Utvecklingen efter 1974

Debatten om anställningsskyddet fortsatte under slutet av 1970-talet.

Anställningsskyddsregleringen var starkt politiskt kontroversiell och lagstiftningsarbetet skiftade i karaktär alltefter de politiska partier som satt i regeringsställning.

Under slutet av 1970-talet framhöll arbetsgivarsidan i debatten att anställningsskyddsregleringen hade starkt sysselsättningshämmande effekter.

1977 års anställningsskyddskommitté som tillsattes av en borgerlig regering hade som uppdrag att göra en allmän översyn över anställningsskyddslagstiftningen.175 Den skulle undersöka om anställningsskyddslagens regler och möjligheten att träffa kollektivavtal om provanställning eller tidsbegränsad anställning hade fungerat på ett tillfredsställande sätt och om så inte var fallet överväga jämkningar i lagstiftningen. Vad gäller lagens tillämpning vid arbetsbristsituationer skulle kommitténs arbete inriktas på frågor om ekonomisk ersättning vid permittering och uppsägning och dessutom se över reglerna om långtidssjuka.

Under arbetet i kommittén ställde arbetsgivarorganisationerna krav på en rad förändringar i anställningsskyddslagen. Ett sådant förslag vad gällde turordningsreglerna var att det skulle införas en bestämmelse i lagen, som gav

Se kapitel 7 om frikvotsregeln.

175 Dir. 1977:102.

möjlighet att ta hänsyn till behovet av att arbetstagare med särskilt yrkeskunnande eller särskild lämplighet fick stanna kvar i arbetet. Härmed åsyftades att en arbetstagare hade en nyckelposition i företaget eller i övrigt besatt sådana speciella yrkeskunskaper att han eller hon var nödvändig för verksamheten.176

Kommittén upplöstes efter att det att socialdemokraternas, LO:s och SACO/SR:s representanter lämnat den i protest mot att regeringen enligt deras mening föregripit utredningsresultaten. Den departementspromemoria som sedermera blev resultatet av kommitténs arbete innehöll inte något förslag till förändringar av lagens turordningsregler.177 Vid remissbehandlingen av promemorian hävdade SAF att de existerande reglerna om turordningskretsar gav upphov till omfattande omplaceringar, som var både kostnadskrävande och effektivitetshämmande och ägnade att skapa motsättningar mellan olika arbetstagargrupper. Lagens 22 § borde därför tillföras en regel o m att turordningen skulle fastställas för arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Med jämförbara arbetsuppgifter skulle avses att arbetsuppgifterna var så likartade att den ene arbetstagaren utan vidare kunde utföra den andras uppgifter. En sådan regel skulle tillgodose företagens behov av att behålla den mest effektiva och lämpade arbetskraften.178

I propositionen framhölls att SAF:s förslag var alltför långtgående och bland annat riskerade att göra avvägningen mellan olika intressen problematisk. Vad gällde förslaget om att ge möjlighet att ta hänsyn till behovet av att arbetstagare med särskilt yrkeskunnande eller särskild lämplighet fick stanna kvar i arbetet, borde de fall som åsyftades med den efterlysta tilläggsregeln till viss del täckas av lagens krav på "tillräckliga kvalifikationer" för omplacering i turordningssammanhang. Till den del som tillägget var avsett att sträcka sig längre, fanns det en risk för att man skulle hamna i en osäker eller skönsmässig avvägning mellan å ena sidan företagets ekonomiska intresse och å andra sidan arbetstagarnas intresse av anställningsskydd och det allmänna intresset av att upprätthålla lagens huvudregel. Den föreslagna regeln skulle kunna framstå snarare som en förstärkning av arbetsgivarens förhandlingsposition än som en rättsregel i

i- • «179

egentlig mening.

