Särskilt om det statliga området

Förhållandet mellan lag och avtalsreglering var särskilt komplicerat på det statliga området. Innan anställningsskyddslagen infördes reglerades anställningsvillkoren för statligt anställda i statstjänstemannalagen (1965:274). Regler om turordning saknades i tjänstemannalagstiftningen, men på vissa områden fanns det av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter, vilka direkt eller indirekt bestämde hur turordningen skulle upprättas.161

Kännetecknande för dessa regler var att arbetstagarna delades in i olika grupper med hänsyn till exempelvis behörighet, utbildning och anställningsform och att den mest meriterade gruppen gavs företräde framför de övriga. Inom gruppen skedde dock valet efter anställningstidens längd.162

SOU 1973:56 s. 109 f.

Kriterierna hade således likheter med dem i Huvudavtalet mellan SAF och LO.

Olika beräkningsregler kunde vidare gälla beroende på var anställningstiden hade varit förlagd.163

Avsikten när anställningsskyddslagen infördes var att denna skulle gälla även offentli|anställda, utan att tidigare anställningsskydd på området försämrades.1 Enligt Åmanutredningens uppfattning borde samma principer som för privatanställda kunna gälla för stora grupper av offentligt anställda.

Avvikelser för den offentliga sektorn borde göras endast då det i ett visst fall var klart betingat av tjänstens särart. Detta gällde såväl avvikelser från principen om att arbetstagarens anställningstid och ålder i första hand skulle avgöra turordningen, som särskilda villkor, kompetenskrav m.m. för erhållande av ny anställning.165 Därför blev vissa ändringar nödvändiga i författningarna om statligt reglerade anställningar.166

Vid ändringar år 1975 i statstjänstemannalagen (1974:1009) med anledning av anställningsskyddslagens tillkomst infördes regler om turordning och företrädesrätt.167 I 41 § 1 st. statstjänstemannalagen infördes den viktiga bestämmelsen om de särskilda turordningskretsar, som skulle gälla p å statens område. Denna innebar att turordningen skulle omfatta de tjänstemän vid myndigheten som hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter.168 I 42 § samma lag infördes en för den statliga verksamheten särskild regel, som innebar att utöver turordningsreglerna i anställningsskyddslagen hänsyn skulle tas till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgjorde sina rättsskipnings-eller förvaltningsuppgifter.169 Till skillnad från vad som gällde enligt anställningsskyddslagen kunde en uppsägning i strid med turordningsreglerna enligt 43 § statstjänstemannalagen ogiltigförklaras.

I samband med att lagen (1976:600) om offentlig anställning trädde i kraft den 1 januari 1977, slopades det avtalsförbud för statsanställda och för

Rent kommunala anställningar kom att direkt omfattas av anställningsskyddslagen. För kommunalt anställda tjänstemän med statligt reglerade anställningar gällde regler motsvarande dem i statstjänstemannalagen.

164 Prop. 1973:129 s. 128. Se även prop. 1974:88 s. 169.

165 SOU 1973:56 s. 110.

Här är också att märka att departementschefen ansåg att turordningsreglerna inte borde införas, förrän avtal om sådana förhållanden kunde träffas också i stadig a anställningar: "De allmänna reglerna om turordning och företrädesrätt till ny anställning bygger på föreställningen att de genom kollektivavtal skall k unna anpassas till de olika förnaflanden som råder på arbetsmarknaden" (Prop. 1974:88 s. 172).

Statstjänstemannalagens regler hänvisade till anställningsskyddslagens regler i den mån inte annan lag eller administrativa författningar föranledde avvikelser (39 § 1 p.

statstjänstemannalagen). Prop. 1974:174 och Inu 1974:33.

Närmare bestämmelser om hur turordningskretsarna kunde utformas vid överläggningar med de fackliga or ganisationerna i geografiskt hänseende och vad gäller fö rvaltningsenheter fanns i förordningen (1975:5o7) om överläggning enligt 41 § och 47 § statstjänstemannalagen.

