Det sista av kraven ovan var att vetenskapen ska förnöja. Ska vi ta det på allvar? Ja det ska vi, i högsta grad, om vi menar att vetenskap förnöjer ge-nom ambitionen att inte bara producera kvalitetssäkrad information utan också ge insikter och klokskap, i en verksamhet ägnad att vidga, nyansera
58 Statistiken ger åtminstone regler att luta sig mot för att få fram sambandsmått, medan frå-gan om när ett samband ska kallas signifikant kan diskuteras. Beträffande när samband ska kallas starka och svaga finns på sin höjd enstaka starkt ifrågasatta tumregler, se t.ex. (Esaias-son et al., 2004, s 391).
59 Jfr (Hertting, 2003, s 145) och (Bengtsson, 1999/2005).
60 Alvesson och Sköldberg (1994, 11f) talar om sådan växelgång som reflexiv metod, och menar att det är ett sätt att binda samman en deduktiv och en induktiv ansats. Se även (Hay, 2002, s 46ff) om dialog mellan teori och belägg. Jfr (King et al. 1994 s 22) om det förkastliga i att lägga till begränsande villkor i teorin utifrån data som inte passar, en synpunkt anpassad till kausal teori.
61 Bengtsson (1999/2005), jfr betoning av ”attention to scope”, (DiMaggio, 1995).
och förändra vår begreppsvärld snarare än att bara underbygga den be-greppsvärld vi har.62
Då kan det vara värt att påpeka att de kunskaper som vi blir klokare av mycket väl kan handla om randfenomen och paradoxer, snarare än utbredda mönster, även om vi därmed ”betat av” en mindre del av tillgängliga data eller förklarat färre antal fall. DiMaggio beskriver hur han, när han presente-rar sin forskning om hur organisationers nätverksposition påverkar deras politiska möjligheter, får frågan varför han ägnade så mycket kraft åt att förklara betydelsen av organisationers relation till andra organisationer, när det borde vara uppenbart att storlek är en mycket viktigare faktor organisa-tioners inflytande:
Om jag verkligen brydde mig om de utfall jag försökte förklara, varför hade jag inte fokuserat på storlek?
När jag försökte formulera ett svar insåg jag att jag aldrig hade tänkt på storlek som intressant.63
Tänker vi att bra teori inte är något som ska vara bra, utan något som vi ska kunna ha till något bra, är det inget problem. Det borde vara självklart att man kan undra om nätverkspositioners betydelse, och behöva en teori till hjälp i detta undrande, utan att man först ska behöva undra färdigt om storle-ken.
I en värld där det är sant att ”om vi visste vad verkligheten är skulle vi inte behöva teori”64 kan emellertid frågan om huruvida en teori kan hävda sig genom att vara intressant formuleras mer offensivt, som ett krav: teori ska hävda sig genom att precisera varför vi behöver den. Att argumentera för att en teori är värdefull därför att den är intressant snarare än för att den är sann, handlar då om att ta ansvar för de frågor man ställer om världen och den typ av svar som därmed sorteras fram.65 För om man inte har en egen tanke om varför en viss fråga bör ställas, är det oklart i vems händer man överlämnar formuleringsprivilegiet – knappast är det alltid ”den vanliga linjära verklig-heten” som framträder, om man med det menar en verklighet oberoende av
62 Bacharach (1989, s 513) om ”kreativa bidrag”, i relation till tekniskt felfria teoribyggen.
Här någonstans döljer sig också skälet till att vi inte omedelbart lägger en teori åt sidan, bara för att vi upptäcker att något led i den haltar. Jfr (DiMaggio, 1995, s 391) om teori som upp-lysning.
63 DiMaggio (1995, s 393). Jfr George & Benett (2005, s 69) som menar att de variabler som undersöks “should include variables that provide some leverage for policymakers to enable them to influence outcomes.”
64 Waltz (1997, s 913).
65 Om någon som svar på detta vill hävda vetenskaparens rätt att ställa vilka frågor hon vill, så vill jag för säkerhets skull påpeka att kravet att själv regelmässigt ta ansvar för, och argumen-tera för det slags frågor man ställer, är ganska långt från idén att det bör ställas upp gemen-samma regler eller riktlinjer för vad som är goda och dåliga perspektiv (debatten om veten-skapens frihet beskrivs – och förs – t.ex. i (Gustavsson, 1997) och (Gustavsson, 2007).
betraktaren.66 Det betyder i så fall i det ovanstående exemplet från DiMaggio att vi snarare än en indikation på i vilken grad organisationers nätverksposi-tion kan tänkas förklara deras politiska inflytande, behöver en motivering till varför positionens betydelse är intressant, och hur den informationen kom-pletterar eller ifrågasätter den bild vi redan har av organisationers politiska inflytande.
