När Marcos var elva år flyttade han till sin pappa i Norrköping. Under somma ren fick bröderna följa med till Thailand för att träffa släkten. Det var en fin resa med många positiva reseminnen. Under hösten började han årskurs sex och fick oftast sköta mathållningen på egen hand. För att ta sig upp på morgnarna kom en klasskamrat dagligen förbi och väckte honom. Han hade 700 kr i må nadspeng som skulle täcka matinköp och kläder. Marcos åt ofta hamburgare ute på stan varför pengarna inte räckte så långt. Han hade ofta kamrater hos sig på kvällarna, de spelade kort, såg på TV och hade fester ibland. Så här beskri ver han en vanlig dag i sjuan:
Så gick man bortåt skolan. Farsan låg och sov. Han jobbar på nätterna. Jag bodde på två ställen i sjuan, det ena stället i Borensberg då där familjehemmet låg. Då var jag tvung en att vakna tidigare för att jag brukade komma för sent för att jag inte hade tid att.... orkade inte, jag tänkte nämen jag väntar och till slut var det för sent och sen... jag bru kade inte fika någonting, dricka lite läsk, en kaka eller....Det var inte sunt ! (skra tt ). Sen gick jag då mot skolan. Gick jag på lektionen och sa -ursäkta att jag är sen bla bla bla hittade på någonting. Sen började man lektion. Sen hade man rast då gick man ner till rökrutan och sen var det lunch och då drog man ner till stan för att sen komma försent till lektionen igen. På stan snodde vi allt möjligt. Vi brukade sno backar och titta till sa ker. Min kompis han brukade sno mer saker. Tomas hette han. Han har fått LVU just nu. Tomas var väl populärare än jag men han snodde mer. Men jag tyckte -vad fan ska jag med det där till. Han bara snodde allt som han kom åt. Jag kunde också sno det, jag hade chansen, men jag gjorde det inte. Han snodde allt möjligt, smällare, allt. Jag snod de bara det jag behövde. - "De sa att vi stjäl som korpar"! De som jobbar där ville inte ha oss där på skoltid för vi stjäl som korpar. Vi brukade dra från skolan, en vanlig dag, det kunde vara att man stack till lunch. Ibland kunde man sticka efter lunch, sen drog man tillbaka till skolan igen. Sen gick man hem efter det och var hemma och sen så kom kompisar hem till mig. Farsan var på jobbet. Middag brukade jag nästan aldrig äta så det var därför jag vägde 56 kg då. Sen for vi på stan, for runt. Sen kom kompisarna till mig, spelade kort och rökte. Det var roligt och ibland kunde vi dra ner till gården i Borensberg. Som gäng var vi stökiga, hade skitiga brallor, såna här hål, lite trasigare kläder, lite längre hår.
- Om en sån här vanlig dag skulle gå åt helsike då ?
Då var det väl att man hade åkt fast på en affär och att man ska prata med rektorn. - Hade du sådana föräldraträffar med skolan?
Det var sällan.
- Brukade din farsa fara dit då? Näe, för att han brukade jobba. - Brukade dom ringa?
Ja lite då och då. Inget särskilt bara det som hänt och farsan säger inte så mycket.. Han sa väl att jag ska lugna ner mig.
I skolan hade Marcos under årskurs åtta specialundervisning287, enskild un dervisning, egen elevassistent trots att lärarna ansåg att Marcos hade lätt för att lära sig. Enligt lärarna288var han "trevlig och lättsam att umgås med" men till sammans med en större grupp ungdomar kände han... :
...tryck att leva upp till det rykte han hade som näsknäckare, slagskämpe och små-brottsling.
Skolan såg Marcos som en ledarfigur, speciellt för de yngre eleverna som ofta var rädda för honom och han ställde ofta till bråk för att visa vad han gick för. Flera av lärarna ansåg att Marcos under de tre åren blivit mer aggressiv och mer våldsam i sina handlingar. Själv tyckte Marcos att allt var spännande och kul. Det var bra kamratskap, sammanhållning och de hade framförallt roligt.
När man gör brott pirrar det i magen och man får en "kick,f.Det roligaste var när man gick därifrån och skrattade åt alltsammans. - Kolla vad jag tog! Ibland hade man tagit de mest idiotiska saker t ex klädhängare!289
Andra kunde se skräckfilmer men det räckte inte för Marcos. Han behövde den extra spänning det ger att klättra på hustak, kyrktak, stjäla och köra crossmo-torcykel i stan. Som skinhead var han med om att bränna kors, ropa skällsord efter färgade vilket i sig är en intressant och motsägelsefull kombination med tanke på hans egen enicitet.
