Psykisk barnmisshandel

Jag definierar denna strategi som att man t.ex. genom separationer, umgängesrestriktioner, utfrågningar, press, negativa suggestioner mm skadar barnet.

Edvardsson (1996 s33) menar att ”svenska socialförvaltningars sätt att hantera barns separation från den ena eller båda föräldrarna är mycket anmärkningsvärt, för att inte säga ofta psykisk

barnmisshandel i relation till den empiriska forskning som finns (se t.ex. Hetherington 1979, Rutter 6 Garmezy 1983, Schaffer 1995, Wallerstein & Kelly 1980, 1984 ab). Sociala utredningar har som praxis att inte väga in separationsskador vid framläggande av beslutsunderlag, dvs. ett undanhållande sker och myten att barnet lätt kan överge en familj och etablera sig i en annan torgförs underförstått”. ”Det faktiska agerandet från socialförvaltningarna verkar ofta starkt inriktat på att bryta ner barn - föräldrar relationerna. De förslag som läggs och de arbetssätt som används motverkar inte sällan goda barn - föräldrar relationer. T.ex. kan det utan vidare gå en månad innan barn får träffa sina föräldrar efter ett plötsligt omedelbart omhändertagande. De umgängesintervall på flera veckor som ofta används är speciellt för små barn alltför långa, bl.a. då de har svårigheter med objektkonstansen (dvs. att hålla kvar bilden av föräldern, se Mahler 1968). En del fäder som på mot internationell forskning stridande grunder hävdas utifrån triviala tecken ha sexuellt förgripit sig på sina barn påläggs omfattande umgängesrestriktioner. Först och främst drabbas barnen, vars intressen man retoriskt säger sig vilja skydda. Osaklighet skyddar inte barn utan skadar barn. Forskningsfientligheten och okunnigheten inom den utredningsmetodiska naivismen gör att den har åsamkat barn och även föräldrar mycket lidande”.

Edvardsson (1996 s123) påpekar att ”det verkar också finnas ett starkt tabu mot att i utredningstexter i vart fall kritiskt granska den egna och andra myndigheters agerande. Vad gäller symtom hos barn på daghem eller på t.ex. utredningshem eller på BUP - klinik kan jag hittills inte påminna mig ha sett att man någonsin relaterat symtomen till myndighetens eget agerande eller den aktuella vårdmiljön. Mängder av symtombeteenden hos barn måste ha samband med sådana faktorer. Genom sådana tabun uppkommer felaktiga tolkningar samt stor risk för felaktiga bedömningar och dessa

åsidosätts. En etisk aspekt är att föräldrar emellanåt ges skulden för symtom som skapats av myndigheter och i vårdmiljöer”.

Ett ex på vad myndigheterna har utsatt dessa barn för. Under tiden 21/12-93 - 28/12-93, EN VECKA, utsätts barnen för följande: - Överrumplande hämtning hos modern X, till barnsjukhuset för

observation. Mamman får ej stanna kvar över natten hos barnen.

- Läkarundersökningar. - Polisförhör. - Placering hos jourfamiljehemmet E och SK i Ryd. - Placering hos jourfamiljehemmet GB och KK i Kimstad. - Får ej träffa föräldrarna mer än några timmar. Föräldrarna har telefonförbud, får ej kontakta barnen. Hur mycket får egentligen myndigheter utsätta barn för? Här är verkligen frågan om vem som misshandlar barnen relevant. Chefsöverläkaren Linköping (BUP Skäggetorp) uttalar ”så små barn skrivs inte in på barnkliniken utan någon av sina föräldrar”. Detta är ju uppenbarligen inte sant. X får åka ifrån barnen på barnkliniken trots att F blir jätteledsen och säger att ”hon inte vill sova utan mamma”.

Ex 930405 skrivs modern och barnen in på Röda Stugan som drivs av missionsförbundet. Detta efter att X sagt till Handläggare 1 att hon tar livet av sig om hon separeras från barnen (Handläggare 1 har innan det hotat X med att hon ska ta barnen via LVU och ”placera dem långt hemifrån”. Den 14/5-93 blir hela situationen för mycket för X och hon tar sitt liv.

