Skydd för lång anställningstid och hög ålder

De äldres sysselsättningssvårigheter bedömdes som så allvarliga från arbetsmarknadspolitisk sida att en provisorisk lagstiftning om anställningsskydd och anställningsfrämjande åtgärder för arbetstagare äldre än 45 år infördes år 1971.

I lagen (1971:199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare tillförsäkrades arbetstagare som var äldre än 45 år under vissa omständigheter en rätt till förlängda uppsägningstider och en återanställningsrätt inom sex månader. För att förhindra att de långa uppsägningstiderna skulle verka negativt på arbetsgivarnas benägenhet att anställa äldre arbetskraft kompletterades denna lag med lagen (1971:202) om vissa åtgärder för att främja sysselsättningen av äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden.125 Denna lag gav en arbetsgivare skyldighet att lämna uppgifter om arbetsstyrkans storlek och sammansättning liksom att överlägga med länsarbetsnämnden om åtgärder för att främja anställning av äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga liksom att varsla nämnden inför uppsägningar och permitteringar.

Under lagstiftningsarbetet med anställningsskyddslagen kom de äldre arbetstagarnas situation att aktualiseras särskilt när det gällde utformningen av turordningsreglerna. Åmanutredningen menade att turordningen vid uppsägningar på grund av arbetsbrist borde bestämmas på grundval av omständigheter som tog sikte på den arbetskraft som behövde särskilt skydd.

Vidare borde man eftersträva objektivt fastställbara kriterier. De kriterier som kunde komma ifråga var huvudsakligen arbetstagarens ålder och anställningstidens längd.126 Anställningstidens längd ansågs därvid alltför

124 InU 1971:18 s. 16.

Jämför lagändringen 1997, vilken innebar bland annat att uppsägningstiden inte längre skulle ha samband med arbetstagarens åder, vilket motiverades med att de långa uppsägningstiderna gjorde det svårt for äldre arbetstagare att fa anställning.

Utredningen hade övervägt särskilda lagregler för att främja sysselsättningen även för kvinnorna men ansett att de särskilda proolem som hängae samman med kvinnornas

vedertagen som kriterium för att kunna utmönstras. Utredningen stannade därför för att låta anställningstiden vara det huvudsakligen avgörande.127

2.8 Indelning i turordningskretsar

Åmanutredningens förslag till turordningsregler innehöll liksom många befintliga kollektivavtal en indelning av arbetstagarna i turordningskretsar.

Förslaget innebar att kretsarna skulle utgöras av arbetstagarna inom den berörda verksamheten, d.v.s. inom den förvaltningsenhet, företagsenhet eller därmed jämförlig enhet som avsågs med driftsinskränkningen.123 Inom verksamheten skulle företrädesrätten därefter bestämmas inom varje kategori av arbetstagare. Utredningens förslag till lagtext lydde:

"Skall upp sägning ske på grund av arbetsbrist çgh står valet mellan flera arbetstagare inom den berörda verksamheten, skall företrädesrät t till fortsatt anställning ges åt den arbetstagare som kan åberopa den längsta anställningstiden inom denna verksamhet. Företrädesrätten bestäms inom varje kategori av ^»etstagare med utgångspunkt från anställningstiden inom denna."

SAF: s representant i utredningen reserverade sig på väsentliga punkter i förslaget. Han menade bland annat att det ingav allvarliga b etänkligheter att anställningstiden angavs som såsom grund för urvalet av arbetstagare av arbetstagare som måste lämna ett företag. Bestämmelsen gav ingen möjlighet att ha hänsyn till skicklighet och lämplighet för arbetet. De negativa verkningarna av den föreslagna regeln skulle göra sig mer gällande ju mer yrkesutbildad och kvalificerad personal det var fråga om. Också från arbetstagarsidan fanns reservationer mot betänkandet. Reglerna ansågs alltför snäva och schematiska. Den föreslagna ordningen med indelning av arbetstagarna i kategorier skulle i allmänhet inte kunna tillämpas med mindre parterna träffade en särskild anpassningsöverenskommelse. Ett krav som borde kunna ställas på lagstiftning om anställningsskydd var att dess regler i

ställning på arbetsmarknaden borde lösas i ett vidare sammanhang. Departementschefen hänvisade till den delegation som nyligen tillsatts för att föreslå åtgärder för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män (prop. 1973:129 s. 116).

