Migrationsverkets vägledande beslut

Migrationsverkets rättsenhet fattade två beslut under 2007 där inne-börden av barnets bästa behandlades. I besluten var fråga om omstän-digheter som kan utgöra ett hinder mot verkställighet av avvisningsbe-slut, såsom praktiska eller medicinska hinder mot återresan (UtlL 12 kap 18-19 §).

Det första beslutet rörde en 15-årig pojke som haft en depression som övergått i uppgivenhetssyndrom (Migrationsverkets vägledande beslut ett 2007-03-12). Beslutet grundade sig i en bedömning av pojkens sjuk-domstillstånd. Detta hindrade förvisso inte en verkställighet men på grund av sjukdomen var det orimligt att kräva att han skulle återvända till hemlandet. Flera läkarintyg åberopades i ärendet, och den samman-lagda bilden av pojkens situation var att han inte hade någon spontan-motorik, måste sondmatas, samt att han uppvisat “en konstant bild av svår stress med initial oro, skräckreaktioner och aggressivitet”. Enligt

läkarnas bedömning var det synnerligen angeläget att pojken tillförsäk-ras en trygg tillvaro – en absolut förutsättning för ett tillfrisknande som innebar att pojken blev tillgänglig för de kontinuerliga habiliteringsvår-dande insatser han var i behov av. Migrationsverket skriver i sitt beslut att särskild hänsyn har tagits till principen om barnets bästa.

Det andra beslutet rörde en flicka från Ryssland, 14 år. Hon hade uppgivenhetssyndrom av allvarlig art och hennes förmåga att kom-municera och klara dagliga rutiner var kraftigt nedsatt. Det var yttre omständigheter som påverkade hennes uppgivenhet. Migrationsverket såg en risk för att flickans uppgivenhetssyndrom skulle komma att för-djupas varför en mycket lång behandling ansågs nödvändig. Liksom i det första beslutet menar Migrationsverket att några medicinska hinder för verkställighet inte förelåg, men att “det inte längre kan anses rimligt att sökanden återvänder till sitt hemland”. I det läkarutlåtande som Migrationsverket låtit inhämta konstaterades att flickan i diagnostiskt hänseende uppfyllde kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom. I beslutet anges att Migrationsverket särskilt har beaktat bestämmelsen i utlänningslagen om barnets bästa (Migrationsverkets vägledande beslut två 2007-03-12).

5.5 Sammanfattande avslutning

Migrationsdomstolarna, Migrationsöverdomstolen och Migrationsver-kets rättsenhet kom under 2007 med lite vägledning kring innebörden av barnets bästa i materiellt hänseende. Antalet domar/beslut är få och när fråga är om att använda barnets bästa i förhållande till enskilda barns situation så ges begreppet framförallt en negerande betydelse.

Det vill säga att skrivningen lyder så att det inte strider mot barnets bästa. Därmed undviker man att definiera vad barnets bästa är. En generell definition av begreppet ger Migrationsöverdomstolen i en av sina domar – barn som riskerar ta bestående skada i sin psykosociala utveckling kan beviljas uppehållstillstånd i Sverige (UM 887-06, med-delad 2007-06-15). Ingen av domarna/besluten behandlar begreppet barnspecifika former av förföljelse.

I domar från Migrationsdomstolarna framkommer ett tydligt krav på att barns egna asylskäl måste utredas ordentligt. Däremot har Mig-rationsöverdomstolen, i kontrast till förarbetenas betoning av den enskildes rätt att få en individuell prövning, i en dom konstaterat att en person, eftersom han fyllt 18 år, ska få en separat bedömning av

sina skäl för uppehållstillstånd (UM 168-06, meddelad 2007-04-03).

Härmed uttrycker domstolen indirekt att barn i familjs skäl för uppe-hållstillstånd enligt domstolen inte behöver bedömas separat.