Barnen är kvar på Röda Stugan till den 4/8-93 då soc överrumplande slår till med ett LVU och placerar barnen i ett familjehem som ligger 20 mil från Linköping, i Vrigstad. Barnen kommer till en helt ny miljö och till helt nya människor i ett skede i sitt liv där så få förändringar som möjligt vore önskvärda med tanke på barnens möjligheter att bearbeta sorgen efter modern. J får information om att barnen flyttats den 5/8-93. Han får sedan vänta ännu en vecka innan han får adress och telefonnummer till den familj som barnen vistas i. Under denna vecka försöker F ringa till J i smyg men hon kände ej till systemet med riktnummer och möttes av en metallisk röst som sa att numret saknar abonnent. F blev förtvivlad och trodde att pappa också försvunnit (dött). 24/9-93 får J avslag på en ansökan om att få träffa barnen vid en genomresa i Småland med motiveringen ”att det var för tidigt, barnen skulle rota sig i familjehemmet först”. 26/9-93 försöker pappans ombud förhandla direkt med familjehemspappan att J och L skulle få träffa barnen när de nu ändå var i närheten, men möts av ett blankt nej. Efter över två månader, 18/10 - 93, får barnen träffa J och L. Senaste gången var dagen innan de bortfördes. Familjehemsmamman får veta att J och L begär att få träffa barnen en gång i veckan. Hon uppger då att hon inte orkar med att barnen träffar J och L oftare än en gång i månaden.

Ex ur J och L:s anteckningar 930207: ”Fostermamman GBJ skällde ut J, inför barnens mor och morföräldrar (barnen hörde men såg det ej) med uttryck som ”det är synd att K har några av dina gener” och samtidigt uppvisade hon ett glödgande hat mot J”. Denna familjehemsmamma hade en egen obearbetad problematik rörande alkoholiserade föräldrar, men detta kan inte anses som något godtagbart skäl till att bete sig på detta sätt. Det är klart olämpligt att placera barn hos någon som så uppenbarligen inte är lämpad för uppdraget att handha vårdnaden om andras barn. I nästa familjehem som är mycket djupt religiöst, familjehemmet C och PJ i Vrigstad, bestraffas barnen för svordomar mm.

Ex ur utredning E (LVU), blad 4, Handläggare 1 skriver ”930926 har J sökt barnen på kvällen i Vrigstad. J fick ej träffa barnen då det ej var planerat. Samma kväll ringer J och talar om för K att han försökt träffa K. K blir mycket upprörd och har sedan dess vätt i sängen”. Här undanhåller

Handläggare 1 att K sa till J att om han hade vetat att pappa var där så hade han smugit ut för att få träffa honom. CJ hörde detta samtal mellan K och J.

Ex ur F:s akt 940207. Handläggare 1 är på besök i familjehemmet i Vrigstad. Barnen pratar om sin mamma och Handläggare 1 skriver ”De är mycket naturliga och sakliga, inga som helst sentimentala känsloyttringar”. Om barnen visat ledsnad, hade då Handläggare 1 någon rätt att kalla deras känslor för sentimentala?

Efter varje besök hemma hos fadern utsätts barnen för regelrätta förhör av både familjehemsföräldrar och av Handläggare 1. Familjehemsföräldrarna har gjort K till spion, han hotar med att berätta allt F gör och säger till familjehemsföräldrarna. F blir rädd och gråter hjärtskärande.

Socialsekreteraren och familjehemsföräldrarna försöker kontinuerligt fuska bort barnens halva efternamn, nämligen faderns. Barnen heter både mammans och pappans efternamn.

Familjehemsmamman t.o.m. märker om barnens kläder med endast mammans efternamn. Genom detta agerande stjäl man barnens halva identitet.