197 SOU 1973:7 s. 157 f.

128 SOU 1973:7 s. 159.

129 I bestämmelsens 2 st. preciserades att med berörd verksamhet avsågs förvaltningsenhet, företagsenhet eller därmed jämförlig enhet.

17 § i Åmanutredningens förslag till lag om anställningsskydd.

huvudsak skall kunna tillämpas direkt utan att parterna skulle behöva avtala om särskilda villkor.131

Vid remissbehandlingen ansåg LO att begreppet berörd verksamhet måste preciseras i kollektivavtal, eftersom det var ohållbart att arbetsgivarens ensidiga åtgärder avgjorde vad som skulle vara en enhet. Turordningsreglerna skulle då urholkas och göras illusoriska. Även TCO kritiserade utredningens förslag om att man vid turordningen skulle utgå från anställningstiden inom den berörda verksamheten, men utifrån argumentet att regeln skulle kunna hämma rörligheten på den interna arbetsmarknaden. Varje ändring av arbetsuppgifter skulle kunna betyda att arbetstagaren förlorade intjänad anställningstid i turordningssammanhang. Organisationerna ansåg att utredningens förslag var särskilt betänksamt eftersom arbetstagaren ofta inte hade någon valmöjlighet utan var beroende av ensidiga beslut av arbetsgivaren när det gällde beslut om inplacering i kategori och företagsenhet. Därav följde att arbetsgivaren hade stora möjligheter att själv förändra turordningen genom olika omdisponeringar före uppsägningstillfället.132

Åmanutredningens förslag innebar en förändring i förhållande till reglerna i huvudavtalet mellan LO och SAF i den mån som innehållet i lagtextens uttryck "varje kategori av arbetstagare" gav ett annat resultat än kollektivavtalens "lika skickliga och lämpliga arbetare". Uppenbarligen rådde det oklarhet om detta, men diskussionerna kring lagförslaget tyder på att

"kategori" av arbetstagare sågs som ett vidare begrepp än huvudavtalets indelning. Arbetstagarorganisationerna delade i stort utredningens uppfattning om att företrädesrätten borde bestämmas inom varje kategori av arbetstagare.133 Begreppet kategori borde emellertid ges en vid tolkning. SAF ansåg att en jämförelse av anställningstider i första hand borde göras bland arbetstagare med lika skicklighet och lämplighet. I andra hand borde det preciseras i lagtexten att med "kategori av arbetstagare" avsågs en grupp arbetstagare med väsentligen samma yrkeskunnande.134

Den närmare utformningen av lagförslaget var föremål för ingående diskussioner under lagstiftningsarbetets gång.135

131 132 133

134 135

SOU 1973:7 s. 289 ff.

Prop. 1973:129 s. 352.

Vad gällde b eräkningen av anställningstid kunde organisationerna emellertid inte acceptera att anställningstiden inom endast denna krets skulle få räknas. I stället borde tiden inom företaget räknas.

Prop. 1973:129 s. 354.

Se t.ex. InU 1973:36.

2.9 Krav på kvalifikationer

I lagen (1971:199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare (äldrelagen) hade arbetstagare som blivit uppsagda efter det att de hade fyllt 45 år under vissa förutsättningar givits företrädesrätt till ny anställning hos arbetsgivaren.