Det var svårt eller näst intill ogörligt att i lagregler med allmän tillämplighet bestämma en säker och begriplig avgränsning av de undantag

176 Prop. 1981/82:71 s. 57 f. och AU 1981/82:11 s. 17.

177 Ds A 1981:6.

178 Prop. 1981/82:71 s. 35 och 57 ff. och även remissammanställningen s. 227 ff.

170 Prop. 1981/82:71 s. 57 ff.

från principen om anställningstid och ålder, som var nödvändiga för en effektiv och lönsam verksamhet. Lagregler om undantag för arbetstagare med särskilda kvalifikationer eller av särskilt stor betydelse för företaget eller myndigheten skulle medföra att utrymmet för subjektiva bedömningar blev alltför stort. Denna risk skulle vara långt mindre vid tillämpningen av en kollektivavtalsföreskrift, eftersom en sådan bestämmelse var ett uttryck för en gemensam uppfattning om behovet på ömse sidor. Vidare lämpade sig dessa frågor ofta inte för domstolarna som rättstillämpande organ, eftersom det skulle bli fråga om att ta hänsyn till omständigheter, som inte sällan var ganska speciella och som fick väntas skilja sig rätt mycket från det ena enskilda fallet till det andra. Därför skulle det vara bättre att söka sig fram förhandlingsvägen än genom att arbetsgivaren gavs en ensidig beslutanderätt med möjlighet för den missnöjde arbetstagaren med längre anställningstid att angripa beslutet hos domstol. Försiktighet måste iakttas med lagregler som förde med sig att domstolarna kunde tvingas att ta ställning till skäligheten av en arbetsgivares bedömning om vilka ekonomiska och andra krav som en verksamhet ställde. Man borde därför eftersträva objektiva kriterier180 på detta

o i 181

område.

Ett förslag om att i stället utvidga turordningskretsarna framfördes från arbetstagarorganisationerna. Förslaget innebar att kretsarna skulle utvidgas till att omfatta också driftsenheter, som tillhörde andra företag inom samma koncern. Organisationerna menade att det framstod som orättvist och främmande för arbetstagarna, när en driftsinskränkning drabbade dem som hade lång anställningstid framför de yngre, om de arbetade på formellt sett olika företag på samma ort, men verksamheten bedrevs på ett sådant sätt att det till det yttre och för ett praktiskt synsätt tedde sig som en och samma eller åtminstone en sammanhållen verksamhet.182 I propositionen gjordes det gällande att det redan fanns möjligheter att med rättsliga medel inskrida mot försök att kringgå lagen genom juridiska ombildningar av företagen. Frågan

Här hänvisades i fråga om uttrycket till den Åmanska utredningen och 1973 års proposition.

181 Prop. 1981/82:71 s. 57 ff.

182 Arbetstagarsidan har senare återkommit till kravet på att lagen skall ge de fackliga företrädarna möjlighet att begära gemensam turordning över bolagsgränserna for koncernbolag på samma ort. Detta skulle gälla åtminstone i de fall där bolagiseringen var en ren pappersprodukt där arbetstagarna efter bolagiseringen fortsatte att arbeta som tidigare utan några märkbara yttre förändringar. I SOU 1994:141 s. 475 f. refererades till en undersökning gjord av 1992 års arbetsrättskommitté av förekomsten av koncerngemensamma turordningsregler i kollektivavtal. Undersökningen visade att överenskommelser om koncerngemensam turordning alltid var tidsbeg ränsade. Ett exempel var en bestämmelse om att turordningsreglerna skulle tillämpas på samma sätt och med samma verkan som om samtliga bolags anställda varit anställda hos samma arbetsgivare på respektive ort. I utredningen diskuterades giltigheten av sådana avtal. En invändning som förts fram mot dem är att anställningsskyddslagen är tvingande på så sätt att arbetsbrist i ett bolag inte kan utgöra saklig grund för uppsägningar i ett annat bolag.

