkter tillförs Sverige varje år33 , varav tre
fjärdedelar34 utgörs av ämnen som klassiÞ cerats som farliga för hälsa och miljö enligt
EG-direktivet för klassiÞ cering, förpackning och märkning av farliga ämnen.
Det Þ nns mer än 20 miljoner kända kemiska ämnen i världen varav c:a 100 000 antas förekomma i kommersiellt bruk. Ungefär 20 000 av dessa ämnen uppskattas förekomma på den svenska marknaden.
Spridningen sker diffust
En stor mängd farliga ämnen Þ nns upplagrade i samhället (inklusive i avfallsdeponierna) och en spridning sker i olika led, spridningen kan ske under en varas användningsfas men den kan också komma att ske först i avfallsledet. Farliga ämnen sprids även genom användning av kemiska bekämpningsmedel, från industriella processer och från förbränningsprocesser
Kunskapsluckorna är stora
Det behövs ökade kunskaper på många områden när det gäller kemikalier. Det Þ nns t.ex. stora kunskapsluckor om olika kemikaliers hälso- och miljöegenskaper. Ett av målen med EU:s nya kemikaliestrategi är att förbättra denna situation, se kap 2. Kunskaperna behöver även förbättras om spridningsvägar för olika kemikalier, varors innehåll av kemikalier, om källor till oavsiktlig bildning av kemikalier och om de kemikalier som redan Þ nns inbyggda i samhället. Det Þ nns inte heller tillfredsställande tester för all typ av skadlig påverkan. Kunskapen om blandexponering är också bristfällig.
33 Under 1998 omsattes ca 75 000 000 ton kemiska produkter på den svenska marknaden, varav ca 14 000
000 ton exporterades. Nära hälften av kvantiteten bestod av giftiga produkter, till största delen drivmedel och bränslen. Mängden som bedömdes som icke hälsofarlig var knappt en femtedel av den totala mängden. Övriga kemiska produkter är inte giftiga, men hälsoskadliga på annat sätt, t.ex. allergiframkallande eller frätande.
Halterna av ß era välkända organiska miljögifter har minskat
Men vi vet samtidigt att sedan 1970-talet har halterna av ß era välkända organiska miljögifter minskat påtagligt i svensk natur, det gäller föroreningar som DDT, PCB och dioxiner. För dioxiner är halterna i miljön ofta 3–4 ggr lägre i dag35 jämfört med
tidigt 70-tal. Bilden är däremot motsägelsefull när det gäller om halterna av bromerade ß amskyddsmedel36 minskar eller ökar. Halterna av PBDE i Þ sk och sillgrissla från
Östersjön minskar. I gädda från sjön Bolmen är halterna oförändrade sedan 80-talet. I bröstmjölk däremot har halten fördubblats sedan 1992. Det kan tyda på att exponeringen är olika i Östersjön, i sötvatten och för människor. Vi exponeras inte bara via maten utan även i den miljö vi lever, i hemmet och på arbetsplatsen, eventuellt genom läckage från detaljer i datorer och annan elektronisk utrustning.
Dagens utsläpp till luft av dioxiner från avfallsförbränning är små. Andra källor är mer betydelsefulla.
När det gäller källorna till de dioxiner vi Þ nner i vår miljö i dag så är bilden till viss del oklar. Data från avfallsförbränningsanläggningar och massaindustrier visar att utsläppen från dessa källor har reducerats sedan början på 1980-talet med över 90% (Från 60–100g TEQ (avfallsförbränning) respektive 20–35g TEQ (massaindustri)37 till c:a 3g
TEQ38 respektive 1–3g TEQ39) . Det är däremot mera oklart hur utsläppen från exempelvis
metallindustrin har ändrats. Utsläppen från metallindustri i Sverige uppskattades 1993 uppgå till mellan 7–25g TEQ40 per år. Ett särskilt problem är tillfälliga och diffusa utsläpp
från t.ex. småskalig vedeldning, bränder på deponier och sopförbränning ”för husbehov” som är svåra att kvantiÞ era.
Vid avfallsförbränning binds den största delen av dioxinerna i slam och askor (100–130 g TEQ41 per år i Sverige) som deponeras. Det är oklart vad som händer på lång sikt med
dessa massor, det kan Þ nnas risk för att utlakning sker om inte massorna hanteras på ett tillfredsställande sätt.