Ett villkor för en sådan företrädesrätt var enligt lagens 6 § att arbetstagaren hade tillräckliga kvalifikationer för arbetsuppgifterna i fråga.136

När förslaget till lag om anställningsskydd lades fram, innehöll detta inget undantag från principen om att anställningstiden skulle avgöra turordningen till fortsatt arbete. Utredningen påpekade särskilt, att detta betydde att anställningstiden ofta skulle komma att gälla på bekostnad av andra egenskaper hos de anställda:

"Att anställningstiden blir ensam avgörande leder till att duglighets- och lämplighetsaspekter, ålderssammansättningen inom företaget, försörjningg£>örda och andra sociala faktorer i princip inte kan göras gällande."

Vid remissbehandlingen av Åmanutredningens förslag till lag om anställningsskydd hävdade bland annat SAF att principen om urval efter anställningstid inte var möjlig att tillämpa, om verksamheten skulle kunna upprätthållas efter en minskning av arbetsstyrkan. Organisationen anförde som exempel en bilverkstad, där de anställda var specialiserade på olika typer av fordon. Ett sådant företag skulle inte kunna fortsätta driften efter en personalminskning, där turordningen hade gjorts upp efter anställningstid.

Företaget skulle bli tvunget att lägga ned driften. SAF föreslog att turordningsregeln i stället skulle utformas på så sätt att företrädesrätt till fortsatt anställning liksom i huvudavtalet skulle ges åt den arbetstagare som vid lika skicklighet och lämplighet kunde åberopa den längsta anställningstiden. Om detta förslag inte vann beaktande, måste man enligt SAF ha möjlighet att beakta om arbetstagaren hade tillräckliga kvalifikationer.

I andra hand föreslog SAlF därför att det skulle anges i lagtexten att uttrycket

"kategori av arbetstagare" vid upprättandet av turordningskretsarna skulle avse e n grupp arbetstagare med väsendigen samma yrkeskunnande.138 Även SACO motsatte sig att enbart anställningstiden skulle vara avgörande för turordningen. Organisationen ansåg att de anställdas skicklighet och

136 Prop. 1971:107 s. 147 f.

137 SOU 1973:7 s. 189. I förslaget bortsågs inte från olikheter i de anställdas kvalifikationer, men kvalifikationskraven uttrycktes genom bestämningen av turordningskretsarna, som enligt förslaget skulle vara "varje kategori av arbetstagare".

138 Prop. 1973:129 s. 353 f. SAF:s förslag illustrerar väl hur turordningskretsarnas utformning påverkar innehållet i begreppet tillräckliga kvalifikationer.

lämplighet måste kunna vägas in i turordningsbestämmelserna och att även sociala aspekter kunde tala för en nyansering.139

I propositionen tillgodosågs önskemålen om hänsyn till de anställdas kvalifikationer genom tillägg av en ny regel. Departementschefen framhöll, att när turordningskretsarna hade gjorts så vidsträckta, fick turordningsreglerna inte ge det resultatet att en arbetstagare fick företrädesrätt till ett arbete som han inte kunde sköta.140 Reglerna om indelning i turordningskretsar hade därför kompletterats med en bestämmelse om att ett villkor för rätt till företräde till fortsatt arbete var att arbetstagaren hade tillräckliga kvalifikationer för detta.141

2.10 Lag eller avtal?

Åmanutredningen menade att problemen kring anställningstryggheten måste lösas g enom lagstiftning, men ansåg samtidigt att det inte sällan visat sig att generella regler i en lagstiftning blev svåra att tillämpa på arbetstagargrupper eller branscher med speciella förhållanden. En alltigenom tvingande lagstiftning kunde även leda till negativa effekter för arbetstagarna och deras organisationer. Risken var att domstolsavgöranden skulle få ersätta fackliga uppgörelser och att arbetsmarknadens parter skulle förlora sitt inflytande över rättsbildningen på arbetsmarknaden. För att undvika dessa negativa effekter ansåg utredningen det nödvändigt att öppna en möjlighet för parterna att på vissa punkter ersätta eller komplettera den föreslagna lagen med egna branschanpassade föreskrifter. Garantier måste dock skapas för att avtalsfriheten inte begagnades på ett sätt som innebar en försämring av det lagfästa skyddet. Någon uttrycklig regel om detta infördes dock inte.