om turordningskretsarnas omfattning borde därför hellre lösas genom kollektivavtal. En utvidgning av turordningskretsen till företag inom samma koncern skulle vidare innebära en åtskillnad mellan arbetsgivarens omplaceringsskyldighet enligt 7 § och turordningskretsen enligt 22 § anställningsskyddslagen och att utsträcka omplaceringsskyldigheten utanför det enskilda företagets gränser skulle vara att ta ett alltför stort steg.183

Reglerna i 22 § beskrevs i propositionen som huvudregler, från vilka avsteg borde få göras bara om det fanns starka skäl i det enskilda fallet. Det klargjordes att det aldrig hade varit lagstiftarens mening att principen om "sist in - först ut" skulle vara undantagslös, även om detta kanske inte alltid hade framgått av den allmänna debatten.184 Lagen hade gjorts dispositiv, just i det klart uttalade syftet att ge möjlighet att beakta annat än anställningstiden. En genomgång av de centrala kollektivavtalen hade visat, att de önskemål om ändringar i turordningsreglerna som hade framförts av arbetsgivar­

organisationerna inför lagstiftningsarbetet, redan i viss utsträckning var tillgodosedda i kollektivavtalen.185 Dispositiviteten hade utnyttjats på stora delar av arbetsmarknaden, särskilt på så sätt att parterna på arbetsplatsen hade fått behörighet att fastställa så kallade avtalsturlistor för den aktuella driftsinskränkningen. Om det också stod klart för arbetstagarna i gemen, att lagreglerna faktiskt byggde på förutsättningen att parterna skulle kunna göra undantag från turordningsreglerna när situationen krävde det, borde detta underlätta tillkomsten av lokala förhandlingsuppgörelser.186 Lagens regler i förening med förekommande kollektivavtal fungerade enligt departementschefens mening på ett "trots allt i stort sett tillfredsställande sätt."187 Den nya lagen, lagen (1982:80) om anställningsskydd, vilken trädde i kraft den 1 april, medförde inga förändringar av 1974 års turordningsregler.

En utredning år 1983 visade att de lokala förhandlande parterna i ökande utsträckning använde sig av en kombination av den utbyggda arbetslöshetsförsäkringen med förtidspension av arbetsmarknadsskäl för att trygga försörjningen för arbetstagare som blivit uppsagda vid så kallade äldreavgångar eller 58,3-årspensioneringar.188 Inom flera LO-förbund hade uttryckts oro över detta, eftersom sådana lösningar medförde ekonomisk otrygghet för de enskilda arbetstagarna. Uppgörelserna medförde också avsevärda kostnader för staten. Kostnaderna under år 1983 beräknades till

Prop. 1981/82:71 s. 57 ff.

184 Prop. 1981/82:71 s. 59.

185 Ds A 1981:6 s. 85.

186 Prop. 1981/82:71 s. 60 f.

187 Ds A 1981:6, s. 85 f.

188 SOU 1983:62 och DsA 1983:18. Se även Prop. 1983/84:162 s. 6 ff

600 miljoner kronor. Dessa förhållanden ledde till lagstiftning som var avsedd att förhindra att äldre arbetstagare sades upp genom lokala överenskommelser om så kallade äldreavgångar och därefter försörjdes genom en kombination av förlängd arbetslöshetsersättning och förtidspension av arbetsmarknadsskäl. I juli 1984 trädde ett par bestämmelser i kraft som var avsedda att begränsa möjligheterna att genom lokala kollektivavtal säga upp arbetstagare, som vid uppsägningstidens slut hade uppnått en ålder av 57 och ett halvt år. I anställningsskyddslagens 2 § 4 st. infördes en bestämmelse som innebar, att arbetsgivaren måste ha den centrala arbetstagarorganisationens medgivande till varje enskild sådan uppsägning, som skedde med stöd av kollektivavtal om avvikelse från 22 §.189 I främjandelagens 7 a § infördes en regel som gav arbetsgivaren skyldighet att underrätta Länsarbetsnämnden i varje sådant fall.190 Som framgår bland annat av AD 1994 nr 81 och AD 1996 nr 60 innebar de nya reglerna ett visst skydd mot uppsägningar av den äldre arbetskraften.191

