Under viksjötiden hade han ett förhållande med en jämnårig flicka från byn, Stina. De var tillsammans under en längre tid även efter det att han flyttat från Viksjö. De långa avstånden mellan Viksjö och Norrköping gjorde emellertid att förhållandet så småningom tog slut. Då hade de varit tillsammans i två år. Han beskriver henne som "skötsam", "4,3 i snittbetyg", och att hon hade en "däm pande effekt" på honom. Ofta "lät" han henne säga ifrån så att han med bibe hållet ansikte kunde avstå eller undvika dåligheter. - Okey då, jag gör det för din skull, brukade han säga.
"Att bli bra på något" är en självförtroendestärkande social kompetens som ger säkerhet. Marcos menar att han är "bra på tjejer". Han har ofta gjort det till sport att få andra tjejer att bli kära i honom, även när han hade ett fast förhål lande med Stina. I dessa situationer var det viktigt att inte gå för långt - utan
bara så långt att man känner "makten". Makten att vara omtyckt och "erkänd" och därmed ha kontroll över alternativa relationsvägar - och vara manligt obe roende302.
Det finns en märkbar skillnad i hur han beskriver sina flickvänsrelationer som artonåring. Tidigare hade relationerna en prägel av att vara något han vi sade upp inför kompisar, en prestation, en erövring. På senare tid har de ut vecklats till ett sätt att slippa visa upp sig inför kompisar. De har blivit alternativ till pojk- och gängliv och strategiska sätt att hålla sig undan "de gamla mönst ren".
Förut hade jag en kompis och vi var ihop mycket. Då hände det att vi gick ut. Då var det han och jag. Då höll man inte på med tjejer eller om man var ensam. Jag tror att jag klarar mig nu av det skälet att jag inte varit med mina kompisar så mycket utan varit med tjejen. Nu när jag varit med tjejen mycket har jag blivit så stark att när jag varit en sam så hakar jag inte på. När jag klarat att vara ensam har jag blivit starkare. Är man hela tiden med kompisarna så lever man kvar i det gamla systemet. Är man ensam hinner man fundera, då känner jag att jag kan stå emot. Är man med i ett killgäng kan det ena leda fram till det andra men är man ensam hinner man tänka efter. Jag har lik som dragit mig från kompisgänget för att komma ifrån.
Att klara av att vara ensam i den här meningen handlar om att klara av att vara ensam utan kompisarna och att klara av att stå utanför den gemenskap, den trygghet killgänget alltid inneburit för honom. Kanske har han kommit till en vändpunkt när han säger att "det aldrig blir likadant som det var förr". Han har en ny tjej, sedan en vecka tillbaka:
Det är lite mer allvarligt, så jag sov över hos henne. Visserligen hände inget, men ändå, man snackade med varandra att man tycker om varandra. Förklarade sin kärlek och sånt. Hon är mer den här, dricker mycket, men nu är det tvärtom. Nu är det jag som säger, jag har slutat dricka och röka, - sluta drick! - Sluta rök! Nu är det jag som hjälper henne. Jag mår bra när jag hjälper andra. Om nån gör brott så hjälper jag de andra -Sluta, gör inte sånt! Då hjälper jag mig själv också på nåt sätt. Det är också ett sätt att hålla ordning på sig själv. Man ska vara nöjd med det man har också, då fungerar det. Vafan jag vill ha den där... - Äh, skit i det, den får jag säkert nån gång senare.
Även om det är tveksamt att se förhållanden och kärlek som strategiska val finns det i hans förhållanden intressanta livshistoriska mönster som utvecklas starkt sammanflätade med hans identitetsutveckling. Vid närmare eftertanke är det väl självklart att de hör ihop. De relationer han haft med olika tjejer under olika tidsperioder har aktivt påverkat valen av livsstil och tvärtom. När han säger att han klarar ensamheten idag har den tydliga rötter i kompetensen av att veta att han behärskar tvåsamhetens möjlighet.
Tankar om vändpunkter
Marcos säger sig idag ha bytt livsstil. Han har dragit sig ifrån de gamla kill-gängen och umgås nästan inte med några som gör brott. Det är något han kommit fram till själv.
Man måste inse att det inte går, då kommer det inifrån.
Han säger sig också ha tröttnat på det gamla livet. Spänningen är borta och de som fortfarande håller på gör det bara för pengar. Nu är det inte så att han för aktar pengar i sig och de materiella vinster verksamheten för med sig och allt vad den tidigare gett honom i form av snowboard-bräda, TV, stereo, cd-skivor etc. Detta kan han fortfarande njuta och känna tillfredsställelse av. Nej, men det har också kostat, på ett annat sätt. Det har inte varit bra för hans utveckling "som person", menar han.
