Ignorera klientperspektivet

Jag definierar denna strategi såsom Junttila m.fl. (1994 s40): ”klientperspektiv innebär att man tar tillvara klienters uppfattningar, erfarenheter, idéer, förslag, egna känslor, resurser nätverk mm. Att ignorera klientperspektivet får klienten att framstå som ett objekt”.

SoL §1: Stadgar att ”Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människans självbestämmanderätt och integritet”. SoL §9: Stadgas att ”Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar”.

Edvardsson (1988 s4) påpekar följande om klientperspektivets betydelse i utredningar: ”Att genom att fråga ta reda på och i sina väsentligheter dokumentera klientens kunskaper, uppfattning, resurser, önskemål, kritik, idéer och förslag. Detta borde vara elementärt i samband med problemanalys, t.ex. i dagens utredningar beträffande individer, familjer, grupper och organisationer, men så är inte fallet”: Edvardsson (1989 s11) menar ”att grundligt redovisa de berördas synpunkter skulle dock helt klart motverka det underliggande syftet att få tillstånd ett omhändertagande och dessutom visa alltför tydligt hur förföljandet mer konkret går till”.

Edvardsson (1988 s7f) påpekar ”naturligtvis bör socialstyrelsen ingripa kraftfullt mot utredningspraxis som förbiser klientsynpunkter. Länsstyrelsens sociala avdelningar måste skärpa sina krav på att klienternas uppfattningar tas fram”. ”Enskilda handläggare behöver lära sig mer om klienternas livssituation och behöver ibland lära sig lyssna bättre, utan att blanda ihop sina egna problem med klienternas. Emellanåt förekommande talande bakom ryggen och över huvudet på människor är föga problemlösande, föga demokratiskt, upplevs som destruktivt och måste upphöra. Arbetsprocesserna måste inriktas på att ännu mer tala direkt med och inte om människor. Arbetsplaner måste utformas

utifrån klientens uppfattning, t.ex. i ”jag - form”. I personakterna behöver klienternas egna uppfattningar, kritik, idéer mm tydligt anges”:

Edvardsson fortsätter: ”Beträffande de omdebatterade barnavårdsutredningarna vid

tvångsomhändertaganden bör förslagsvis åtminstone halva utrymmet först ägnas åt en grundlig redogörelse för familjemedlemmarnas synpunkter, kritik, förslag, resurser mm. Sådant nonchaleras i stor utsträckning i dag. Däremot kan referenter emellanåt ges omfattande utrymme. Den bristande respekten för klienten leder till en bristande för och emot prövning (”vinkling”) med syfte att

genomdriva ett visst beslut. Sådant måste också upphöra i ett rättssamhälle”. ”Hur ska man kunna på sakligt, demokratiskt och rättsligt acceptabelt sätt arbeta med sociala problem utan att grundligt ta till vara den viktigaste informationen, den som människor själva har?”.

Edvardsson (1993 s7) påpekar att ”till elementär saklighet hör naturligtvis också att uppgifter inte undanhålls, hemlighålls eller liknande”.

Edvardsson (1996 s40) anger att ”de av utredningen berörda - föräldrar, tonåringar, barn, nära anhöriga och andra berörda - måste få komma till tals på ett grundligt sätt. De bör få redovisa sina synpunkter på situationen och ge kritik och förslag. Den förekommande praxis, där olika

myndighetsreferenter oftast ges omfattande utrymme och berörda familjemedlemmar lite eller inte alls får komma till tals i utredningstexten är inte acceptabel eller ens laglig enligt grundlagens krav på likhet inför lagen samt opartiskhet och saklighet. Självklart innehar de berörda familjemedlemmarna en mängd viktig information, som de skall ha möjlighet att ge. Klientperspektivet är nödvändigt för problemlösning samt för att tillgodose sådant som opartiskhet, saklighet, demokrati, rättssäkerhet och etik i utredningarna. En utredningspraxis, där klienternas synpunkter inte tillskrivs något större värde, är destruktiv och ett uttryck för elitistiskt ”vi - och - dom” - tänkande. ”vi tjänstemän vet så bra att vi inte behöver lyssna eller bry oss om vad ”dom” (som har så lite att komma med) anser”. ”Att de människor som berörs i utredningar får korrigera texten innan den sprids tillhör god saklighet och utredningsetik. Det är olämpligt att sprida felaktiga uppgifter och sprida negativa uppgifter som inte de berörda fått ge genmäle på i själva texten. Replikrätten är vedertagen i demokratiska sammanhang, t.ex. inom pressen och i politiska organ. De av en utredning berörda skall givetvis kunna få rättelser och repliker införda, innan papperet sprids”.

Naess (1971 kap 6) saklighetsnorm fem som sammanfattas av Gunnarsson m.fl. (1993 s6) ”Man får inte medvetet i en beskrivning undanhålla fakta som kan vara av betydelse för att läsaren ska kunna bedöma hållbarheten eller relevansen av denna beskrivning”.

Resursanalys

Edvardsson (1996 s41f) menar att ”resursinventering och resursmobilisering framstår som viktigare än att bedriva omfattande felsökning och ladda upp utredningstexter med negativa och ofta rätt triviala uppgifter. Att inrikta utredande mot resurser kan i sig ofta innebära att resurser mobiliseras från den berörde eller omgivningen. Resurser kan efterfrågas och beskrivas med vanligt vardagsspråk t.ex. med begrepp och ord som ”förmåga”, ”personliga egenskaper”, ”hälsa”, ”kunskaper”, ”intressen”, ”tidigare arbeten”, ”erfarenheter”, ”nätverk”, ”miljö”, ”vill”, ”kan”, ”klarar av”, ”mål” osv. De kan upptäckas och mobiliseras i samtal med den berörda, med familj, vänner och bekanta och genom myndighetsrepresentanter. Materiella resurser hör också till bilden. Det går att vara systematisk vid

resursinventeringen genom att eftersöka resurser inom ett antal livsområden och t.ex. genom att göra upp nätverkskartor.