I förarbetena påpekades att den lokala fackliga organisationen i en uppsägningssituation kunde se sig stå i valet mellan att godta att äldre arbetstagare lämnade sina anställningar med goda om än inte säkra utsikter att få sin försörjning tryggad fram till pensionsåldern och att känna sig medansvarig för att yngre arbetstagare riskerade att bli uppsagda. Genom att stärka det fackliga inflytandet över äldreavgångarna sade sig lagstiftaren vilja undvika att trycket på den äldre arbetstagarna och den lokala fackliga organisationen i en uppsägningssituation blev för starkt.192

Frågan om förändringar i arbetsrätten togs upp på nytt år 1991. Den då socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning vars uppgift skulle vara att analysera erfarenheterna av 1970-talets arbetsrättsreformer och beakta de förändringar som sedan dess hade skett i arbetslivet och i samhället samt dels mot bakgrund av detta, dels med tanke på den ökande internationaliseringen föreslå förändringar för framtiden. Vad gällde turordningsreglerna borde

189 SFS 1984:510.

190 SFS 1984:511.

191 I AD 1994 nr 81 hade ett lokalt avtal ingå tts som innebar att en arbetstagare skulle sägas upp därför att han enligt de lokala parterna saknade tillräckliga kvalifikationer, överenskommelsen förutsatte enligt dåvarande 2 § 4 st. anställningsskyddslagen ett godkännande från Metall centralt, eftersom arbetstagaren hade fyllt 58 ar. Avtalsturlistan godtogs inte av den centrala organisationen och Arbetsdomstolen underkände uppsägningen. Domstolen framhöll särskilt att den inte tillmätte det någon betydelse att den lokala o rganisationen hade accepterat avtalet. I AD 1996 nr 60 hade en äldre arbetstagare sagts upp utan det föreskrivna medgivandet. Ett medgivande meddelades först ett par veckor därefter. Domstolen menade att man måste se till förhållandena vid uppsägningstillfället och att ett brott mot lagen förelåg om medgivandet inte givits vid det tillfället. Uppsägningen var inte sakligt grundad.

192 Prop. 1983/84:162. s. 14 ff.

kommittén ta ställning till om bestämmelserna fyllde sin tänkta funktion och till om reglerna borde finnas kvar samt om de i så fall borde förstärkas genom att avvikelser inte fick göras genom avtal. Kommittén skulle vidare ta ställning till om turordningskretsarna borde utvidgas till att omfatta driftsenheter i andra företag inom den koncern arbetsgivaren tillhörde. Kommittén borde även överväga att utvidga arbetsgivarens omplaceringsskyldighet enligt 7 § och arbetstagarens företrädesrätt enligt 25 § anställningsskyddslagen.

Slutligen borde kommittén undersöka om en turordningsbestämmelse borde införas även i samband med omplaceringar enligt 7 § anställningsskyddslagen på grund av arbetsbrist.193

En nytillträdd borgerlig regering tillsatte en ny utredning med helt annorlunda direktiv. Det framhölls i dessa att 1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning hade haft effekter som inte stämde överens med deras syfte. De hade lett till formaliserade samarbetsformer och en byråkratisk beslutsprocess.

Många anställda saknade fortfarande möjlighet till information och inflytande och det starka anställningsskyddet kunde ha medfört hinder att komma in på arbetsmarknaden för dem som hade svårt att få arbete. Lagarna var dessutom svåröverskådliga och ibland dåligt anpassade till 1990-talets krav på höjd produktivitet i både den privata och den offentliga sektorn. Vad gällde turordningsreglerna framhölls att dessa kunde vålla problem, särskilt i små och medelstora företag. Lagens regler innebar att det var anställningstidens längd som fällde utslaget när arbetsgivaren skulle besluta om vem som skulle sägas upp. Reglerna var emellertid dispositiva så att avvikelser kunde göras genom kollektivavtal som hade slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation. Kommitténs uppgift blev att kartlägga den praxis som gällde för avsteg från turordningsreglerna genom kollektivavtal och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt förhållandena i de små företagen.