Utredningen ansåg att en tillräcklig garanti erhölls genom ett stadgande om att dessa uppgörelser måste träffas på förbundsnivå.142

Utredningen framhöll som ytterligare argument för att parterna borde kunna avtala om turordningen att de föreslagna reglerna gav mindre möjlighet att beakta arbetstagarens personliga förhållanden, exempelvis hans sociala situation, än vad som var fallet enligt gällande kollektivavtal.

Lagstiftningen skulle därför kunna upplevas som verklighetsfrämmande och

140 141

142

Prop. 1973:129 s. 352.

Prop. 1973:129 s. 158.

Lagstiftaren hade på detta sätt stannat för en lösning som medförde en prövning i varje individuellt fall, men som tog sikte på individualiserade arbetsuppgifter till skillnad fran standardiserade.

SOU 1973:7 s. 131 ff.

orättvis och utredningen hade därför stannat för att låta reglerna bli dispositiva.143 Arbetsgivaren borde av det skälet i samförstånd med berörda arbetstagarorganisationer ha möjlighet att genomföra driftsförändringar utan de stundtals onyanserade konsekvenser som huvudregeln eljest skulle leda till.144 Förhandlingar i uppsägningsfrågor borde kunna hållas även i fortsättningen men då med utgångspunkt från ett lagfäst anställningsskydd.145

Hinder skulle inte heller möta mot att träffa avtal i det enskilda fallet om ekonomisk avlösning av en arbetstagare, som hade nära till pension, för att fortsatt anställning t.ex. skulle kunna beredas en yngre arbetstagare med stor försörjningsbörda.146

Vid remissbehandlingen av Åmanutredningens förslag motsatte sig arbetsgivarorganisationerna en generell lagstiftning om anställningsskydd och förordade att man skulle förverkliga intentionerna bakom lagförslagen genom framtida förhandlingar och överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. 147

Arbetstagarnas fackliga organisationer stödde i stort sett förslaget om att turordningsreglerna skulle vara dispositiva. Så till exempel ansåg SACO och SR att det var svårt — för att inte säga ogörligt - att fånga in reglerna om turordning i en generell lagtext. LO framhöll att den äldre arbetskraften skulle få det bästa skyddet genom att principen om anställningstidens längd upprätthölls och ansåg att denna princip förstärktes genom den föreslagna nyanseringen av den samt genom att turordningsreglerna gjordes dispositiva.148 Turordningsreglernas dispositiva natur skapade enligt LO tillräckliga garantier för att de speciella fall, som med en tvingande regel skulle te sig orättvisa, skulle kunna lösas på ett tillfredsställande sätt.149

I propositionen framhölls att "en klar majoritet" av instanserna anslutit sig till uppfattningen att lagstiftning var nödvändig och att lagen om anställningsskydd måste ges tv ingande karaktär i väsendiga trygghetsfrågor.150

Departementschefen uttalade som sin åsikt att "inte minst innehållet i

SOU 1973:7 s. 158.

144 SOU 1973:7 s. 189.

145 SOU 1973:7 s. 137. Tidigare hade förhandlingar hos kollektivavtalsbundna arbetsgivare brukat hållas i enlighet meahuvudavtalet mellan LO och SAF eller andra branschavtal.

146 SOU 1973:7 s. 189.

147 Prop. 1973:129 s. 114.

148 Med "nyansering" åsyftades de särskilda bestämmelserna om till förmån för arbetstagare med högre ålder.

149 Prop. 1973:129 s. 351. Det gjordes emellertid även invändningar mot dispositiviteten. Så till exempel fann Fabriksarbetarförbundet det anmärkningsvärt att vissa centrala partier i lagen gjorts dispositiva.

