SträvlidenS avloppSreningSverk

Stenungsund har tre avloppsreningsverk med såväl mekanisk, biologisk som kemisk rening. Det största är Strävlidens avloppsreningsverk som betjänar centralorten inklusive de stora industrierna samt, Jörlanda, Ödsmål med flera mindre orter. Omkring 14 500 abonnenter var år 2008 anslutna till reningsverket. De stora petrokemiska industrierna har egna interna anläggningar för sitt processavloppsvatten medan sanitetsavloppsvatten

är kopplat till Strävlidens avloppsreningsverk. Det behandlade avloppsvattnet förs efter slutsedimentering ut i Askeröfjorden.9

Motiv

Vatten- och avloppsverksamheter är sådana varor som inte kan tillhandhållas konsumenterna genom marknadssystemet. Gator och vägar, kollektivtrafik, vatten- och avloppsystem energiförsörjning och andra liknande verksamheter är verksamheter med fallande styckkostnader. Om de skulle ombesörjas i privat regi så skulle varken omfattningen eller utnyttjandet av verksamheterna bli effektiv inom de olika områdena (Andersson, 1998, sid. 92). Detta är huvudmotivet till att verksamheten bedrivs i kommunal regi.

”Utbyggnad av vatten och avlopp är förknippat med stora kostnader, stor organisation och mycket teknik, Nödvändigheten av att på ett tidigt stadium noga anlysera vilka behov och förutsättningar som finns är därför stor. Va - planering syftar till att säkerställa god folkhälsa, minimal miljöbelastning, god hushållning av naturresurser såsom vatten och näringsämnen, samtidigt som det sker på ett samhällsekonomiskt godtagbart sätt.”

Detta är inledningen (sid. 5) till en skrift med titeln ”Planera vatten och avlopp” som 2008 utgavs av Länsstyrelserna i Skåne län., Länsstyrelsen i Stockholm och Länsstyrelsen i Västra Götaland på statligt uppdrag. Utgångspunkten är EU:s vattendirektiv men planering och utbyggnad av vatten och avlopp i Sverige styrs av nationella författningar. Dessa är Plan- och bygglagen, lag om allmänna vattentjänster, anläggningslagen samt miljöbalken. Författarna menar att det är förutsättningar och behov som föreligger i det enskilda fallet som ska vara styrande för val av teknik och organisation. Före miljöbalkens tillkomst 1998 gällde Miljöskyddslagen från 1969. Att tillhandahålla va - tjänster anses som ett sådant allmänt intresse som kommunerna har befogenhet att sköta men i vissa avseenden har man även skyldighet att tillhandhålla dessa tjänster, se exempelvis vattentjänstlagen (6§LAV), (Länsstyrelserna, 2008, sid. 12). Reningen av avloppsvatten är givetvis en hälsofrämjande åtgärd. Man förstår att det i bakgrunden som alltid vid denna typ av investering måste ha funnits motiv i form av brister i marknadsjämvikt med risk för naturligt monopol, miljömotiv och önskan att motverka negativa externaliteter såsom vattenföroreningar.

Hantering - dimensionering – skalförstoring (Scale)

Dimensionering av avloppsreningsverket i dess olika utbyggnadsfaser var svår att bedöma. Att planera för en snabbt växande kommun innebar betydande osäkerhet. Skulle utvecklingen fortsätta på samma sätt som hittills eller hur snabbt skulle kommunen komma att växa? Hur många års befolkningstillväxt skulle man dimensionera anläggningar för? Hur skulle utbyggnader finansieras? Av en bilaga till kommunens yttrande över 1976 års kommunalekonomiska utrednings slutbetänkande9 framgick de svårigheter

104

finansiering av investeringen i avloppsreningsverket. Finansieringen var problematisk eftersom kommunen i det tidiga utbyggnadsskedet fick låna till alla investeringar. Människorna anlände först och skatteintäkterna för de nyinflyttade kom först två år senare (Hallvarsson och Selander, 1974, sid. 63).

”Stenungsund förutsattes i tidiga planer såväl från myndigheter som från egen sida ha 25 000 invånare i tätorten år 1985. Avloppsverket har iordningställts för 22 500 personer och förberedelser har gjorts för en enkel utbyggnad till 37 500 personer. Avskärande ledningar och pumpstationer är dimensionerade för 37 500 personer. Verket togs i bruk 1971 och idag 7 år senare är anslutningen icke uppe i 10 000 personer.”10

Hantering - etappvis utbyggnad (Stage Construction)

