*
Behandlingshemmet arbetar med motivationsarbete, social träning, jagstärkande, yr kesträning. Stor föräldramedverkan, upprättande av och arbete med att utvidga nät verket. Träning för eget boende - med vuxenstöd. Eftervårdskontakt. Platsantal 10, per sonal 9,75^97.
*
Detta är den formella målsättning som behandlingshemmet har för att möta ungdomar som Marcos. Alla som arbetat med behandlingsarbete vet att bakom dessa ord döljer sig ett universum av både planerade och oplanerade interak tioner som ingår i det förhållningssätt som förhoppningsvis ska påverka ung domarna i positiv riktning. Ibland beskrivs behandling som en "svart box", där det är hart när omöjligt att reda ut vad som beror på vad. Marcos berättar spar samt om behandlingsinnehåll och behandlingsstruktur och uppehåller sig ute slutande till upplevelser av människor, situationer och händelser.
Sen gjorde man inget särskilt på ungdomshemmet. Man var där och det kom nya ung domar... man höll på, gjorde en del småbrott. Man höll på hela tiden. Snatterier, lite in brott när vi åkte någonstans. I s tugor sen var det mycket småsaker. Om vi åkte och handlade nånstans så snodde man. Man tog alltid. Jag kunde inte sluta. Jag tänkte, det här är mitt liv, jag ska fortsätta sno. Man snodde det man behövde, godis, cigg och sånt.
På min fråga om vad han hade ut av vistelsen missuppfattade han innehållet i frågan och berättade om hur givande det hade varit rent materiellt. Han hade kommit över en fin stereo, en billig bräda, en fin TV osv. Han spelade ut perso nalen och Kean mot varandra och sa att han fått pengar från än det ena, än det andra hållet.
Ungdomarna, de s k "ungdomshemmarna", hade en speciell position i det lilla samhället. Varje dag fritidsgården var öppen fanns de där. Marcos upplev de sig som "kung" på ett sätt. Ingen kunde plocka ner honom. Han hade hög status bland tjejerna som såg honom som exotisk och spännande. Han hade också en viktig ställning bland de mer bråkiga ungdomarna i Viksjö. En liten grupp "bråkiga ungdomar" från byn hade många likheter med ungdomshem marna. Det som skilde dem åt var inte agerandet eller beteendet. De var minst lika kriminella! Det som skilde var att bypojkarna kom från mer ordnade för hållanden där man inte faller igenom lika lätt. De hade föräldrar som inte brå kade på dem hemma och som var ovetande om vad de gjorde på kvällarna. En av pojkarna från byn "hakade på ordentligt" och blev senare placerad på en lik nande institution. Han blev också något av en fixare för "ungdomshemmarna" och i gengäld för skydd, utnyttjade de hans förbrytarkontakter. De mer ord ningsamma pojkarna från byn såg däremot ungdomarna från ungdomshemmet som "drägg och rivaler om tjejerna".
Marcos var i en "romansfas" gentemot brott och droger. Det fanns bara för delar och vinster att göra. Han hade lärt sig hur man tar personal och hade, tycker han, bra relationer till dem. Som alltid berättade han det mesta för dem på ett uppriktigt och ärligt sätt. De kunde däremot inte påverka hans grundläg gande värderingar.
De tyckte att det var skumt att jag pratade så positivt om tändargas men jag sa att jag inte gjort det på länge och man inte var så beroende av det.
Viksjö var rena paradiset för honom. Ingen personal begrep något, de hade tändargas liggande framme i byns butiker och cyklarna hölls olåsta. Så små ningom skvallrade en av de andra ungdomarna om tändargasen och det blev en uppståndelse som slutade med att Marcos fick gå tillbaka till affären och be om ursäkt. Efter denna episod höll han sig lugn ett tag men när det kom nya ungdomar drog det igång igen. Med stolthet berättar han hur han lyckats invi ga pojken som skvallrat och förmått honom att börja "boffa". Det kändes också som en vinst att han fick igång en "sniffarvåg" med både "de som bråkade i skolan och skulle vara häftiga" och ungdomarna från hemmet.
Det är härligt att känna makten och ha kontroll, ha hemligheter, veta saker som andra inte vet och kunna saker som andra inte begriper. Då är man i centrum och känner sig viktig.
Relationerna inne på ungdomshemmet beskrivs som att de ingick i ett spel där personalen hade vissa fasta roller och ungdomarna agerade efter ett eget regel system. Personalen trodde att de var förebilder för ungdomarna men var i själ va verket i ett hopplöst underläge. Som förebilder hade "de häftigare" ungdo
marna större inflytande på de nyinskrivna än vad personalen hade. Vem får mest inflytande och vem kan bestämma? Maktkampen mellan ungdomarnas ambitioner att "rädda ansiktet" och inte underordna sig och personalens ambi tioner att få bestämma och se resultat är ett vardagstema som genomsyrar allt som sker. Marcos återkommer ständigt till "att få erkännande" av i första hand ungdomar utanför behandlingshemmet och de inskrivna ungdomarna och i andra hand av personalen. "Erkännande" är den viktigaste drivkraften till var för han gör som han gör och varför han väljer det ena före det andra. Maskhåll ning gentemot personalen där man berättar "lagom mycket" och bibehåller en hygglig relation, ger erkännande. Agerande som ger rykte och erkännanden i ungdomsgruppen är ännu viktigare. När nya ungdomar skrevs in gällde det att infiltrera och påverka dem att bli lojala och ingå i "ungdomssidan". Han beskri ver ofta en "kamp om själarna".
De ungdomliga "kulturbärare" som finns på institutioner har antagligen stort inflytande på verksamhetens inre processer. Ungdomarnas erfarenheter gör dem misstänksamma mot vuxenrelationer och de söker mer naturligt hemhö-righet i ungdomsgruppen. Den starka inverkan ungdomar har på ungdomar känner de flesta behandlingshem väl till och många har infört s k gamlingssys tem där äldre skötsamma, f d inskrivna ungdomar, kontinuerligt hjälper till som förebilder och stilbildare på sina gamla institutioner. När Viksjö fick besök av sina s k "gamlingar" var det inte lika lätt att spela under täcket. "Då skötte man sig". Men detta var bara tillfälliga strategiska anpassningar för att slippa uppslitande konflikter. Lojaliteten var självklar när det kom till kritan.
På ungdomshem gör man exakt vad kompisarna vill och de tycker som jag vill och gör som jag vill göra. Personalen bestämmer en massa skit åt en. Så att man slutar tänka själv. De säger att man inte ska hålla på med brott. Sen kommer det kompisar som sä ger - nu ska vi göra brott. Då gör man det. Det är bara skit på ungdomshemmen. Kom pisar betyder mer och det drar lättare neråt än uppåt. Men det är så svårt att klara sig på ungdomshem, alla håller på med brott och då tror jag att det är lätt att man fortsät ter. Kompisarna betyder mer. Men det ger inget, det måste man inse själv. Det spelar ingen roll hur många hem man sitter på. Man måste bestämma själv. De som hamnar i fängelse har en väldig förmåga att fortsätta där så man ska vara väldigt försiktig att sätta folk i fängelse. Om de hade satt mig i fängelse är det inte säkert att jag klarat mig lika bra. Det har säkert fortsatt då.