Tre av Migrationsöverdomstolens domar tar sin utgångspunkt i det enskilda barnets situation. Det är i samtliga fall fråga om att bedöma en persons hälsotillstånd. I domen rörande den eritreanske pojken står vårdmöjligheterna i hemlandet i fokus (UM 663-06, meddelad 2007-05-30). Eftersom det finns möjlighet till vård i Asmara får pojken avslag på sin asylansökan. Domstolen resonerar inte kring sambandet mellan portalparagrafen om barnets bästa och dessa vårdmöjligheter. Den andra domen som tar utgångspunkt i barnets situation rör den diabetessjuka svenskfödde pojken från Kosovo (UM 177-07, meddelad 2007-11-27). I fokus för domskälen i detta fall står de ekonomiska konsekvenserna för Sveriges del av ett uppehållstillstånd. Domstolen avslår asylansökan mot bakgrund av att diabetes är en förhållandevis vanlig sjukdom som det finns goda, och förhållandevis billiga, vårdmöjligheter för i Sverige. Detta är ett tydligt exempel på att den enskildes bästa får stå tillbaka för Sveri-ges ekonomiska intressen och den reglerade invandringen. En underlig-gande föreställning om att ett stort antal sjuka “utlänningar” kan komma att söka sig till Sverige för att få billig vård tonar också fram.

Den tredje domen från Migrationsöverdomstolen som tar utgångs-punkt i barnets situation rör en 14-årig pojke som mår psykiskt dåligt, något som bekräftas i flera skrivelser till domstolen av frivilligorgani-sationer och personer i pojkens närhet (UM 1348-06, meddelad 2007-09-04). Domstolen tar i sina skäl för avslag fasta på att de intyg som lämnats in i ärendet inte kan beaktas därför att de inte är några riktiga läkarintyg. Någon egentlig genomlysning av pojkens hälsotillstånd kan därmed inte sägas ha gjorts.

Migrationsöverdomstolen deklarerade i en av sina domar från 2007 att skyddsgrunderna ska hållas isär från synnerligen ömmande omstän-digheter, och att de ska prövas i nu nämnd ordning (UM 887-06, medde-lad 2007-06-15). Emellertid framhåller Migrationsöverdomstolen också i domen att det kan finnas individuella omständigheter som kan vara av relevans både i bedömningen av en persons åberopade skyddsskäl och i den samlade bedömningen av om det kan anses föreligga synnerligen ömmande omständigheter. Domen visar att det inte går att klart särskilja mellan de olika grunderna för uppehållstillstånd, utan att hänsyn måste tas till samtliga individuella omständigheter i varje enskilt fall.

När det gäller anpassningen till Sverige – en central aspekt vid en samlad bedömning av om det föreligger synnerligen ömmande omstän-digheter – så visar praxis under 2007 att barns vistelsetid ska beaktas särskilt. Det är dock oklart i vilken grad. För såväl barn som vuxna gäller att det ska vara fråga om avsevärd, laglig vistelsetid. Migrations-överdomstolen öppnar i en dom upp för en mer generös tolkning när barn är berörda genom att framhålla att det vore oskäligt att inte nu låta honom tillgodoräkna sig tidigare vistelsetid i Sverige i större omfattning än föräldrarna (UM 168-06, meddelad 2007-04-03).

Regeringens formuleringar i förarbetena till utlänningslagen om att det inte “självklart kan anses negativt” för ett barn att återvända till sitt hemland tillsammans med föräldrarna, får ett genomslag i praxis (UM 887-06, meddelad 2007-06-15). Relationen mellan barn och föräldrar berörs inte i domarna trots att denna relation i tidigare utredningar har beskrivits som den avgjort viktigaste aspekten av barnets bästa utifrån ett svenskt perspektiv (se SOU 1996: 115: 14f).

Sammanfattningsvis visar undersökningen av domar att bedömningar av barnets bästa handlar om en riskbedömning för att barnet skadas i sin psykosociala utveckling samt huruvida det “inte är olämpligt” att återsända ett barn till hemlandet tillsammans med sina föräldrar.