150 Prop. 1973:129 s. 347.

remissyttrandena från arbetsgivarsidan" visade att det inte fanns några förutsättningar för att avtalsvägen få till stånd bestämmelser som kunde lösa problemen på ett för arbetstagarna tillfredsställande sätt. Det fanns därför inte något val mellan olika alternativ, utan endast genom lagstiftning kunde garantier skapas för en ordning som effektivt skulle skydda alla arbetstagare mot godtyckliga uppsägningar och som gav löntagarnas organisationer ett sådant inflytande över personalfrågorna i företagen att trenden mot en allt hårdare utstampning av de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden bröts.151

Vad gällde "de från trygghetssynpunkt betydelsefulla reglerna om turordning vid permittering och uppsägning" ansåg departementschefen att de måste vara utformade på sådant sätt att de gav ett verksamt skydd för de arbetstagargrupper som var särskilt utsatta på arbetsmarknaden och hindrade en skoningslös utgallring bland de anställda under åberopande av effektivitetsskäl.152 Reglerna om turordning måste konstrueras som bindande rättsregler, vilka gav de enskilda arbetstagarna rättigheter som i sista hand kunde hävdas vid domstol.153 Samtidigt framhölls emellertid att det var en vansklig eller i själva verket omöjlig uppgift att konstruera lagregler om turordning som kunde väntas ge ett rimligt och rättvist resultat i alla förekommande situationer. Arbetslivets förhållanden och företagens uppbyggnad var så varierande, att en i lag bestämd turordning som fungerade bra i flertalet situationer ändå måste slå fel i vissa fall.154 Två exempel på situationer nämndes där man genom kollektivavtal borde kunna göra en anpassning till särskilda förhållanden. Den ena var bestämningen av den verksamhet inom vilken en turordning skulle gälla.155 Den andra var en möjlighet att ta ökad hänsyn till en arbetstagares personliga förhållanden, exempelvis hans sociala situation. Kravet på att en arbetstagarorganisation på förbundsnivå bestämde om avsteg från lagens regler sades utgöra "en tillräcklig garanti för att den äldre och handikappade arbetskraften skyddas och ett värn mot köpslagan i samband med turordningsöverenskommelser."156

Därutöver framhölls emellertid i propositionen att förhållandena i vissa anställningar kunde vara så "särpräglade" att de inte lämpade sig för kollektivavtalsreglering. Därför förekom det att man i kollektivavtal tog in så kallade ventiler, varigenom de enskilda parterna eller den lokala fackliga

151 Prop. 1973:129 s. 114.

152 Prop. 1973:129 s. 115.

153 Prop. 1973:129 s. 155.

1*54

Prop. 1973:129 s. 160.

Här avses turordningskretsar.

156 Prop. 1973:129 s. 71 och s. 191.

organisationen gavs rätt att träffa särskilda överenskommelser om anställningsvillkoren. Lagen skulle inte utgöra hinder mot sådana ventiler som intagits i ett förbundsavtal. I propositionen framhölls att lagtexten borde jämkas så att det framgick att beslutanderätten kunde delegeras.157 Någon sådan jämkning gjordes emellertid inte.

Dessutom behandlades i propositionen en "särskild fråga av viss p raktisk betydelse", nämligen ifall man i en situation när uppsägningar redan var aktuella, kunde träffa avtal om avvikelser från lagens turordningsregler. Enligt departementschefens mening fanns det ingenting som hindrade att arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen i samband med överläggningarna i anledning av varslet träffade överenskommelse om avvikelse från lagens turordningsregler. Om överenskommelsen godkändes av förbundet eller om den hade träffats med stöd av bestämmelse i kollektivavtal som slutits på förbundsnivå, blev den gällande och uppsägningarna kunde beslutas i enlighet med överenskommelsen.158

Dessa uttalanden innebar att avtal om turordningen blev tillåtna även på lokal nivå under förutsättning av delegation från förbunden till de lokala fackliga organisationerna och att det dessutom blev tillåtet för arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen att för en speciell situation ingå en överenskommelse om turordningen. Av lagtexten framgick emellertid inte annat än att avtal om ändring av lagens regler måste vara ingångna på förbundsnivå.