Helhetssyn enligt SoL:s intentioner skall tillämpas detta innebär bl.a att viktiga aspekter redovisas och inte får förbises eller undanhållas i texterna Helhetssynen enligt SoL:s intentioner blir en fråga om vems

intressen det handlar om. Om det är socialsekreterarens intressen som efterfrågas, så är de mer

tillgodosedda än klientens. Utredaren bör sträva efter att ta reda på allt väsentligt i ärendet, vara öppen för ny information från alla berörda.

Utredaren skall absolut inte - som i detta ärende - ägna sig åt att samla in triviala negativt värderade uppgifter. Det får med största bestämdhet anses som förtryck och maktmissbruk att som t.ex. Handläggare 1 leta efter, fokusera på och blåsa upp små fragment av information. Detta arbetssätt är inte förenligt med helhetssyn.

En mycket viktig dimension i helhetssynen är tidsdimensionen. (då - nu - framtid/mål). som utredare bör man inte låta historien ta överhanden i utredningen. Det som har hänt, har hänt. Kraft bör riktas framåt istället för att fastna i och älta det som hänt, eller inte hänt i all oändlighet. I helhetsbegreppet är även samspelet med omgivningen en mycket viktig bit. Individen samspelar med familjen, släkten, informella nätverk, arbetskamrater etc. Den enskilde påverkas av förhållanden runt honom. Utredaren påverkar den enskilde och kan bidra till att skapa fenomen hos den enskilde. Individen måste bedömas iförhållande till sin omgivning och inte utifrån någon handläggares idealföreställning. Utredaren måste ta hänsyn till normala mänskliga variationer. Utredarna, främst Handläggare 1, i detta ärende tycks anse att de berördas uppfattningar inte är så viktigt att ta reda på. Handläggare 1 åker ut till familjehemmet och pratar direkt med barnen. Detta är ett mycket bra initiativ av henne. Att hon sedan använder ledande frågor, manipulativa metoder mm i samtalen med barnen är däremot inte professionellt. Att sedan välja att ”citera”

familjehemsföräldrarna som ”citerar” barnen i t.ex. barnens socialakter (ibland med ”citat” upp till en halv A4 sida långa!) är mycket anmärkningsvärt. Att dessa sk ”citat” dessutom ofta består av ”vuxenspråk” gör det hela ännu mer suspekt. Det är helt uppenbart att utredaren ej har hört talas om något som heter källkritik och utsageanalys.

Det måste även vara gott om medicinska minnesfenomen i detta ärende. Utredaren har uppenbarligen inte tagit del av de omfattande forskningsresultaten i minnesforskningen, t.ex. Loftus m.fl. En människa kan hålla 7 +/- 2 informationsbitar i arbetsminnet. Inte 46! som t.ex. familjehemsmamman CJ, Vrigstad, ”citerar” från barnen. Det är mycket tydligt att myndighetsperspektivet eftersträvas i detta ärende. Man har t.ex. inte

i övervägande del av alla utredningar talat med någon ur det informella nätverket. Däremot har t.ex. fritidspedagoger, lärare, psykologer o.dyl. samt familjehemsföräldrar fått stort utrymme i samtliga utredningar (där referenter förekommer) Det redovisas inga positiva resurser hos J och L i de flesta av utredningarna. Däremot är det mycket gott om negativt material. Det finns ingen resursanalys i någon av utredningarna. Det finns heller ingen analys för t.ex. vilka resurser som det informella nätverket skulle kunna bidra med. Utredarna i detta ärende uppvisar ingen medvetenhet om att t.ex. egna perspektiv och värderingar bör redovisas. Data antyder att utredaren har fastnat i en perspektivtotalisering, dvs. hon betraktar allt med ett enda perspektiv, nämligen att barnen inte ska få flytta hem till fadern.

Hypotestänkande förekommer inte alls - utredaren har från början låst fast sig vid en fix övertygelse om att J inte skall få vara pappa till K och F. Det har även framkommit, bl.a. genom anställningshandlingar, att socialsekreterare Handläggare 1 inte är utbildad socionom. Några av bristerna som hennes agerande uppvisar, kan kanske ha sin förklaring i detta faktum.

