Förbundsavtalens tillkomst

I omedelbar anslutning till att lagen (1974:12) om anställningsskydd trädde i kraft den 1 juli 1974, infördes på praktiskt taget hela arbetsmarknaden centrala kollektivavtal bland annat om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Innehållet i dessa avtalsregler var skiftande. Det bestod ibland i riktlinjer för hur indelningen i turordningskretsar skulle ske och ibland av angivelser om vilka särskilda hänsyn som borde tas vid upprättandet av turordningen, till exempel till skicklighet och lämplighet eller stor försörjningsbörda. Vanligen medgav avtalen att rätten att ingå avtal om turordningen med eller utan riktlinjer överlämnades till de lokala fackliga organisationerna.159 Detta innebär att den garanti mot en försämring av

157 Prop. 1973:129 s. 191.

158 Prop. 1973:129 s. 233.

159 För en genomgång av förbundsavtalens innehåll enligt en undersökning 1985, se Calleman, Kvinnors anställningsskydd, 1991.

anställningsskyddet, som vid lagens tillkomst ansågs ligga i att avtalet slutits av huvudorganisationerna på förbundsnivå, upphävdes av samma huvudorganisationer.

Eftersom det inte finns några förarbeten till kollektivavtal är det svårt att utröna varför arbetstagarorganisationerna gick med på att öppna en möjlighet för att avtala bort det lagstadgade anställningsskyddet. I ett par rättsfall om tolkning av kollektivavtalsregler om turordning har emellertid de båda avtalsparterna redogjort för avtalsslutet. Huvudfrågorna i målen AD 1982 nr 40 och AD 1982 nr 65 gällde huruvida det fanns någon begränsning i möjligheterna att göra avvikelser från lagens regler, när ett kollektivavtal överlämnade rätten att ingå avtal om turordningen till de lokala parterna. I AD 1982 nr 65 behandlades också frågan om vilken inverkan på en lokal överenskommelse om turordning som en central förhandling har.

I AD 1982 nr 40 beskrev arbetsgivaren hur byggnadsbranschens centrala parter tidigt konstaterat att anställningsskyadslagen skulle komma att innehålla bestämmelser som kunde bli svåra för dem att tillämpa. Ett avtal hade därför ingåtts i april 1974 för att anpassa anställningsskyddslagens bestämmelser till byggnadsbranschens villkor.

Enligt avtalet skulle lagens bestämmelser vara utgångspunkt. Därutöver skulle turo rdningen enligt avtalet faststä llas särskilt för varje yrkesgrupp (turordningsenhet) inom det verksamhetsområde, varom överenskommelse träffats mellan arbetsgivaren och samrådsgruppen.

Kunde en överenskommelse om verksamhetsområdet i nte träffas, skulle arbetsförmedlingsdistriktets verksamhetsområde gälla som turordningsomrade (16 § bl byggnadsavtalet). Avtalet medgav därutöver att avvikelser från de ovan angivna turordningsreglerna beslutades i samråd med en samrådsgrupp. Orsaken till a tt man infört möjligheten att ingå lokala avtal uppgavs vara att lagbassystemet, arbets- och anställningsformerna och de många och geografiskt spridda arbetsplatserna m edförde att avtalsparterna hade ett gemensamt intresse av att flytta beslutsprocessen så nära arbetsplatsen i fråga som möjligt.

I avtalet saknades riktlinjer för överenskommelserna om avvikelser från kollektivavtalets regler och tvisten i målet gällde huruvida det fanns någon begränsning i möjligheterna att göra avvikelser från lagens regler, när ett kollektivavtal överlämnade rä tten att ingå avtal om turordningen till de lokala parterna. Parterna hade inte gått in på i vad mån några gränser av rättslig natur skulle gälla, men de hade som gemensam uppfattning att möjligheten till avvikelse från turordningen skulle utnyttjas med stor försiktighet. Arbetstagarorganisationen hävdade, att yrkeskvalifikationer var det enda godtagbara skalet för avvikelser. Om det inte hade funnits någon begränsning i samrådsgruppens rätt att ingå överenskommelser, så skulle nämligen byggnadsarbetarförbundet i och med avtalet helt ha förlorat möjligheten att påverka turordningsfrågorna.

Enligt förbundet hade man för övrigt inte ens på förbundsnivå rätt att disponera öv^lagens regler på ett sådant sätt att anställningsskyddet helt eliminerades. Arbetsgivarparten hävdade att avtalsparterna inte hade angett några begränsningar i rätten att avtala om turordningen. De enda Jfr AD 1995 nr 108. Se vidare kap. 10 om avtalsturlistor.

begränsningarna sattes av hänsyn till föreningsrätten och till goda seder på arbetsmarknaden. En sund tillämpning skulle emellertid garanteras av att arbetsgivaren och samrådsgruppen måste vara eniga om en avvikelse.