Ex: Trots att BUP - utredningen från Värnamo betonar att barnen kan ta skada av ny miljö, placeras barnen återigen i ett nytt familjehem 27/12-94. Familjehemmet i Vrigstad sade upp sig 31/8-94. Fadern fick ingen information om detta förrän i början av december -94. Advokat PH gör allt han kan för att försöka få hem barnen. Vårdnadsfrågan ska avgöras i mars -95. Tiden räcker dock inte till och barnen placeras åter om. Barnen är hos J och L 24-27/12-94. J och L skriver: ”F har under dagarna hemma talat om hur jobbigt det är att behöva vänja sig vid ny miljö och nya människor”. ”Handläggare 1 flyttar runt oss som små myror”.

Schaffer (1995) betonar ”barn behöver skyddas mot separationer som kan åstadkomma stora psykiska skador”.

Socialchef Socialchefen menar att ”Handläggare 1 varit en trygghet för barnen under dessa

förflyttningar”. Det Socialchefen inte talar om är att Handläggare 1 medverkat till alla flyttningar. Hon säger ingenting om barnens hem eller uppväxtmiljö eller ens om barnens pappa och kontakten med honom och andra närstående vuxna som en trygghet för barnen. Hon säger ingenting om att det är Handläggare 1 som konsekvent arbetat för att ta ifrån barnen denna trygghet.

Myndigheterna hävdar att de agerar för barnens bästa. Genom användandet av förföljande strategier åsamkas dock barnen uppenbarligen mycket lidande. Barnen blir de som drabbas värst av

förföljelserna och trots detta har myndigheterna mage att hävda att de alltid arbetar för barnets bästa. Alla dessa omflyttningar, separationer och umgängesrestriktioner är enligt min mening psykisk barnmisshandel på hög nivå och det är även psykisk misshandel av fadern och hans sambo. För att inte tala om vilken grad av psykisk misshandel som modern utsattes för, så till den grad att hon inte längre orkade leva.

En fråga som ter sig mycket väsentlig är vilken skada som barnen har åsamkats genom

myndigheternas agerande. Jag efterlyser en kritisk analys av hur handläggningen i detta ärende och myndighetsutövningen i övrigt har skadat både barnen och de berörda vuxna.

Myndigheternas agerande och då främst socialsekreterare Handläggare 1s har varit till stor skada både för barnen och för J och L och måste betecknas som psykisk misshandel.

Edvardsson (1995) har myntat ett begrepp som han kallar lösningsfixering. ”När socialtjänsten söker lösningar på svåra situationer förekommer ofta ett tankefel som kan kallas för lösningsfixering. Samma gamla lösning tillämpas på olikartade problem, t.ex. omhändertagande eller att i strid med teori och forskning i frågan minimera eller eliminera umgänget mellan barn och biologiska föräldrar”. Edvardsson fortsätter: ”Härvid kan ofta observeras hur utredningar orealistiskt tillrättaläggs, t.ex. genom ”bolstering” (överdrivande av vissa förhållanden) och ”deemphazing” (dämpning eller

undanhållande av vissa förhållanden) på så sätt att den lösning som utredaren fixerat sig vid skall bli tillämplig”.

Detta ärende utmärks av lösningsfixering enligt Edvardssons användning av termen.

Utredaren, främst Handläggare 1 har från början bestämt sig för att barnen ska omhändertas och placeras i familjehem och att placeringen ska bestå under lång tid.

Sedan får detta tydligen ske till vilka kostnader, både mänskliga, ekonomiska och även etiska och juridiska, som helst, bara målet bibehålls nämligen att göra allt för att separera barnen och fadern/sambon åt för gott.

6.61 Överrumplingsstrategi

Jag definierar denna strategi såsom Edvardsson (1996 s98), Han kallar fenomenet för ”hänsynslösa ryck”.

”Ett starkt sätt att få fram symtom hos barn och även vuxna är att arbeta med myndighetsövergrepp, t.ex. plötsligt storma in och omhänderta eller t.ex. ta in ett barn på utredningshem eller barnpsyk, spärrar man dessutom umgänget med föräldrarna ökar möjligheterna att få fram symtom, t.ex. känslor, uttalanden, drömbilder, docklekar etc., som då nästan aldrig tolkas som utslag av myndighetsövergreppet utan som något som har med föräldrar, hemmiljö etc. att göra. Metoden används flitigt kombinerad med att man förser den utredande instansen med lämpliga

förhandstolkningar så de vet vad de ska försöka uppfatta och tolka fram. Därmed kan också förväntanseffekter mm stärkas”.