Resursanalysen bör ges omfattande utrymme i utredningstexten. Undanhållande av resurser strider mot svensk grundlags föreskrifter om opartiskhet och saklighet”:

Clevesköld (1992 s96) refererar Bramstång: ”även uppgifter som talar till den enskildes förmån måste redovisas i utredningen vilket i synnerhet är betydelsefullt i sådana situationer där frågan om

tvångsingripande kan aktualiseras”.

I den sammanhållna resursanalysen (som alltid ska finnas i en utredning) bör följande tas med (Gunnarsson m.fl., 1993 s54): 1. Klientens inre resurser: förmåga till inlevelse, se olika lösningar, engagemang, kontaktförmåga, intressen, positiva känslor osv. 2. Klientens yttre resurser:

sköter/har utbildning/arbete/pengar, beteenden t.ex. ”föräldern sköter barnet bra” osv. 3. Klientens informella resurser: familj, vänner, släkt, arbetskamrater osv. 4. Formella resurser:

myndighetsinsatser ex anpassad studiegång, samtal med kurator, inläggning på BUP, familjehem, samtal med socialsekreterare osv. 5. Övriga resurser: t.ex. positiva omnämnanden t.ex. X har resurser osv”.

De resursfrigörande ansträngningarna från socialförvaltningen är i detta fall så gott som obefintliga, socialförvaltningen bryr sig inte om pappans, sambons eller det sociala nätverkets resurser. Socialförvaltningen ignorerar SoL:s krav på helhetssyn. De har ej genomfört

resursanalyser för de berörda, de berördas perspektiv redovisas inte på ett rimligt vis, många av resonemangen har kategorisk karaktär och är inte underbyggda. Logiken i resonemangen håller inte. Fantasier, fördomar och skvaller görs till solida fakta.

Föräldrarnas perspektiv saknas i BUP - utredningen från Skäggetorp. Genomgående i det totala materialet så ignoreras både J och L. I de fall där J förklarat omständigheter som kan vara väsentliga för något beteende som barnen uppvisat (och som alltid J ges skulden för) t.ex. när barnens farfar dör och speciellt K blir väldigt ledsen, då ringer familjehemspappan och meddelar att han tycker det är onormalt att bli så ledsen för att en så gammal människa dött.

(antyder han att det är något annat som måste ligga bakom K:s ledsnad?). J:s förklaringar

dokumenteras (ibland) men ges ingen större dignitet, verkar närmast förbises av utredaren och av familjehemmen. Man ignorerar klientperspektivet genom att inte ta J:s förklaringar på allvar. Man lägger betydligt mer vikt vid vad familjehemsföräldrarna uppger än vad J och L uppger.

Undanhållande av positiv information gällande J och L sker genomgående i materialet. J, L och barnens synpunkter, kritik, idéer, förslag osv. saknas i stor utsträckning. Utredaren ignorerar den information som de har. Referenter med samma uppfattning som utredaren, t.ex.

familjehemsföräldrar och morföräldrar ges stort utrymme. Referenter med annan åsikt får knappt komma till tals alls. Det är anmärkningsvärt att inte J:s och L:s uppgifter tas på allvar. Det är trots allt så att det är klienten som kan ge den viktigaste informationen om sig själv, barnen och situationen i övrigt.

Ex ur J och L:s anteckningar 9/5 - 93 ”L och J besöker K, F och X på Röda Stugan (X har bett dem komma). X möter dem och pratar om att hon känner sig som i ett fängelse och att hon oroar sig för den religiösa påverkan på barnen. Bra kontakt med barnen. X verkar trött och passiv”. Man ignorerar X:s oro för religiös påverkan när man efter hennes död placerar barnen i familjehemmet

C och PJ, Vrigstad, som är aktiva i missionsförsamlingen (församlingsvänner till RH, föreståndaren på Röda Stugan) och som har en djup religiös syn på t.ex. uppfostran o.dyl. Barnen får t.ex. börja i söndagsskolan, får ej svära, har ej TV osv.

Socialsekreteraren Handläggare 1 skriver brev till Överläkare på BUP Elefanten 950221: ”Beträffande synpunkterna om samarbete med anledning av faderns anmälan mot Kurator 1 Skäggetorp anser u.t. att det är en strategi som fadern använder. Han har anmält och hotat u.t. i syfte att byta ut handläggare för barnen”.

Det är en medborgerlig rättighet att försöka ändra på förhållanden som är till skada för klienten. Det finns flera personer (bl.a. J, L, KA och X:s väninnor) som anser att Handläggare 1 bidrog till den depression som ledde till att X beslutade att ta sitt liv.

Hela det omfattande materialet i detta ärende har i mycket stor utsträckning fokuserats på negativa beskrivningar gällande faderns person och beteende och på hans och L:s umgängeskontakter med barnen.

Det är anmärkningsvärt att barnen enligt handläggaren och familjehemmen tydligen inte har upplevt något positivt i umgänget med J och L. Dessutom talar Socialsekreterare 1 , Råd och Stöd, i sina rapporter om umgängesresorna till familjehemmet om en positiv kontakt och att han ej märkt det avståndstagande som familjehemsföräldrarna kontinuerligt rapporterar om till

Handläggare 1 (mellan barnen och J).

Klientperspektivet skall tillgodoses. Utredningar där klientperspektivet ignoreras skall kasseras och göras om