Svårigheterna att beakta barnets bästa-principen

Med asylskäl menas som tidigare nämnts grunder för att få asyl i Sverige. När det gäller prövning av flyktingskäl och övriga skyddsbe-hov så ska barn bedömas på samma sätt som vuxna: De ska “utredas på samma djuplodande sätt som familjens ’överhuvud’”, förklarade en mellanchef för mig under en medföljande observation. Barnets bästa-principen är tänkt att säkerställa att så sker. Följaktligen ska utredningar av barns ärenden motsvara den utredning som vuxna får – de har rätt till en likvärdig prövning av sitt ärende. Av detta följer

bland annat ett uttryckligt krav i lagstiftningen på att barn, liksom vuxna, ska höras.

Barn har därutöver, som en följd av att barnets bästa-principen, rät-tigheter i asylprocessen som går bortom dem som gäller för vuxna – de ska alltså i flera avseenden särbehandlas. I asylprocessen syns detta exempelvis genom att de ömmande omständigheter, som enligt utlän-ningslagen kan leda till att en person får stanna i Sverige, inte behöver vara av lika allvarlig art när barn är berörda som när ärendet gäller en vuxen person.

Det är de krav på särbehandling av barn som aktualiseras av begrep-pet barnets bästa som skapar problem i tjänstemännens vardag. De är osäkra på i vad mån de kan och bör särbehandla barn som söker asyl.

Flera intervjupersoner efterlyste att någon berättar vad barnets bästa betyder “Tala om det för oss, så ska vi göra det. Vi ska kunna det utan att egentligen ha några verktyg för det. Sen får vi skäll för att vi inte har gjort det” (asylhandläggare kvinna 53). Man var överens om att barnets bästa handlar om något mer än att tillämpa bestämmelserna i utlänningslagen. Vad det är som går utöver lagtexten och praxis är emellertid svårt för dem att sätta ord på. Barnets bästa handlar från tjänstemännens perspektiv om att bedöma individuella behov som rehabilitering, sjukdom samt “sociala problem och annat som de har fått efter att de kom hit” (asylhandläggare man 47). Tillika var begrepp som “hälsa och välbefinnande i övrigt”, “familjen”, eller “Barnets naturliga vistelseplats” (asylhandläggare man 30) centrala i försöken att definiera barnets bästa. Vid flera tillfällen i intervjuerna ställde sig handläggare frågande inför att barn som inte får gå i skola i hemlandet skickas tillbaka, det måste väl “strida mot barnets bästa”. En handläg-gare uttryckte det så att det inte är ovanligt att man känner att ur ett mänskligt perspektiv borde den här familjen få stanna. “Men jag vet att vi inte kan ge tillstånd. Vi får ju inte väga in personlig erfarenhet i våra beslut” (asylhandläggare kvinna 9).

Som framkommer aktualiserar begreppet barnets bästa inte sällan svåra avvägningar i arbetet, som tjänstemännen inte känner att de har förutsättningar att hantera på ett sätt som innebär att barnets bästa genomförs. En särskilt svår avvägning uppstår när tjänstemännen ska värdera information de får fram i utredningarna utifrån principen om den reglerade invandringen:

Barnen är ett offer för den reglerade invandringen. De blir offer för svårigheten att avgöra var gränsen går för den reglerade invandring-en. Hur vi bestämmer vem som får komma in eller inte (asylhand-läggare man 19).

Tjänstemännen ifrågasatte hur handläggare och beslutsfattare – i syn-nerhet jurister – som vanligtvis bedömer skyddsskäl, ska kunna ta ställ-ning till begrepp som barns psykosociala utveckling, i förhållande till det faktum att Sverige har en begränsad invandring. Att kunna skriva om att barn blir skadat i sin utveckling vid ett återsändande, och i det sammanhanget även föra ett resonemang om vad som är barnets bästa, är svårt. Man kan, framhöll en tjänsteman, ifrågasätta om det blir ett beslut som är “grundat i något över huvudtaget” (asylhandläggare och beslutsfattare man 47). Ja då är det lätt att “hemfalla åt förarbetena”

(asylhandläggare kvinna 53), poängterade en annan.

En handläggare, som arbetat med att meddela familjer deras asyl-beslut, berättade om hur hon fått beslut där det stod att det är barnets bästa att få stanna i Sverige men eftersom vi har en reglerad invandring så får ni inte stanna. Syrligt påpekade hon att “det var ju väldigt roligt att försöka förklara en sådan formulering.” (handläggare kvinna). En annan handläggare berättade om den lättnad han känner när det går att konstatera att barnet inte får vad det behöver i hemlandet. “Oh, vad skönt då blir det PUT [permanent uppehållstillstånd]”. (asylhandläg-gare och beslutsfattare man 45).

Min kommentar: När handläggare resonerar kring innebörden av det vaga begreppet barnets bästa som en del av asylprövningen upp-kommer inte sällan en spänning mellan å ena sidan avslag och å andra sidan barnets bästa. I dessa situationer tar tjänstemännen inte i anspråk det utrymme för tolkning som de facto finns för att i asylutredningar använda sig av principen om barnets bästa. Snarare än att reflektera över och pröva vad som är det enskilda barnets bästa, tenderar handläg-gare att bygga besluten på en eller flera av de faktorer som räknas upp i förarbetena, alternativt struntar de helt i att resonera kring begreppet.

Tjänstemännen saknar till synes förmåga att använda det handlingsut-rymme lagstiftningen tillhandahåller och som måste tas i anspråk om barnets bästa ska få en reell innebörd i enskilda ärenden. Mot bak-grund av att begreppet förutsätter att tjänstemännen, i högre grad, tar in ett “mänskligt perspektiv”, behövs det antagligen andra metoder än

de tekniska rutinbeskrivningar som är gängse inom Migrationsverket, för att arbetsuppgifterna där ska utföras på ett tillfredsställande sätt.