Arbetsdomstolen drog slutsatsen att någon begränsning av rättslig natur i de lokala parternas behörighet att i samråd träffa överenskomm else o m turordningen inte fanns.

I AD 1982 nr 65 var bakgrunden följande:

Redan den 1 februari 1974, d.v.s. några månader innan lagen om anställningsskydd skulle träda i kraft, hade Verkstadsföreningen (VF) lämnat ett förslag till överenskommelse med Metallindustriarbetarförbunaet om mycket omfattande avvikelser från lagens regler. Arbetsgivarorganisationens förslag ku nde sammanfattas i tva önskemål. Det ena var att de lokala parterna skulle få rätt att ingå bindande överenskommelser om turordningen. Det andra var att kollektivavtalet skulle innehålla bestämmelser om att andra faktorer än anställningstidens längd skulle få inverka på turordningen, nämligen duglighet och lämplighet samt försörjningsbörda.

Metallindustriarbetarförbundet hade från början avvisat VF:s för slag om särskilda turordningsregler. Internt inom föroundet hade det emellertid framförts att det kunde vara värdefullt från arbetarsidans synpunkt att i undantagsfall kunna avvika från lagens turordningsregler genom lokala överenskommelser. Förbundet accepterade därför förslaget om att de lokala parterna skulle äga träffa överenskommelse om turordningen.

Förbundet menade emellertid att det skulle vara olämpligt att lämna fältet fritt för de lokala parterna och krävde att avdelningen skulle träda in som lokal part på arbetsplatser där en verkstadsklubb saknades. D et krävde också att de centrala parterna skulle ha rätt att i varje enskilt fall pröva en träffad överenskommelse. Inga andra rikdinjer borde vidare ges i kollektivavtalsbestämmelsen än att de lokala parter na skulle äga träffa överenskommelse om turordningen "med iakttagande av lagens huvudregler." VF tillmötesgick Metalls önskemål om att avdelningen skulle vara lokal part, ifall verkstadsklubb saknades och frånföll kravet på rikdinjer för innehållet i turordningsöverenskommelserna. I den slutgiltiga lydelsen saknades riktlinjer för överenskommelserna. Varken VF:s förslag om duglighet och lämplighet samt försörjningsbörda eller någon hänvisning till lag så som förbundets förslag löd, kom att flyta in i avtalstexten. Av rättsfallet går inte att udäsa varför detta blev resultatet.

Vad gällde den centrala förhandlingen hade Metall, som ursprungligen krävt att vardera parten centralt skulle kunna pröva en lokal överenskommelse, låtit sig övertygas av VF om att det inte var en tillfredsställande ordning att en central part ensidigt prövade en lokal överenskommelse. Det skulle enligt Vr vara att föredra att saken diskuterades mellan de centrala parterna vid en förhandling. Metalls uppfattning hade därefter varit att bestämmelsen i kollektivavtalet innebar att de centrala parterna förbehöll sig en möjlighet att pröva den lokala överenskommelsens giltighet. Om enighet inte nåddes mellan de centrala parterna, skulle aen lokala överenskommelsen förfalla och ersättas med turordningsreglerna i anställningsskyddslagen.

Den fråga som så småningom väcktes i Arbetsdomstolen var om det fanns någon begränsning i möjligheterna a tt göra avvikel ser från lagens regler, när kollektivavtalet överlämnade rätten att ingå avtal om turordningen till de lokala p arterna. I sin d om uttalade domstolen bland annat att det kunde synas förvånande med hänsyn till den starka förhandlingsposition som arbetstagarsidan hade vid tillfället, om Metall skulle ha låtit sig nöjas med enbart en ren förhandlingsrätt utan möjlighet till rättslig prövn ing. Detta blev emellertid enligt domstolens mening begripligt om man beaktade att regelns tillämpningsområde var begränsat till mycket speciella fall, som diskriminering och föreningsrättskränkning. Domslutet innebar sammanfattningsvis att förbundsavtalet med den utformning det fått inte ansågs innehålla några begränsningar av de lokala parternas rätt att komma överens om turordningens utseende. Det lokala avtalet ansågs inte heller kunna överprövas av den centrala organisationen annat än om de centrala parterna var överens.

Som Arbetsdomstolen framhåller, förefaller det förvånande med hänsyn till den starka förhandlingsposition som arbetstagarsidan hade vid tillfället att Metall lät sig nöjas med enbart en ren förhandlingsrätt. Det framgår inte tydligt vilka bevekelsegrunderna var, men avtalsparternas beskrivningar ger ett intryck av ett ojämlikt förhållande, där arbetstagarsidan helt enkelt har givit upp sin position. Möjligen illustrerar skeendet också att de gamla formerna har en konserverande kraft. Redan innan lagen hade trätt i kraft hade man sett till att allt i viss mån skulle bli vid det gamla.