Edvardsson (1991 s202) påpekar detta om hänsynslösa ryck: ”Ibland sker saker mycket snabbt och oförberett både för mamman och barnet”.

921221: Handläggare 1 och en annan soc.sekr. åker hem till X för att utan förvarning ta med sig barnen (obs, ej LVU!) till barnkliniken för observation. Handläggare 1 skriver: ”X är mycket

samarbetsvillig när hon på frågan om hon har något val får nej”. Är detta agerande juridiskt riktigt? Handläggare 1 fortsätter: ”När K ska gå in i bilen sticker han men blir snart infångad av X. Vid

framkomsten gör K ett nytt flyktförsök”. ”Personal är informerade att barnen kommer och rum anvisas. F undersöker det mesta. När hon frågar om X ska sova kvar och får ett nekande svar blir hon ledsen, vill ej sova utan mamma”.

Ex LVU:et 930804: Soc slår plötsligt till med LVU och flyttar barnen till ett familjehem som ligger 20 mil bort från Linköping. Man motiverar LVU:et så här: ”930803 meddelade Tingsrätten att vårdnadsfrågan

uppskjutits ytterligare. (p.g.a. att soc skickat in ett så undermåligt material till Tingsrätten som ansåg att de ej kunde fatta något beslut, min kom.) Då uppsägningstiden på mor och barn placeringen skulle upphöra 930814 och båda barnen var skolpliktiga fanns ingen annan råd än att ansöka om LVU för att få barnen omplacerade”.

För det första var det soc själva som sagt upp mor - barn placeringsplatsen. För det andra så är skälet att barnen är skolpliktiga absolut ingen grund för en LVU - ansökan. Att dessutom flytta barnen 20 mil från sin naturliga miljö så kort tid efter deras mammas död måste anses som oförsvarbart. Att sen placera barnen i ett familjehem där föräldrarna är mycket religiösa och aktiva inom missionsförbundet ter sig stötande när man beaktar att barnens mamma var uttalad ateist, och att barnen både av modern och fadern uppfostrats i hem utan tvärreligiösa idéer. Nu placeras de i ett hem där allting är totalt annorlunda än vad de är vana vid. Detta i ett läge när de för sorgebearbetningens skull borde ha utsatts för så få omställningar som möjligt. De placeras i söndagsskola, de bestraffas för bl.a.

svordomar mm (när det är väl känt att barns och vuxnas sorgeprocesser ibland innehåller en stor del ilska mot den döde och därmed även kan tänkas inbegripa svordomar) familjehemmet har ingen TV (barnen blir de enda barn i nya skolan som ej har tillgång till TV), de får ej ha någon kontakt med sin pappa på lång tid (det tar 2.5 månader innan de får träffa fadern efter omhändertagandet), Fadern och hans sambo får inte veta att barnen omhändertagits och flyttats 20 mil förrän dagen efter bortförandet och de får inte veta var barnen finns förrän en vecka efter bortförandet.

Ex 940831 säger familjehemmet upp sig. Detta hemlighålls för fadern och hans sambo ända till 941202. J informeras då om att ett nytt familjehem är utsett och att barnen ska flytta dit 941227. Faderns advokat PH gör allt han kan för att förhindra att barnen flyttas till ännu ett familjehem. Vårdnadsfrågan ska avgöras i mars - 95. Tiden är dock för kort för PH så han hinner inte stoppa förflyttningen och barnen placeras åter igen i en ny familj i en främmande miljö och får åter igen börja i en ny skola.

Ex 950331 tillerkänner Tingsrätten J som vårdnadshavare för sina barn. Soc går då omedelbart in med ett LVU, trots att de lovat faderns advokat att de ska respektera Tingsrättens beslut. Detta LVU fastställs dock inte av Länsrätten. Men soc agerande leder till att ytterligare 10 dagar stjäls av faderns och barnens tid.