Utsläpp av metaller i Stockholm härstammar från några få varor i bruk. Dagens utsläpp från deponier är däremot av begränsad betydelse
När det gäller metaller så har ackumuleringen ökat snabbt, särskilt i våra tätortsområden. Naturvårdsverket startade 1994 ett forskningsprogram ”metaller i stad och land”. En första redovisning har gjorts av resultaten från den fallstudie man genomfört över Stock- holm42. Fallstudien visar bland annat att metallagret ökar i Stockholm när det gäller
krom, koppar, nickel, bly och zink . Utß ödet av metaller från Stockholm sker till en dominerande del via avfallet. Emissioner av metaller från varor i bruk är mestadels inte av betydelse med några viktiga undantag. Utsläpp från transportsektorn av koppar, zink, krom, nickel och bly , från vattenledningsrör av koppar och från tak eller andra metallytor
35 Naturvårdsverket 1998 Monitor 16 ”Organiska miljögifter”
36 Naturvårdsverket 2000 ”Brominated ß ame retardants” NV rapport 5065 37 Naturvårdsverket 1998, ”Miljöprogram för dioxiner”
38 RVF 2001, ”Förbränning av avfall- en kunskapssammanställning om dioxiner”, RVF rapport 01:13 39 Naturvårdsverket 1998 Monitor 16 ”Organiska miljögifter”
40 Naturvårdsverket 1998 Monitor 16 ”Organiska miljögifter”
41 RVF 2001, ”Förbränning av avfall- en kunskapssammanställning om dioxiner”, RVF rapport 01:13 42 Bergbäck B. et al 2001, “Urban metal ß ows- a case study of Stockholm- review and conclusions”
av koppar och zink, är av stor betydelse. Däremot är dagens utsläpp av tungmetaller från avfallshanteringen (deponier och förbränningsanläggningar) i Stockholmsområdet av begränsad betydelse.
Andra studier visar att i en nationell skala är läckage från gruvavfall i dag den dominerande källan till metallförorening av vatten.
Stora mängder metaller och organiska miljögifter har genom åren upplagrats i landets deponier, något som på sikt kan utgöra ett allvarligt miljöhot.
Behandling av avfall genom deponering eller förbränning kan alltså i många fall innebära att farliga ämnen förs bort ur kretsloppet, sett i ett kort tidsperspektiv, ämnen som dock kan utgöra ett allvarligt miljöhot på sikt om inte utsläppen från deponier (dit även rester från avfallsförbränning förs) kan kontrolleras.
Den nybildning av miljögifter som kan uppstå vid avfallsbehandling handlar om luft- utsläpp från avfallsförbränning, ev. utsläpp vid materialåtervinning (utsläppen är dåligt kartlagda) samt utsläpp från självantändning vid deponering eller lagring av avfall. Vid förbränning i en avfallsförbränningsanläggning destrueras en stor del av de organiska föroreningar som Þ nns i avfallet.
Vid materialåtervinning och biologisk behandling kan förekomst av farliga ämnen och för återvinningen i övrigt oönskade ämnen utgöra ett problem. Detta kan leda till arbetsmiljöproblem vid återvinning och en ökad diffus spridning. Vid biologisk behandling av matavfall handlar det med källseparerade system om att föroreningar som härstammar från de livsmedel vi konsumerar sprids vidare.
Reglerna om farligt avfall skapar förutsättningar för en säkrare behandling av de mest förorenade avfallsslagen
För att minska riskerna med att farliga ämnen sprids från avfallsledet så klassas visst avfall som farligt avfall och särskilda krav ställs på handhavande, transport och behandling. Ge- nom dessa regler fångas de mest förorenade avfallsslagen upp och får en säkrare behandling.
Varor och beredningar som klassiÞ cerats som farliga enligt kemikalielagstiftningen blir till farligt avfall när de kasserats. För processavfall svarar avfallsinnehavaren själv för klassiÞ ceringen. 1998 uppkom det c:a 800 000 ton farligt avfall inom industrin43.
Även avfall av annat slag än uttjänta kemiska produkter kan klassiÞ ceras som farligt avfall från miljö- och hälsoskyddssynpunkt. EU:s förteckning över farligt avfall har nyligen utökats44 till att även omfatta vissa uttjänta varor som elektronik- och elektroniska
produkter, fordon, fartyg m. m. Med denna utökning beräknas mängderna farligt avfall öka till omkring 1 400 000–1 600 000 ton per år i Sverige. Men fortfarande råder, som tidigare nämnts, osäkerhet om varors innehåll av farliga ämnen varför sambanden mellan arbetet med farligt avfall och det övriga riskminskningsarbetet på kemikalieområdet behöver bli tydligare.
Bedömningen att avfallshanteringen i relativt begränsad omfattning bidrar till spridning av miljögifter förutsätter att hanteringen sker enligt gällande regler och med tillräckliga skyddsåtgärder. Utsläppen från felaktig hantering av farligt avfall kan vid enskilda tillfäl- len ha stor påverkan på miljön. Det samma gäller utsläpp på grund av försummelse från främst deponier men även till viss del från förbränning.
43 SCB 2000 MI 28 SM 0001
44 Naturvårdsverket 2001, ”Redovisning av ett regeringsuppdrag att utreda och redovisa konsekvenserna av