Individuella faktorer

I dokument PRINCIPEN OM BARNETS BÄSTA I ASYLPROCESSEN (sidor 111-115)

8. BARNETS BÄSTA I POLICY OCH PRAKTIK

8.1 Individuella faktorer

Som framkommit tidigare är införlivandet av barnets bästa på Migra-tionsverket inte enbart förknippat med omtänksamhet. Tjänstemännen ger också uttryck för en stark frustration som är sprungen ur de svårig-heter som detta begrepp aktualiserar i deras arbete. Det är som om en rad saker ställs på sin spets när barnets bästa omsätts i enskilda ärenden.

En svårighet uppstår när det som är vagt och öppet ska omsättas i ett antal väl avgränsade rättsliga kriterier. Den utmaning som detta innebär märks inte minst i Migrationsöverdomstolens domar från 2007, där barnets bästa-principen nästan helt förbigås. För att hantera barnets bästa verkar det som om handläggarna på Migrationsverket ser som ända acceptabla argument, de exempel som finns uppräknade i förarbetena. Risken med att använda andra aspekter av ett barns liv i rättsanvändningen är möjligen att man öppnar upp för kritiska frågor om på vilka grunder besluts fattas. Den alltjämt potentiella risken för att utsättas för påhopp från externt håll, i kombination med höga krav på produktion, medför till synes att handläggare hemfaller åt förarbe-tena. Att dessa motiv ska exemplifiera och inte exkludera, bortser man ifrån (jfr Nilsson 2007).

Vidare krockar de allt överskuggande produktionskraven i det dagliga arbetet med enskilda handläggares önskan om att ge varje barn en grundlig utredning. Föreställningen om att barn generellt inte har asylskäl ställs, i en pressad arbetssituation, mot regler om att alla barn i asylprocessen har rätt att få sina åberopade skäl grundligt utredda.

Slutligen kommer tjänstemännens rädsla för att re-traumatisera barn, eller för att lägga sig i föräldrarnas uppfostran, i konflikt med barnets möjlighet att berätta om upplevelser som kan ligga till grund för ett beslut om uppehållstillstånd i Sverige.

Min tolkning är att handläggare får utlopp för den frustration som barnets bästa aktualiserar i deras arbete genom att rikta kritik mot andra aktörer runt barnen, närmare bestämt de “oförmögna” föräld-rarna, ledningen som inte meddelar tydliga riktlinjer samt frivilligor-ganisationer. Föräldrarnas oförmåga blir en förmildrande omständig-het för handläggarnas bristande förmåga att agera för barnets bästa inom ramen för sitt uppdrag. Man kan säga att ett “kulturellt betingat”

dåligt föräldraskap fyller en för handläggarna självbegränsande funk-tion. Det blir ett slags ursäkt för att inte genomföra barnets bästa. Så länge ledningen inte berättar hur barnets bästa definieras kan handläg-garna hänvisa till otydliga riktlinjer som orsak till att barn inte får sina asylskäl prövade. När det gäller frivilligorganisationer så menar tjänste-männen att dessa inte inser komplexiteten i enskilda ärenden. Möjligen kan det ligga något i detta resonemang så till vida att kritiker sällan ger konkreta förslag när det kommer till hur tjänstemännen kan hantera svåra avvägningar, och kanske är en dialog mellan flera olika aktörer om just detta vad som behövs för att barnets bästa-principen ska få ett reellt genomslag. Men i huvudsak blir samtalen om andra aktörers bris-tande förmåga en sorts self-serving bias så till vida att tjänstemännen rentvår sig själva genom att projicera en svaghet på någon annan aktör runt barnen. Detsamma tycks ske på gruppnivå, för att bekräfta att den egna tjänstemannakåren inte är att skylla för de brister som förknippas med barnets bästa i asylprocessen.

Låt mig stanna vid en av de mest dramatiska situationerna i arbetet, nämligen när tjänstemän ska prata med barn om svåra upplevelser. Den starka oro handläggarna känner inför att möta asylsökande barn fram-kommer tydligt i intervjumaterialet. Deras ambition att prata om det som de tror är bra i barnens liv, som skolan i Sverige och kompisarna, är ett sätt att hantera oron. Man kan säga att handläggarna gör sitt

bästa för att åstadkomma minsta möjliga obehag i en tämligen olustig situation. Detta kan delvis kopplas till riktlinjer om att utredningsfrå-gor till barn ska ställas öppet för att inte uppfattas som ledande. Tjäns-temännens praktik ligger således i linje med den kompetensutveckling som har till utgångspunkt att öppna frågor ger bäst resultat för utred-ningen (barn ska betraktas som experter på sin egen situation), och att handläggarna inte ska styra intervjupersonerna genom att ställa ledande frågor. Anvisningarna till handläggarna syftar till att barn ska kunna förmedla sin verklighet, berätta sin sanning av tidigare upplevel-ser, och få prata om sin vardag i Sverige. Men när anvisningarna och metodstödet omsätts blir de till ett undvikande hänsynstagande från tjänstemännens sida, där relevant information, till exempel diskrimine-ring i hemlandet, kommer i skymundan. I nästa led, när barnets bästa-principen ska vägas in i ett rättsligt beslut, tenderar denna mänskliga rättighetsprincip att bli en symbol utan reellt innehåll.

