Gemensam turordning för flera driftsenheter på samma ort

I förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag framhölls att frågan om turordningskretsens omfattning kunde vara svårbedömd, om en rörelse var uppdelad på flera driftsenheter, som var belägna på samma ort. I många sådana fall skulle det sannolikt vara mest naturligt, att en driftsinskränkning inom en driftsenhet inte fick återverkningar på andra driftsenheter. I andra fall kanske arbetstagarna brukade flyttas mellan de olika enheterna på ett sådant sätt att det föreföll mest naturligt att se dem som en enhet.274 Det var av stor betydelse att på denna punkt ha en regel som kunde accepteras av alla arbetstagarkategorier. Problemet fick sin lösning genom att man ställde upp en huvudregel om att turordningen skulle bestämmas inom varje driftsenhet för sig, samtidigt som man genom en tilläggsregel gjorde det möjligt att bestämma gemensam turordning för samtliga driftsenheter på orten. Att träffa detta val genom att ställa upp kriterier i lagtext föreföll enligt departementschefen omöjligt. I stället gavs den arbetstagarorganisation, i förhållande till vilken arbetsgivaren var eller brukade vara bunden av kollektivavtal, rätten att bestämma att en gemensam turordning skulle upprättas för hela orten vad gällde organisationens avtalsområde.275

Utredningen menade med hänvisning till prop. 1973:129 s. 160 att det var denna lösning som lagstiftaren hade anvisat. Enligt min mening är det inte riktigt. Lagstiftaren hänvisade parterna att på förbundsnivå ingå kollektivavtal om bestämmelser om turordningen.

274 Rapporten Samarbetsavtal? s. 37, innehöll ett förslag om att möjligheten att slå samman flera driftsenheter på en ort skulle avskaffas. I stället föreslogs en regel om att en arbetstagare inom ett år från omplaceringen skulle ha rätt att vid eventuell uppsägning på grund av arbetsbrist på begäran hänföras till den tidigare driftsenheten.

?7S Prop. 1973:129 s. 157 f.

Till lagens huvudregel om att en turordningskrets skulle upprättas för varje driftsenhet och avtalsområde fogades i enlighet med det nyss sa gda en tilläggsregel för de fall då arbetsgivaren har flera driftsenheter på samma ort.

På en kollektivavtalsbunden arbetstagarorganisations begäran kan inom organisationens avtalsområde samtliga driftsenheter på samma ort slås samman till en turordningskrets.276 Det är att märka att sammanslagningen då gäller endast de arbetstagare som arbetar med uppgifter som faller inom den kollektivavtalsslutande organisationens avtalsområde, men bland dem kan finnas såväl oorganiserade arbetstagare som arbetstagare som är organiserade i en annan organisation utan kollektivavtal. Den gemensamma turordningen skall omfatta samtliga driftsenheter på orten och organisationen kan därför inte med stöd av lagregeln välja att slå samman bara ett begränsat antal av dem.277 Hemström har påpekat att möjligheten att slå samman olika enheter på samma ort kan ge både arbetsgivaren och arbetstagarorganisationen fördelar. Genom en sammanslagning av flera enheter kan arbetsgivaren få tillgång till t.ex. mer kvalificerade arbetstagare och därefter göra avsteg från listan till förmån för dessa enligt kvalifikationsregeln. Den fackliga organisationen kan tänkas ha egna organisationsegoistiska intressen av att dra in flera enheter. Genom att dra in en enhet med relativt många oorganiserade kan den fackliga organisationen enligt Hemström tänkas skydda sina egna medlemmar.278

I förarbetena finns inte någon definition av begreppet "samma ort", men i rättspraxis har innebörden av begreppet diskuterats utförligt.

I AD 1984 nr 4 gällde frågan om de två orterna Mjällom och Nordingrå Vallen i Kramfors kom mun skulle räknas som en ort eller som två skilda orter. Arbetstagarsidan argumenterade utifrån att anställningsskyddslagen var en skyddslagstiftning till förmån för arbetstagarna och menade att tolkningen borde vägledas av detta: Lagstiftaren hade givit arbetstagarorganisationen rätt att ta ställning till hur lagens syfte Däst skulle tillgodoses genom att begära gemensam turordningslista, då arbetsgivaren hade flera driftsenheter på samma ort. Mot den bakgrunden och vid det förhållandet att det inte fanns ett entydigt ortsoegrepp, borde arbetstagarsidans uppfattning i frågan väga tungt.

Domstolen menade emellertid att den nade att genomfora en renodlad lagtolkning, vilken skulle genomföras på sedvanligt sätt utan att man på sätt som arbetstagarsidan varit inne på, skulle ge principiellt försteg å t arbetstagarsidans inställning. Domstolen konstaterade att man av förarbetena inte direkt kunde sluta sig till något om eg^vidsträcktare eller mer begränsad innebörd hos begreppet samma ort. Det faktum att

En bestämmelse med motsvarande innehåll vad gäller rätten till återanställning finns i 27 § 3 st. anställningsskyddslagen.