Den här sortens frågor är förstås ibland tydligt normativa och utomveten-skapliga: Ofta ställs frågan om inte ständiga frågor om betydelsen av ’kön’
eller ’invandrarskap’ i sig bidrar till att cementera dessa kategorier.67 Hur mycket förklarad varians dessa variabler än kan åstadkomma i undersök-ningen av ett visst fenomen kan det hända att vi kan utveckla vårt tänkande kring dessa fenomen genom att ställa frågor om dem med hjälp av helt andra begrepp, eller av begrepp som uttryckligen upplöser dikotomierna invand-rad-infödd, och kön. På liknande sätt kan det vara lämpligt att fråga sig hur ständiga undersökningar om nätverkens betydelse dels faktiskt påverkar den verklighet man undersöker, dels vad beskrivningen av politiskt tande i termer av nätverk låter oss ställa för frågor om politiskt beslutsfat-tande.68 (Här förtjänar det att påpekas att detta problem på intet sätt följer av ett kausalt teoretiserande, inte heller att det inte kan uppstå i narrativt teoreti-serande.69)
Tanken att teoretiserande förnöjer genom att expandera eller röra runt i invanda tankemönster har också en inomvetenskaplig, mindre politisk, di-mension. Tanken om utveckling, nyansering och förändring uttrycker inte bara en tanke om något nytt eller bättre, utan också per definition en relation till något ”gammalt”. För att kunna bedöma i vilka avseenden en teori ställer nya eller bättre frågor än andra teorier gör, är det helt enkelt viktigt att
66 DiMaggio (1995, s 391), jfr Waltz (1997, s 913f ).
67 En slutsats om ett forskningsobjekt kan vara korrekt och sann första gången den dras, men hundrade gången kan samma slags slutsats vara korrekt och falsk, om det är den enda slags slutsats som dras om analysobjektet. Boreus (2005, s 130) benämner detta produktion av negativ stereotyper, utifrån exemplet med ensidiga negativa beskrivningar av ”unga invandra-re”. Flera i sig metodiskt oantastliga slutsatser kan alltså tillsammans producera oreflekterat skeva bilder av samhället som det är helt orimligt att kalla ”verkligheten”, alldeles oavsett hur sanna de enskilda iakttagelserna är. King et al. (1994 s 15f) talar också om utomvetenskaplig relevans, men då om frågor som rent bokstavligen är på liv och död. Kanske är det dock fullt tillräckligt och närmare inom räckhåll för samhällsvetenskapen att bidra till samhällets kollek-tiva självreflektion kring mer vardagliga ting, och problematisera dem.
68 Jfr (J. Pierre & Peters, 2000). I (Danielsson, 2008, kapitel 3) diskuterar jag frågan om möj-ligheten att ställa frågor om makt inom ramen för idéstrukturperspektivet, vilket tangerar denna typ av frågeställning. Jag menade där att det inte är fruktbart att hålla sig med en mo-dell över policyprocessen som inte ger utrymme för maktanalys, och då är utgångspunkten inte bara en ståndpunkt i frågan hur statsvetare bör reflektera kring politikens formulering, utan en ståndpunkt om hur diskussionen om politikens villkor bör föras mer generellt. Jfr (Hay, 2002 s 3) om maktfördelning som statsvetenskapens förenande centrala grundtema.
69 Att ställa sig frågan vilken verklighet forskningen bidrar till att konstruera är dock oftare en integrerad del av narrativa teoriers forskningsprogram. Själva tanken att den förklaring är bäst som ”förklarar mest” är också mest kompatibel med kausalt teoretiserande, där det finns tydliga mått på detta.
knyta till dessa andra teorier, och till kända begrepp. Att ställa alla gamla begrepp och föreställningar på huvudet samtidigt är sällan fruktbart. Också när argumentet är inomvetenskapligt bör diskussionen föras med utgångs-punkten att teoretiserande, narrativt såväl som kausalt, i slutändan bör syfta till att ställa intressanta frågor.
Men hur känner vi igen sådana? Eftersom vad som i det enskilda fallet för någon är klokt och insiktsfullt för någon annan är inskränkt och mossigt, är det omöjligt att ställa upp någon slags kriterier för vad som innehållsligt är intressanta, respektive ointressanta frågor. Det krav på en teori som kan for-muleras är att den å ena sidan pekar ut hur den är förankrad i världen som vi känner den, i inomvetenskapliga och utomvetenskapliga termer. 70 Det bety-der att det inte bara ska vara tydligt vad teorin handlar om för typ av feno-men utan också i vilken relation teorin står till tidigare teoribildningar och gängse begreppsbildningar på området. Också inomvetenskapliga kopplingar bör göras med frågans generella relevans för ögonen. Det innebär att det å andra sidan också bör stå klart på vad sätt teorin vill förändra eller förnya den gängse bilden, och varför. Det bör helt enkelt levereras inomvetenskap-liga och utomvetenskapinomvetenskap-liga argument för varför de frågor som kan ställas med hjälp av teorin bör ställas. En bra teori förhåller sig alltså inte bara till empirin, utan relaterar sin begreppsapparat till tidigare etablerade begrepp och teoretiskt genererade försanthållanden, och talar om och motiverar vilka nya intressanta frågor som därmed låter sig ställas. Då ges den som använder teorin i sin tur möjlighet att själv avgöra om teorin erbjuder en riktning att gå i som tillför någon klokskap i relation till det vi redan tror oss veta.71