Idag har han en stämpel på sig och känner av människors negativa förvänt ningar. Han känner samhällets ögon riktade på sig och anstränger sig för att sköta sig och inte hamna i sådana situationer som kan missförstås. Erfarenhe terna av Viksjötiden är svåra att värdera:
Det är kanske nyttigt att jag fått veta hur det känns, att ha ett helvete. Man vet ju inte hur bra man har det förrän man har det dåligt. Man saknar inget förrän man mister det. Egentligen kanske det var bra att vara på behandlingshemmet för jag vill inte vara med om nåt sånt igen. Det kanske blivit så att man tagit avstånd. Att man lär sig av erfaren heter. Det var nog rätt så bra på det sättet. Men nu har det gått bra men det tog en stund innan jag började lägga av med allt dricka och röka, göra inbrott och sånt där. Han pratar om baksidan av "glidarlivet"303. En vardag med rädsla att åka fast, ångest att inte motsvara förväntningarna från kamrater och de ständiga lögner na som hörde ihop med att jämt ha något att dölja. Droger och knark fanns där som vanliga vägar att klara "jobbet". Han var i farozonen även om han bara prövat knark vid några få tillfällen. Det fanns också ett trist vardagsslit som gjorde honom allt mer deprimerad.
Man slipper att vara deprimerad, för det är man när man håller på med brott. Annars går man ängslig omkring hela tiden, tycker att allt är jobbigt, det är därför jag la av med mycket. För att få lugn. Det var så när man höll på -Mshit, jag m åste fixa det och det, så ringde nån, tyvärr jag har inte tid jag måste ... fixa det men man fixar ändå ing enting: Folk ringde - kan du fixa en bandare till mig till fredag? Sen vart det inget ändå. Man visste att man inte kunde men gick ändå och kollade om man kunde komma över en.
Ofta återkommer han till hur det var förr, på "glidartiden", när det fanns spän ning och lek med i brottsligheten, nu är det allvar och nu finns det bara pengar med i spelet. Idag lever han på många sätt ett kontrollerat och inrutat liv. Det är inte många av de gamla kompisarna han hinner träffa. Han tränar boxning tre 303 Som han kallar sitt gamla liv.
vardagskvällar i veckan, åker snowboard och jobbar på skidanläggningen två kvällar. På helgerna brukar han gå på fester, sitta på kaféer eller vara hemma hos vänner. Han tycker att han kontrollerar sig själv och säger sig kunna välja de relationer han vill ha. Han klarar av att "vara ensam" vilket för honom är en förutsättning att "stå emot". I de tidigare intervjuerna pratade han om sitt starka behov av att bli "erkänd". Ett behov som idag har sökt sig nya vägar:
Jag måste vara bäst i nåt annars kan jag inte fortsätta. Men nu har jag insett att man inte kan bli bäst, bara ställa sig på en snow-board och bli världsetta. Det krävs träning. Men jag skulle bli väldigt besviken om jag var jättedålig efter 1,5 års träning. Då skulle jag lägga av om man märkte att man inte kunde bli så bra. Men det blir jag!
Det har uppenbarat sig nya arenor att visa upp sig på och bli erkänd. Boxning en är en sådan arena liksom snowboardåkningen, tjejer, familjehemmet och framtidsutsikterna att ta sig in på den vanliga arbetsmarknaden. Han går fjärde terminen på gymnasiets Hotell- och Restaurangprogram. Viljan att bli erkänd genom att få ett arbete och en yrkesidentitet blir allt viktigare och en möjlig väg för honom att i framtiden, på ett "lagligt" sätt, få starka bekräftelser. Under en diskussion om livsstilsval och olika strategier för att få ett hyggligt liv tittar han plirigt på mig med en underfundig glimt i ögat och tillägger:
Jag vill inte hålla på med nåt...men... om det kommer ett guldtillfälle då slår jag säkert till. Om någon säger att -vi ska in här men det är larm. Då säger jag aldrig i livet. Men skulle nån säga att: - Varje fredag så går de från den där restaurangen med kassan då skulle jag inte banga för det. Om jag visste att det inte kunde hända nåt. Om man har på sig rånarluva eller vad som helst. Då kan de aldrig komma på vem det är! Om man inte tjafsar om det och snackar...