Kommittén borde därefter föreslå erforderliga lagändringar utifrån det allmänna syftet att främja väl fungerande företag som kunde ge anställningstrygghet.194

1992 års arbetsrättskommitté föreslog långtgående ändringar i anställningsskyddslagen, bland annat i turordningsreglerna. En bakgrund till de föreslagna ändringarna var att SAF hade fört fram kritik mot "den ordning som rådde på tjänstemannasidan", där förbundsavtalen visserligen medgav avsteg från lagen, men där de lokala parterna i alltför liten utsträckning gick med på sådana. En orsak till detta var, att SIF centralt hade utfärdat rekommendationer som innebar att avtalsturlistor, d.v.s. lokala överenskommelser om turordningen, borde användas restriktivt. Lokala

193 Dir. 1991:76.

194 Dir. 1991:118.

arbetstagarorganisationer hade också uttalat att de av princip inte upprättade avtalsturlistor, eftersom de inte ville frånsäga sig rätten att stödja en enskild medlem vid en eventuell tvist om uppsägning.195

I sitt betänkande "Ny anställningsskyddslag" menade kommittén att det inte var möjligt att hitta välawägda bestämmelser, som på ett enkelt och uttömmande sätt beskrev hur man skulle förfara vid uppsägningar på grund av arbetsbrist.196 Det var uppenbart att en tillämpning av strikta lagregler aldrig kunde leda till bättre resultat än ändamålsenliga förhandlingsuppgörelser träffade mellan parterna i samförstånd. Lagen borde därför innehålla ett inledande stadgande, där det skulle anges som parternas målsättning att eftersträva förhandlingslösningar. Vidare borde lagen vara neutral, när det gällde den organisationsnivå där lagreglerna skulle anpassas i kollektivavtalets form. Bestämmelsen om att kollektivavtal måste ha träffats eller godkänts på central nivå skulle därför utmönstras. I och med dessa förändringar skulle inte lagen lägga några hinder i vägen för lokala anpassningar av lagreglerna.197 Lagförslagets inledande stadgande innehöll anvisningar om vilka aspekter som parterna kunde beakta när avtalet träffades.

Hänsyn borde tas till "såväl verksamhetens krav som det anspråk på trygghet i anställningen som arbetstagare med lång anställningstid kan ha." Även andra sakliga skäl fick enligt stadgandet vägas in vid bedömningen.198 Kommittén antog att förhandlingar om turordningen med de nya reglerna skulle komma att föras på ett mer förutsättningslöst sätt än med de existerande turordningsreglerna.199 För det fall att avtal inte kom till stånd, skulle arbetsgivaren i stället få undanta en femtedel av den befintliga personalstyrkan i en turordningskrets, dock minst två personer, innan övriga arbetstagare placerades i turordning efter anställningstid.200 Förslaget omfattade även att omplaceringar skulle följa turordning.201

Betänkandet innehöll även förslag om genomgripande förändringar av lagreglerna i flera andra avseenden. Indelningen i turordningskretsar skulle enligt förslaget utgå från begreppet "arbetsenhet" i stället för begreppet driftsenhet, vilket borde utgå ur lagstiftningen. Ett skäl var att innehållet i begreppet driftsenhet inte ansågs helt klarlagt. Begreppet arbetsenhet skulle i vissa fall komma att motsvara begreppet driftsenhet men i vissa andra fall

195 SOU 1993:32 s. 465.

196 SOU 1993:32 s. 512.

197 SOU 1993:32 s. 256.

198 Dessa anvisningar återfanns i förslagets 24 §, SOU 1993:32 s. 20.

SOU 1993:32 s. 512 f.

26 § förslaget till lag om anställningsskydd, SOU 1993:32 s. 20.