Har handläggarna rätt i sin uppfattning om att det är skadligt för barn att få frågor om svåra upplevelser? Här finns olika skolor. Hand-läggarnas praktik att undvika svåra samtalsämnen har stöd i psykolo-gisk forskning som framhåller att i situationer där barns situation är pressad och de känner sig tvingade att prata om trauman, så riskerar de negativa effekterna av samtalet att överväga de positiva (Angel och Hjern 2004: 215f). Därför kan det vara viktigt med uppföljande samtal efter den sortens muntliga utredningar som äger rum på Migrations-verket (den möjligheten finns inte idag). Det finns också de undersök-ningar rörande flyktingbarn som till skillnad från vad handläggarna anser, betonar den läkande kraften i att få berätta om svåra trauman, även om upplevelserna kan vara smärtsamma att sätta ord på (Raun-dalen och Schultz 2007: 8,19, kap 2; Raun(Raun-dalen och Dyregrov 1994).

För människor som bär på svåra upplevelser kan det egna vittnesmå-let om dessa upplevelser fungera som en process för tillfrisknande. På ett privat plan ger bekännelsen traumahistorien en ny dimension som inte längre handlar om skam och skuld. På ett offentligt plan ger den ett slags politisk upprättelse (Herman 2007: 265). I detta perspektiv bör handläggarnas farhåga inför att eventuellt re-traumatisera barnet genom att samtala om svåra saker tonas ned.

Mot bakgrund av att tjänstemän som utreder asylärenden inte har något annat val än att intervjua barn och att det, enligt policy, bör ske enskilt och inte genom vårdnadshavaren så kan vi konstatera att

hand-läggarna har en delikat uppgift – de bör fokusera på vad som verkar vara meningsskapande i barnens liv för att barnet ska känna trygghet (Löwén 2006), men utan att för den skull undvika att ställa frågor kring eventuella svåra upplevelser (jfr Raundalen och Dyregrov 1994).

I detta sammanhang bör också påtalas att det inte är tänkt att man på Migrationsverket ska bedriva någon renodlad terapeutisk verksamhet.

Tjänstemännen ska handlägga ärenden och fatta beslut. Därför är de tvingade till att balansera mellan juridikens krav på logik och orsaks-samband i berättelsen som barnet förmedlar, samtidigt som situationen kräver att de också besitter en kompetens inom områdena samtalsme-todik och grundläggande barnpsykologi. Med andra ord krävs det att handläggarna har både juridiska och psykologiska kunskaper. Vi måste också komma ihåg att tjänstemännen i de allra flesta fall saknar den ändamålsenliga “barnkompetens” som enligt riktlinjerna ska finnas på Migrationsverket. Många tjänstemän bär på en känsla av bristande kompetens och det skapar en osäkerhet inför att samtala med barn.

Särskilt påtagligt blir detta i situationer då det handlar om att försöka prata med barn om traumatiska upplevelser.

En aspekt som har anknytning till handläggarnas ovilja att ställa frågor kring svåra upplevelser är handläggarnas egna behov av att slippa lyssna eller bli betraktade som elaka och otrevliga. Vissa av de saker som asylsökande barn kan ha upplevt tidigare eller riskerar att uppleva vid ett återsändande till hemlandet är svåra att fråga om, svåra att lyssna till och kanske ännu svårare att bära efteråt för den som lyssnar. Samtal med barn om asylskäl kan vara som en pandoras box som, om man gläntar på den, kan innebära att många av premisserna för det dagliga arbetet ställs på ända. Att meddela avslag till ett barn är en olustig historia. Att meddela avslag till ett barn och samtidigt vara medveten om att beslutet kanske strider mot internationella över-enskommelser om mänskliga rättigheter, är än mer besvärligt. Frågan är om beskrivningar av utmaningar i arbetet i själva verket är en slags självuppfyllande profetia som fyller funktionen att tjänstemännen ska slippa att “praktisera” barnets bästa. I detta sammanhang blir tröga strukturer, eller organisationskultur, ett hinder för en korrekt prövning av barns asylskäl.

Hur som helst får behovet av att prata om det som är tungt att bära ge vika för handläggningen av ärenden, produktionen av pinnar, något som i svensk utlänningsförvaltning är en mycket praktisk sak.

Tjänstemän på Migrationsverket har, i det system som de verkar inom, inte möjlighet till den reflexion och dialog som måste till för att de ska kunna utföra arbetsuppgiften att utreda människor i sårbara och utsatta situationer. Det är problematiskt ur rättssäkerhetssynpunkt om den byråkratiska verksamheten medför att de allra grövsta kränkning-arna av barns grundläggande rättigheter inte får något utrymme i asyl-processen, vare sig i intervjusituationen eller när kompletterande infor-mation därefter inhämtas och en rättslig prövning av barnets skäl äger rum. Konsekvensen blir ett slags kollektivt undvikande medvetande i det system Migrationsverket gestaltar. Det skulle också kunna kallas för en tystnadens konspiration som i ett vidare perspektiv är en fråga om en intressekonflikt mellan offer och åskådare, och där blir barnen oftast förloraren (jfr Herman 2007: 20).

Sammanfattningsvis blir migrationspolitik för enskilda tjänstemän på Migrationsverket en fråga om att fatta beslut präglade av motstridiga intressen om barn i sårbara och utsatta situationer – beslut de upplever sig sakna kompetens att fatta och som de dessutom inte kan förutspå konsekvenserna av. Många handläggare upplever dessutom att de har ett tryck på sig att fatta avslagsbeslut. Detta är en inneboende logik i systemet som är svårföränderlig och som många gånger står i kontrast till barnets bästa. Följden av det är som synes ett självbegränsat hand-lingsutrymme.

I dokument PRINCIPEN OM BARNETS BÄSTA I ASYLPROCESSEN (sidor 111-115)