Myndigheten vet bäst

Inom huvuddraget ”myndigheten vet bäst” återfinns 19 strategier/handlingsmönster som används för att bevisa att myndigheten vet bäst. Den kvantitativa strategin innebär i detta fall att utredningsarbetet utgörs av bl.a. 16 utredningar som är utförda av soc och BUP och av Tingsrätten.

Soc - utredningarna utmärks av en massiv negativ nedskrivning av fadern, inga frågeställningar, inga resursanalyser, inget hypotestänkande fix fixering av ett enda vårdalternativ, dåligt tillgodosett klientperspektiv mm. Utredningarna innehåller inga diskussioner som talar för eller emot det valda vårdalternativet. En läsare förleds att tro att ärendet är omsorgsfullt skött genom mängden av

utredningar men en närmare granskning visar att alla dessa s.k utredningar inte bör klassificeras som utredningar. Inom maktens definition av verkligheten så anses J ha svårt att se sin roll som

vårdnadshavare, att skilja sina behov från barnens behov, att han inte kan sätta gränser för sig själv eller för barnen, att han inte kan se eller tillgodose barnens behov av trygghet, att barnen blir oroliga när de skall träffa J och L, att J och L är ”aggressiva” och ”samarbetsovilliga” etc. I total kontroll

strategin försöker soc och även familjehemsföräldrarna kontrollera och styra familjens hela tillvaro.

Handläggaren försöker upprepade gånger införskaffa information om både familjens och i J:s egen terapi. Familjehemmen ”oroar” sig för hur barnen har det när de är hemma. Socialsekreteraren larmar socialjouren inför varje besök av barnen till Linköping. Socialsekreteraren skickar hem KRIM till J och han får följa med ner till stationen och lämna ett urinprov för drogtestning. Minuchins ”sjuka

familjemönster” är även tillämpliga på socialförvaltningens personal. Inom betona myndighetens

resurser så betonas myndigheternas resurser, t.ex. familjehem, och klientens och hans nätverks

resurser undanhålls. I ”overconfidence” uppvisas att man har en övertro på egen bedömning. Det görs uttalanden inom områden som vederbörande saknar kompetens för. Man kommer med tvärsäkra yttranden utan att använda osäkerhetsmarkörer och utan att ange saklig grund. Det är gott om tolkningar men det finns inga förklaringar på hur vederbörande kom fram till sin tolkning. Vid övertro

på auktoriteter tror man på allt som sägs av auktoriteter utan att kritiskt granska deras uttalanden,

intyg, vittnesmål etc. I detta ärende utmärker chefsöverläkare Chefsöverläkaren Linköping sig och handläggaren ber honom om diverse intyg och uttalanden trots att både soc och Chefsöverläkaren Linköping själv är medvetna om att han aldrig har träffat vare sig barnen eller de biologiska

föräldrarna. Det är ett mycket anmärkningsvärt agerande från Chefsöverläkaren Linköping s och soc sida. Chefsöverläkaren Linköping är anmäld till HSAN. Inom slag under bältet strategin påvisas att starkt negativt värdeladdade uppgifter förs fram. Familjehemsföräldrarna ”rapporterar” tvivelaktiga uppgifter och ”citat” gällande J och hans relation med barnen. Handläggaren tar okritiskt dessa ”rapporter” på stort allvar, ingen av dem verkar medveten om att beteenden är situationsbundna. Man försöker få läsaren att ”se” bilden av en dålig vårdnadshavare som helt saknar förmåga att ta hand om sina barn. Man tar ingen hänsyn till att X hade enskild vårdnad om barnen och att J därmed inte hade mycket att säga till om. I intyg utan förstahandsinformation återfinner vi åter igen Chefsöverläkaren Linköping . Han har bl.a. skickat ett brev till Tingsrätten. Det skedde på uppdrag av Handläggare 1 och i syfte att försäkra sig och Handläggare 1 om att Tingsrätten ej skulle tillerkänna J vårdnaden om sina barn. Chefsöverläkaren Linköping har aldrig träffat vare sig barnen eller J. Trots detta kommer han med kategoriska påståenden som är grundade på andra - och tredjehandsuppgifter.

Chefsöverläkaren Linköping har även skrivit ut medicin för K:s ”oro” utan att ha träffat K. Intressant är att HSAN har skickat frågor angående Chefsöverläkaren Linköping till social förvaltningen gällande deras kontakter med Chefsöverläkaren Linköping .

Både familjerätten och Handläggare 1s chef Socialchefen uppger då att de inte hade med saken att göra, att Chefsöverläkaren Linköping kommit med uppgifter som inte var kända av familjerätten, att Handläggare 1s kontakt med Chefsöverläkaren Linköping inte hade behövts för ”detta intyg behövdes

inte för utredningen”. De vill alltså inte kännas vid Handläggare 1s agerande och låter henne själv få ta på sig ansvaret till varför en läkare som aldrig träffat de berörda överhuvudtaget tillfrågas om att skriva ett intyg om familjen och dessutom ett intyg som övriga på soc ansåg inte behövdes. I ge sken

av att veta allt strategin uttalar sig utredare och familjehemsföräldrar på ett sådant sätt att läsaren