Ombyggnaden av vattenreningsverket skedde successivt i etapper. Det ursprungliga reningsverket togs i drift 1970. De ombyggnader som skett har inte handlat om att öka kapaciteten utan har varit av tekniska och miljömässiga orsaker. Den första större ombyggnaden genomfördes 1983-1984. År 1988 moderniserades slamavvattningen. Den andra större ombyggnaden genomfördes åren 1991-1992 för ca 16 Mkr11 och innebar en allmän modernisering av vattenverket. Ett datorbaserat styr-, regler- och övervakningssystem infördes också. Under 1994 började den tredje större ombyggnaden planeras. I maj 1995 ansökte kommunen hos länsstyrelsen om tillstånd till fortsatt utsläpp av avloppsvatten. Tillståndet från Länsstyrelsen innehöll preciserade krav på kvävehalten. Upphandlingsarbetet påbörjades i februari 1996. Det förslag som antogs innebar starkt minskad kemikalieanvändning vilket man ansåg väsentligt samt att slammet skulle lämpa sig för återanvändning i jordbruket. Huvuddelen av ombyggnaden genomfördes under år 1997. 12

Finansiering

Utbyggnaden och ombyggnaden av avloppsreningsverket finansierades initialt med lån (över budget) och sedan löpande med anläggnings- och driftsavgifter från brukarna. Av den kommunalekonomiska utredningens slutbetänkande 1976 framgick att det mesta av utbyggnaderna dittills hade skett genom lånefinansiering vilket innebar att Stenungsund relativt sett var en ovanligt skuldtyngd kommun.13

Men avloppsreningen är i princip självfinansierande genom de avgifter som tas ut och utbyggnad kompliceras därför normalt inte av finansiella problem, såvida inte kommunen generellt får svårigheter att låna upp kapital. En förutsättning är också att avgifterna är rätt utformade (Andersson, 1998, sid. 101). Kommunen vill ha full kostnadstäckning och åstadkommer detta med hjälp av såväl fast som rörlig avgift vilket talar för att taxan kan vara lämpligt utformad eftersom man önskar nå en samhällsekonomiskt effektiv resursfördelning,14 men det är inte säkert att så är fallet. Full kostnadstäckning är inte något kriterium på samhällsekonomisk effektivitet.

4.1.3 StenungeStrand – ett omfattande BoStadSByggnadSprojekt

Under början av 1980–talet var bostadsbyggnationen i Stenungsund begränsad på grund av lågkonjunktur och därmed följande låga efterfrågan på bostäder. Bostadsstiftelsen hade tomma lägenheter. Vid mitten av 1980–talet när konjunkturen förstärkts började planer på en omfattande byggnation att växa fram. Stenungestrandsprojektet handlade om utbyggnad av sex kvarter utefter vattnet mellan köpcentret Stenungs torg och Tjörnbron.15 I ett av kvarteren skulle ett kulturhus byggas. Kulturhuset redovisas som en egen investering under punkt 4.1.5 nedan.

Motiv

Stenungestrand skulle bli ett unikt bostadsområde i centrum av Stenungsund.16 Under 1985 utlystes en arkitekttävlan för en utbyggnad söder om Stenungs torg utefter vattnet.17

Denna utbyggnad skulle ske i etapper. De kvarter som skulle byggas ut var Jullen, Snipan, Slupen, Fregatten, Skonaren och Briggen. 18

Offentlig bostadsbyggnation, framförallt byggnation i de kommunala bostadsbolagens regi har präglats av paternalistiska fördelningsmotiv (genom statlig styrning) (Andersson, 1998, sid. 77). Detta har inneburit att samhällets resurser omfördelas så att även resurssvaga grupper har fått tillgång till bra bostäder. Subventioner förekom i form av lån med gynnsamma lånevillkor men också som bostadsbidrag. Fördelningsmotivet var outtalat i de kommunala protokollen. Det var framförallt behovsmotivet som var den uttalade drivkraften i kommunen. Bra bostäder behöver bland annat ordnas för att industrin skulle kunna rekrytera arbetskraft.19 Man vill åstadkomma ett tilldragande och fullödigt centrum med bostäder, vårdcentral och kulturhus.20 Kommunen strävar också efter att ge sina stora ungdomskullar möjlighet till bostäder, arbete och service. Enligt kommunstyrelsens ordförande ger det på sikt

”ett bättre samhälle med en större social stadga, en större skattekraft och en bättre åldersstruktur.”21

Efter 1985 bestämde sig kommunen för att genomföra offensiva satsningar på utbyggnad av bostads- och industriområden eftersom man förväntade sig att detta borde ge kommunen större befolkningstillväxt och därmed bättre förutsättningar för en bättre ekonomi ansåg man.22 Expansion var ett strategiskt motiv bakom kommunens engagemang i investeringarna i Stenungestrand.