Brott markerar tillhörighet och sammanhållning, menar han. Man gör spän nande saker och skapar händelser att berätta om och att synas med. För Marcos del handlade det ofta om att stjäla, inte för sakernas värde utan för stjälandets egen skull. Handlingen i sig var ett sätt att markera den specifika plats han ville ha i gruppen, ett signerat verk som sedan ställdes ut dels för den lilla gruppen liksom det var en del i det "mikrokulturella collage" gruppen visade upp för större publik. Enligt Marcos låg det mest status i att stjäla onödiga, svårstulna skrymmande saker och inte de vanliga stöldprylarna.
Varje grupp odlar myter om sig själva som binder gruppen samman och ger dem ett eget ansikte och en identitet som både känns inåt och syns utåt. I be rättelser om situationer med slagsmål, bråk och misshandel som Marcos varit medverkande i, förskönas, överdramatiseras beskrivningar om "piruetten innan sparken tog" eller åt andra hållet där han överdriver blygsamhetens dygd. Där han ger intryck av att bagatellisera det hela, t ex oskyldigt med ett leende anty da att han bara "sprang på min fot"290.
287 I de sociala akterna finns utlåtanden från skolan som är motsägelsefulla. Skolan menar att Marcos har lätt att lära men de har ändå lagt ner "många, kostnadskrävande åtgärder som gett positiva resultat och möjliggjort att han med nöd klarat årskurs åtta".
288 Utifrån LVU-utredningen.
289 "Den specifika kombinationen av personligheter och lokala omständigheter avgör hur kul tur formas i små grupper där mycket av våra sociala liv utspelar sig". Wulff i Chaib, 1993 s 21. 290 "Händelser som kan representera framträdande mikrokulturella ideer om vad som är roligt här i livet, vad man ska akta sig för, vad som är eftersträvansvärt, vem man själv är och vilka
Bägge typerna av beskrivningar har en förstärkningseffekt för "det tysta-Bruce-Lee-van-Damme-beteendet" där handlingen helst ska tala för sig själv. Det är vackert att blygsamt dölja den starka potential som finns, men oerhört angeläget att den ändå skall synas i all sin farliga prakt. Just "klädsamt döljande av farlighet och kriminalitet" är ett markerat drag i Marcos sätt att konstruera historier. Han lägger ut betet men överlåter åt lyssnaren att dra slutsatserna. Det manliga, beslutsamma och starka ska framgå "mellan raderna", det ska inte behöva framhållas.
I hans beskrivning av ett vanligt slagsmål "mäter han den andre med blick en" och konstaterar att han är äldre och större men... :
Sen kollade han så här... Han såg skitgrym ut. Undrar om jag har nån chans? Undrar om han är bra på slåss? Ska jag ge mig på honom? Näe... jag får väl chansa ... sen visste jag ingenting... slog ner honom... och foten träffade honom i ansiktet.
Urskuldande kan han också berätta historier om misstag, t ex den gången då han inte visste att den andre var en "plugghäst", dvs en som inte var helt värdig som motståndare. Det drog ner poängen av fighten. Likadant är det om han gett sig på en som var yngre. Då måste han nästan be om ursäkt inför mig och omskriva det som en olyckshändelse. Att ha slagit ner någon och vunnit en fight ger däremot en prestigeladdad goodwill som överträffar den medkänsla han ibland kunde känna för den som har ont och som förlorat.
I Marcos grupp rör sig fler ungdomar ut och in. I utkanten finns några ung domar som är relativt skötsamma och bara finns med t ex när man spelar kort eller skolkar från skolan. De som är "kulturbärande" och som han refererar till vid beskrivningarna, är framförallt de killar som "gjort någonting". Flera av dessa är periodvis omhändertagna och placeras och omplaceras i olika familje hem eller behandlingshem. Av förklarliga skäl är det därför ofta många icke närvarande i gruppen som ändå är närvarande i form av myter eller rykten. Marcos beskriver också gruppen som "deras gäng" trots att de bevisligen inte varit i stan på länge. Ibland får man känslan av att de tillfälligtvis bara "arbetar" på annat håll men att de har för avsikt att när som helst dyka upp och kliva in genom dörren.
Individerna i gruppen beskrivs ofta med "avtrycken som utgångspunkt", i form av spektakulära händelser, våldsam läggning, idiotiska upptåg och utse endemässiga egenheter. "En man" värderas inte efter den han är utan det han gör eller åstadkommer, de avtryck han lämnar efter sig. Men ibland framträder även en annan bild av pojkgemenskap, kamrater beskrivna med känslor av värme och närhet. Skinnis har varit en av de mest betydelsfulla människorna på många plan i hans liv, inte minst för den värme och kamratliga närhet pojkarna "de facto" visade varandra, en relationsnivå pojkar sällan hittar ord för.
andra är", Wulff i Chaib, 1993 s 22. Händelserna bildar historier som man delar med sig till varandra och andra, till nya i gruppen. De bildar myter om "hur det är, eller hur det kan vara". Det man som grupp varit med om ger en känsla av samhörighet och en fingervisning vad som skiljer oss från andra.