Se förslagets 27 §.

omfatta flera enheter, om de stod i arbetsorganisatoriskt samband med varandra samt i ytterligare andra fall, t.ex. i kommunen, motsvara resultatenheter. Vidare skulle begreppet "i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter" ersätta avtalsområdet som indelningsgrund för turordningskretsarna.202 Sammantaget innebar förslaget kraftigt förminskade turordningskretsar.

I propositionen med förslaget till ändringar i anställningsskyddslagen framhölls att lagens regler för många arbetsgivare inte gav tillräckligt utrymme att behålla arbetstagare som var av särskild betydelse för den fortsatta driften, så kallade nyckelpersoner. Inte minst de mindre företagen och företag som stod utan kollektivavtal hade problem med turordningsreglerna. Lagens huvudregler återspeglade inte "en allmänt rådande uppfattning om den avvägning mellan olika intressen som måste komma till stånd, när man på en arbetsplats skall lösa frågor om övertalighet." Regelns utformning kunde i stället sägas ge intryck av att en arbetstagare redan på grund av anställningtidens längd hade "ett oavvisligt krav på fortsatt anställning."

Platsen i turordningen kunde med de gällande reglerna felaktigt uppfattas som något av en "intjänad rättighet" för arbetstagarna.203 De lokala parternas möjligheter att göra avsteg från lagreglerna genom kollektivavtal ställde stora krav på den lokala fackliga parten, eftersom en "avtalsturlista" lätt kunde uppfattas som en orättvisa. En annan nackdel med möjligheterna att avtala lokalt var att de kunde användas som påtryckningsmedel på arbetsgivaren. De fackliga organisationerna kunde hävda att man skulle följa en turordning strikt enligt lag bara för att på så sätt pressa fram höga ersättningar till de arbetstagare som i slutändan skulle komma att bli uppsagda genom lokala överenskommelser. Inte heller ansågs anställningsskyddslagens regel om att en arbetstagare, som omplacerades i samband med driftsinskränkning, måste ha tillräckliga kvalifikationer för det nya arbetet, fungera som en tillräcklig garanti för att företagen fick behålla behövlig kompetens. Att vidga innebörden i begreppet skulle inte heller lösa problemet.204

Departementschefen förklarade sig emellertid inte vilja gå lika långt som kommittén i fråga om förändringar av turordningsreglerna utan inskränkte sig till att förorda en regel s om "med minsta möjliga ingrepp i dagens system"

skulle medföra en reell förändring främst för de mindre företagen. Just för de små företagen skulle en regel som var möjlig att tillämpa på ett enkelt sätt vara av särskilt stor betydelse. I propositionen framhölls att det inte var lämpligt att

202 25 § förslaget till lag om anställningsskydd, SOU 1993:32 s. 20. Se även SOU 1993:32 s.

492 ff.

203 Om intjänade rättigheter, se även kapitel 10.

204 Prop. 1993/94:67 s. 44 f.

lagstifta så att det endast inom ramen för kollektivavtal öppnades möjligheter till avvägningar i fråga om turordningen. Det måste i stället eftersträvas att lagstiftningen i sig erbjöd möjligheter till lämpliga bedömningar.205

Den utväg som kom att anvisas var att det i lagen skulle införas ett undantag i form av en schablon från "den strikta principen om längst anställningstid som urvalsgrund för turordning."206 Regeln innebar att arbetsgivaren alltid gavs rätt att själv inom varje turordningskrets välja ut och behålla två arbetstagare, som han ansåg vara särskilt väsentliga för den fortsatta driften.207 Avsikten var att förhandlingslösningar även fortsättningsvis skulle eftersträvas i första hand och att den nya regeln skulle främja väl

.. 1 Oj 208

awagda sadana.

1994 års lagregler blev kortlivade. Bestämmelsen trädde i kraft den 1/1

1994 års lagregler blev kortlivade. Bestämmelsen trädde i kraft den 1/1