Hantering - samverkan med dotterbolag, interdependens och samordning

Det kommunala bostadsbolaget, Stenungsundsbostäder fick under 1988 kommunens uppdrag att genomföra sex kvarter med cirka 450 lägenheter och lokaler inklusive kvarteret Fregatten där kulturhuset skulle byggas. Stiftelsen uppdrag bestod inte bara i att bygga själva bostäderna och lokalerna utan omfattade utveckling av hela området.

106

Hantering - samordning (Scope including Scale)

Stiftelsen skulle bygga vatten och avlopp, vägar, kajer, parker mm. Det var ett totalåtagande från råmark till ett helt färdigt område. Man skulle för kommunens

räkning svara för produktionen av så kallade kollektiva varor som vägar, kajer, parker och liknande varor/tjänster.23

Hantering/Finansiering - etappvis utbyggnad (Stage Construction)

Kvarteret Jullen på Stenungestrand påbörjades 1987. Samtidigt pågick projektering av kvarteren Snipan och Slupen samt kvarteret Fregatten som skulle innehålla det planerade kulturhuset. Kvarteret Jullen bestod av en byggnad där många olika servicefunktioner

samordnades (Scope). I Jullen byggdes vårdcentral, försäkringskassa, bank, tobaksaffär samt 43 lägenheter och även garage. Man betonade särskilt byggnationens höga kvalitet

som skulle ge låga underhållskostnader i framtiden. Under 1988 planerade man att starta upp byggnationen i kvarteren Snipan och Slupen med 150 lägenheter.24 Inflyttningen beräknades ske hösten 1988 och våren 1989. De båda kvarteren omfattade, när de var färdigutbyggda, totalt 80 lägenheter med hyresrätt, 90 lägenheter med bostadsrätt samt garage. När det gällde Skonaren och Briggen skulle dessa utredas och idéskisser tas fram för att man skulle kunna lägga en beställning under 1989.25 I september 1989 slöts exploateringsavtal mellan kommunen och bostadsbolaget om Stenungestrandsområdet.26

Samtidigt fick Stenungsundsbostäder i uppdrag att genomföra planarbetet för etapp 3 på Stenungestrand. 27

Finansiering

Kommunen fick under hösten 1992 akuta upplåningsproblem och man införde investeringsstopp.28 Detta gällde dock inte för bostadsbolaget, men under 1993 införde även bostadsbolaget investeringsstopp. Det innebar att man inte startade upp några nya investeringar men att påbörjade investeringar fullföljdes. 29

Vid utvecklingen av Stenungestrand etapp 3, som finansierades av bostadsstiftelsen fick denna samtidigt förskottera kommunens kostnader för kajanläggning och stadspark.30

Detta är annars varor av kollektiv karaktär som kan vara svåra att finansiera på lånemarknaden och som oftast finansieras via de kommunala budgetarna.

När den finansiella krisen utvecklade sig i Sverige från 1991 och framåt påverkade det Stenungsund och bostadsbolaget starkt eftersom man befann sig i ett expansivt skede. Det var många bostadsbyggnadsprojekt som påverkades av lågkonjunkturen och fick avbrytas vid den här tidpunkten. Ett sådant handlar om utbyggnaden av Gerrebacka på Hisingen i Göteborg. Totalt skulle 800 bostäder byggas. Byggstart planerades till 1991 men projektet började avbrytas i början av 1992 (Bengtsson och Polesie, 2001).

Under 1994/1995 blev det omöjligt för bostadsbolaget i Stenungsund att låna till uppstartade investeringar. Dels ansåg den finansiella marknaden att kommunens borgensåtagande för bostadsbolaget var för stort och riskfyllt (drygt 1 miljard), dels

gick bolaget med betydande förlust. Kommunen tvingades göra ett kapitaltillskott på 250 Mkr genom att överta lån från bolaget. Genom ett beslut av Riksdagen i maj 1996 fick statens finansbolag Venantius i uppdrag att finansiellt medverka i en uppgörelse med Stenungsunds kommun, Stenungsundsbostäder, och berörda banker. Bostadsbolaget fick genom de statliga garantierna möjlighet att refinansiera sina förfallna lån till rimliga räntenivåer.31

Framförallt investeringarna på Stenungestrand orsakade stora finansiella problem såväl för bostadsbolaget som för kommunen. Redan 1990 hade bostadsbolagets styrelse tagit upp lån i utländsk valuta för att hålla ner kreditivkostnaderna.32 Trots att etappvis utbyggnad troligen underlättade finansieringen blev byggnationen svår att finansiera eftersom bankerna var tveksamma till Stenungsundshems förmåga att klara av sina åtaganden och även visade misstro mot Stenungsunds förmåga att stötta bolaget.