Ingenting hindrar naturligtvis att parterna ingår ett avtal om ett annat sätt att slå samman enneterna.

278 Hemström, Fackföreningarna och de anställda, 1981, s. 35.

yjq Prop. 1973:129 s. 157 f. och 260 f. samt InU 1973:36 s. 38 ff.

driftsenheten var det primärt avgörande och att regeln om gemensam turordning hade karaktären av tilläggsregel, talade emellertid för en restriktiv tolkning av begreppet ort. Domstolen lät sig vägledas av att den topografiska kartan gav intryck av två olika befolkningskoncentrationer ocn att de två orterna i offentliga pub likationer var up ptagna som olika orter. De två orterna, som låg p å tolv-tretton kilometers avstånd från varandra, skulle betraktas som olika orter och de två driftsenheterna fick därmed inte slås ihop till en gemensam turordningskrets.

I AD 1984 nr 59 gällde frågan ifall LKAB:s driftsenheter i Kiruna och Svappavaara (som var belägna på 46 kilometers avstånd från varandra) kunde anses vara belägna pa samma ort. Domstolen menade att bedömningen av om två platser utgjorde skilda orter eller låg på samma ort skulle vara allmängiltig. Den skulle inte få utfalla olika beroende på vilket företag det var fraga om och hur detta hade organiserat sin verksamhet. Vägledning för tolkningen kunde inte - så som arbetstagarsidan hade menat - hämtas från hur begreppet or t tolkades i andra författningar eller i 14 § anställningsskyddslagen som rörde f örbud i vissa fall mot rörflyttning av en arbetstagare u nder uppsägningstiden.

Inte heller kunde ett starkt organisatoriskt samband mellan två driftsenheter föranleda att de skulle anses tillhöra samma ort. Likaså saknade det intresse i målet a tt arbetsgivaren tidigare hade tillmötesgått en begäran från en facklig organisation om gemensam turordning för de bägge driftsenheterna. I den mån det förelåg speciella förhållanden inom ett företag eller en bransch som kunde motivera andra turordningsprinciper än lagens, fanns möjligheten att sluta kollektivavtal om avvikelser från lagens regler. Det rådde enligt domstolen ingen tvekan om att de två samhällena i fråga var två olika orter.

I och med dessa två domar har Arbetsdomstolen givit begreppet "samma ort"

en - åtminstone för glesbygder - snäv definition. Domstolen har hållit fast vid sin betoning på det geografiska synsättet och har ställt sig avvisande till att med hänsyn till syftet med lagstiftningen vidga turordningskretsarna och därmed genomslaget för principen om turordning efter anställningstid och ålder.

Arbetsdomstolen har även preciserat innebörden i uttrycket "samma ort" i fråga om olika städer som var belägna relativt nära varandra:

Vid indelningen i turordningskretsar hade en arbetsgivare so m bedrev verksamhet i Lund, Helsingborg, Höör och Trelleborg betraktat dessa städer som olika orter. Arbetsdomstolen framhöll att språkbruket var avgörande för tolkningen. Sådana förhållanden som att orter låg på pendelavstånd från varandra, hade goda kommunikationer eller gemensam ar betsmarknad var utan betydelse. M ot denna bakgrund var det tämligen självklart at t Lund, Helsingborg, Höör och T relleborg var olika orter (AÖ 1993 nr 45).

I fråga om storstadsområden har Arbetsdomstolen i AD 1993 nr 99 gett riktlinjer för tolkningen av begreppet samma ort:

AD 1993 nr 99 gällde ett större antal bussterminaler ino m Stockholms län, som arbetsgivaren menade låg på skilda orter. Eftersom parterna i nte hade reglerat fragan i kollektivavtal, genomförde domstolen en renodlad

lagtolkning. Redan med tillämpning av de bedömningsgrunder som framgick av tidigare rättsfall mena de domstolen att flera av d e i målet berörda platserna måste anses var a belägna på olika orter. Det kunde inte anses sta i överensstämmelse med allmänt språkbruk att låta olika områden på lång t avstånd från varandra inom Stockholmsområdet vara

"samma ort". Det enklaste och enda lätt tillämpliga sättet att avgränsa en ort var att ta hänsyn till kommunindelningen. Bromma, Brännkyrka, Hammarby, Hornsberg och Södermalm måste därför genom sin sammanhängande befollmings- och bebyggelsestruktur sa mt tillhörighet till samma kommun anses ingå i samma ort.

Arbetsdomstolen har stött sig på vad den anser vara allmänt språkbruk vid avgörandet av vad som skall anses vara samma ort. Ett alternativ till allmänt språkbruk, som skulle kunna ligga nära till hands i sammanhanget vore att definiera samma ort som det område som ligger inom pendelavstånd. Det alternativet har emellertid domstolen ställt sig avvisande till.