Det saknas helt enkelt en hel del kunskap, t.ex. om separationsskadekonsekvenser, helhetssyn, utredningsförfarande, bemötande av människor i kris, minne mm. Den här utredaren utmärks inte av kreativ förmåga och inte heller av något kritiskt prövande tanke och arbetssätt. Man kan istället finna inslag av kognitiv patologi (se t.ex. Maslow, 1969, kap 3) som till exempel detta att utredaren defensivt undviker information, använder schabloner och etiketter, drar slutsatser som saknar underbyggnad, undviker att precisera sig och generaliserar på mycket svaga grunder, bara rapporterar positiva saker om

familjehemmen och bara rapporterar negativa saker om J och L (s.k. svart - vitt - tänkande). Data antyder även att det finns en utpräglad rädsla hos utredaren att t.ex. ta reda på viss information, t.ex. om

morföräldrarna spelar någon roll i skeendet kring F: underlivsbesvär. Handläggare 1 har från flera olika håll fått reda på att X trodde att hon hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin far. Det skulle vara

synnerligen viktigt att utreda om F befinner sig någon fara vid umgänge med morföräldrarna. 6. Uppgifterna måste ha rimlig tillförlitlighet och kända felkällor och påverkande faktorer skall

specificeras. När det gäller tillförlitligheten i materialet kan den i mångt och mycket ifrågasättas. Se t.ex. avsnittet under lögnstrategi. Inte någon gång talas det om eventuella felkällor eller påverkande faktorer. Utredaren verkar t.ex. helt omedveten om att beteenden så gott som alltid är situationsbundna och att hon själv påverkar barnen, likaså att familjehemsföräldrarna och miljön runt dem även det påverkar barnen. Hon har en kuslig förmåga att tillskriva J som orsak till alla icke - positiva beteenden som barnen uppvisar. Hon kan tydligen inte alls se att t.ex. myndigheternas agerande i sig kan ha skadat barnen. De har ju t.ex. flyttats åtta gånger på två år. Det sorgligaste i det sammanhanget är att det inte finns någon

skadekonsekvensanalys på något ställe, där t.ex. vilka skador som upprepade separationer och omflyttningar har orsakat hos barnen. Det verkar som det inte anses som så viktigt att ta reda på vilka konsekvenserna blir efter myndigheternas eget agerande. Noggrann skriftlig dokumentation är en nödvändighet vid utredningsarbete.

I detta ärende är det onekligen mycket som har antecknats. Frågan är bara hur ”grundinformationen” lagrats innan den till slut hamnar i t.ex. journalanteckningar, och även i vilken utsagegeneration informationen befinner sig i när den dokumenteras. Om informationen enbart lagras i minnet eller som anteckningsfragment så innebär det en ökad felrisk. Felaktiga minnesrekonstruktioner kan lätt förekomma. Det säkraste sättet att lagra information är med bandspelare. Någon källkritisk analys av uppgifter sker inte. Det reflekteras inte över utsagegeneration. Det förekommer en omfattande dekontextualisering (borttagande av

som passar utredarens syfte. Dessutom använder utredaren inte ett neutralt och sakligt språk i utredningar och annat material. Hon använder värderande termer och propagandistiskt språk där det är uppenbart att syftet är förmå läsaren att ”se” samma saker som utredaren. Ett sådant språk kan inte accepteras. Det

förekommer mycket ”tolkningar” rörande barnens beteende och inre känslotillstånd. Detta är mycket subjektivt och skall inte accepteras. En beskrivning skall innehålla det konkreta beteendet i sitt sammanhang och ingenting annat. Utredaren blandar dessutom in egna subjektiva tolkningar i observationer. Detta är inte acceptabelt ur saklig synpunkt. Dolda evidens används frekvent.

7. Det material/de källor som utredaren använt skall finnas så tydligt angivna att kontroll kan genomföras, t.ex. mot angiven text, besök i miljö, avlyssning av ljudband, kontakt med personkälla mm.

Uppgifter utan angiven kontrollerbar källa kan inte godtas. Källanvisningar saknas på många ställen. Där utredaren uppger vem källan är så uppges inte t.ex. vilket datum som utredaren fått uppgiften av källan och oftast inte heller datum för när händelsen skulle ha inträffat. Edvardsson (1996 s 22) påpekar att ”Förekommer en mellanhand mellan källan och utredaren bör grundregeln vara att inte lita på uppgiften”. Detta borde utredaren sannerligen begrunda i detta ärende! Utredaren förlitar sig i mycket hög grad på vad familjehemsföräldrarna uppger att barnen skulle ha sagt och gjort. Men anmärkningsvis så saknas

situationsbeskrivningar övervägande i dessa ”rapporter”, men detta är inte något som utredaren reagerar på.