169 Se vidare kapitel 9 om indelning i turordningskretsar enligt avtal.

tjänstemän i kommunen, vilket tidigare funnits i 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunal tjänstemannalagen. De allmänna reglerna om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist överfördes år 1977 från statstjänstemannalagen, vilken samtidigt upphörde att gälla, till lagen (1976:600) om offentlig anställning och placerades där i 8 kapidet. I avvaktan på kollektivavtal utfärdades förordningen (1976:865) om vissa turordningsfrågor i statligt reglerad anställning, vilken kom att innehålla de speciella reglerna om turordningskretsar efter i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter.

I 1980 års budgetproposition aviserades en samlad översyn av anställningsvillkor och trygghetsregler i statlig anställning mot bakgrund av de krav på rationalisering och ökad effektivitet som skulle komma att ställas på den statliga förvaltningen.170 År 1984 ingick Statens Arbetsgivarverk å ena sidan och SACO/SR, TCO-S och Statsanställdas förbund å andra sidan två avtal, som berörde frågor om personalminskningar. De två avtalen var Avtal om turordning för arbetstagare hos staten, TurA-S, och Trygghetsavtal för arbetstagare hos staten, TrA-S. I 3 § TurA-S intogs reglerna om indelning i turordningskretsar efter i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter, vilka fortfarande är gällande. Den enda sakliga ändring som gjordes i och med att kollektivavtalet ingicks, var en avgränsning av turordningskretsen till

"myndigheten på den ort där arbetsbristen finns."171

De statligt anställdas villkor kom att ytterligare jämställas med privatanställdas när lagen om offentlig anställning ersattes av en ny lag (1994:260). Den utredning som föregick lagstiftningen ansåg att värdet av en enhetlig författningsreglering för hela arbetsmarknaden talade för att de särskilda reglerna om turordning i lagen upphävdes. Det föreslogs att bestämmelsen i 8 kap. 2 § om att hänsyn skulle tas till att myndigheten på ett riktigt sätt fullgjorde sina rättsskipnings- eller förvaltningsuppgifter, inte skulle föras över till den nya lagen. Ett skäl för detta var att bestämmelsen fått en mycket begränsad praktisk betydelse.172 Ett annat skäl var att reglerna i TurA-S om att turordningskretsen skulle begränsas till arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter tillgodosåg samma syften som bestämmelsen i fråga. I propositionen med förslag till ny lag om offentlig anställning ansågs emellertid övervägande skäl tala för att behålla den nämnda regeln.173 Vikten av att myndigheten, oavsett personalläget, på ett riktigt sätt

170 Prop. 1980/81:100 bil. 3 s. 6.

Förordningen (1976:865) om vissa turordn ingsfrågor i sta tligt reglerad anst ällning jämfört med turoraningsavtalet för statligt anställda.

172 Se SOU 1992:60 s. 211 ff.

173 Prop. 1993/94:65 s. 63.

kunde fullgöra sina rättsskipnings- och förvaltningsuppgifter underströks.

Regeln tydliggjorde att allmänhetens intresse av en fungerande förvaltning och rättskipning skulle sättas i första hand. Ett särskilt skäl att behålla bestämmelsen var ett lagförslag, som förelåg vid samma tid, nämligen det förslag om ändring i anställningsskyddslagen som skulle ge arbetsgivaren rätt att undanta två s.k. nyckelpersoner, innan turordningen fastställdes.174

Bestämmelsen överfördes oförändrad som 12 § till den nya lagen om offentlig anställning. Den regel som tidigare fanns i 8 kap. 3 § om att en uppsägning som stred mot en bestämmelse om turordningen kunde ogiltigförklaras på talan av arbetstagaren, upphävdes däremot i och med den nya lagen, vilket motiverades med värdet av ett enhetligt regelsystem. Det är att märka att regeln om att turordningskretsen skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter behölls utan att diskuteras i förarbetena, trots att den väsentligt avviker från reglerna i anställningsskyddslagen och från reglerna på den övriga arbetsmarknaden.