förleds att tro att de vet allt om bl.a. barnen. Många av de synnerligen bestämda åsikter om vad barnen behöver lämnas av familjehemsföräldrarna när dessa endast har varit i familjehemmet ett kort tag och därför omöjligen kan ha någon djupare kunskap/kännedom om bl.a. barnens inre känslovärld. I högre krav än normalt ställs högre krav på föräldrar som har kontakt med socialtjänsten än på andra föräldrar och familjehemsföräldrar. Normala företeelser görs till tecken på att barnen far illa och att fadern är olämplig som vårdnadshavare. I de ständiga påminnelsernas strategi gör myndigheten klienten uppmärksam på att de minsann har kollat/kommer att kolla än det ena och än det andra. Här är Handläggare 1s upprepade larmande till socialjouren ett mycket tydligt exempel på strategin. Socialsekreterarna ringer även ofta hem till J och L.. Det ställs krav om att få delta i möten, t.ex. med familjeterapeuten. Barnen ”förhörs” efter varje umgängestillfälle. Man kräver att familjens terapeuter (nuvarande och tidigare) skall besvara en massa frågor skriftligen. Soc har ingenting med

terapiinnehållet/resultatet att göra, men det struntar dom helt i. I mobilisera andra myndigheter

strategin försöker socialsekreterarna genom diverse manövrar få med sig andra myndigheter i

förföljandet av familjen. Inför varje besök av barnen får samtlig personal på sociala jouren ett

meddelande från Handläggare 1, där det uppges att barnen är i Linköping, att jouren snabbt skall åka ut till familjen vid minsta tecken på något strul och att ”problem kan uppstå om J inte är nykter”. Handläggare 1 skickar även hem KRIM till J. Dessutom försöker hon via samrådsmöten befästa misstankar hos andra, t.ex. polisen, om att J skulle utsätta F för sexuella övergrepp. I missbruk av

tjänsteställning vidtas åtgärder eller underlåts att vidta åtgärder inom områden som vederbörande är

bemyndigade för. Här dyker återigen Chefsöverläkaren Linköping upp. Det är anmärkningsvärt att en person med en sådan status som man får anta att Chefsöverläkaren Linköping innehar, går med i socialförvaltningens minst sagt tvivelaktiga metoder och att han dessutom riskerar sitt ”namn och anseende” genom att lämna skriftliga intyg rörande personer han aldrig träffat. Handläggare 1 ringer dessutom till Chefsöverläkaren Linköping , som alltså är chefsöverläkare på barn - och

ungdomspsykiatriska kliniken, och rådfrågar honom om F:s underlivsbesvär. Kompetens?

Handläggare 1 går emot barnens interimistiska förmyndare genom att begränsa umgänget, vilket hon inte har någon rätt till, det är nämnden som skall besluta om eventuella umgängesbegränsningar under LVU förfarande, vilket inte har skett i detta ärende. Handläggare 1 har även gått emot förmyndarens vilja genom att skicka hem sociala jouren till J och L under en helg då barnen är där. Handläggare 2 använder sig av första BUP - utredningens uppgifter och missbrukar därmed sin tjänsteställning genom att inte redovisa de senaste uppgifterna som kommit fram under BUP - utredningen i Värnamo.

I den irrationella konsensus formeringen framkommer det tydligt att BUP, soc och

familjehemsföräldrarna starkt tenderar att instämma med varandra utan att kräva sakligt underlag och utan att kritiskt pröva varandras uppgifter. De håller även varandra bakom ryggen och arbetar tydligt för målsättningen att barnen skall hållas separerade från J och L. Den irrationella

konsensusformeringen är ett allvarligt hot mot barnens och familjens rättssäkerhet. Påverkans - och förväntanseffekter är starka medel i denna strategi.

I erkänn inte fel/myten om fullkomlighet håller främst socialsekreteraren fast vid felaktiga och tvivelaktiga uppgifter och vid därav följande felbedömningar. Det finns ingen självkritik, motsägelser hanteras inte medvetet. Det förekommer ingen kritisk prövning av uppgifter. Felaktiga och tvivelaktiga uppgifter får stå kvar för att de gagnar de underförstådda syftena. I tolkningsstrategin försöker utredaren få till ett förföljande av klienterna genom att hävda tolkningsfilosofi. Handläggare 1 skickar teckningar som K påstås ha gjort, trots att det står andra namn skrivna på flera av teckningarna, till chefsöverläkare Chefsöverläkaren Linköping för att hon anser att de är anmärkningsvärda. Vari det anmärkningsvärda skulle bestå framkommer inte. I rättfärdiga sig själv och sitt handlande försöker främst Handläggare 1 att lindra sin egen ångest över vissa åtgärder genom att ta till diverse

förklaringar för att alla skall se att hon inte agerat felaktigt och att hennes uppfattningar är riktiga. Hon hör vad hon vill höra och ser vad hon vill se. I ”the story of the other child” försöker utredaren och familjehemsmamman manipulera barnen till att berätta hemligheter, som de har bestämt sig för att barnen bär på, för dem genom att säga att andra barn som berättat sina hemligheter, har mått bättre sedan. I hålla klienten i ovisshet strategin undanhåller man information från J så länge som möjligt, så att när han väl får reda på vad som är på gång (eller redan har skett) så är det för sent för honom att hinna förhindra t.ex. ytterligare omflyttningar av barnen. J och L har upplevt ovissheten som mycket arbetsam. De har ej fått ta del av planering vissa tider och de har ej fått veta vad som förväntas av dem.