Att ta särskild hänsyn

3.2 Att ta särskild hänsyn

I detta avsnitt uppmärksammas betydelsen av att ta särskild hänsyn

till att många äldre som är i behov av hjälpinsatser befinner sig i en

svår livssituation och därför är särskilt sårbara. Sköra personer är

ingen liten grupp inom äldreomsorgen, särskilt med tanke på att

närmare 70 procent av de som bor i särskilt boende har någon form

av demenssjukdom eller kognitiv svikt. Andra förutsättningar för

ett värdigt liv i äldreomsorgen är hänsyn till äldres upplevelser av

otrygghet, till deras behov av en omsorg som kan ge en meningsfull

vardag, liksom äldreomsorgens anpassning till kvinnors respektive

mäns behov och till olika kulturella bakgrunder. Lika

grund-läggande är de äldres inflytande över sitt eget liv i kontakterna med

äldreomsorgen.

I bland annat förarbeten till socialtjänstlagen3 har under långa

tider tre grundläggande utgångspunkter för samhällets service,

omsorg och vård lyfts fram.

1. Människors rätt att själva bestämma och få behålla sin integritet

och identitet, vilket innebär en självklar rätt att besluta om hur

hon eller han vill leva sitt fortsatta liv.

2. Människor måste ges förutsättningar att få känna sig trygga. Det

är den enskilde som själv kan avgöra under vilka förhållanden

hon eller han känner sig trygg.

3. Äldre människor ska inte behöva utsättas för begränsningar i

möjligheterna att utforma sitt eget liv, att kunna välja bostad

samt att kunna påverka innehåll i och utformning av service,

omsorg och vård.

3.2.1 Särskilt sköra personer

Många äldre behöver särskilt stöd för att kunna ta tillvara sina

intressen och rättigheter i samband med både handläggning av

ärenden och genomförande av insatser. I tillsynsrapporten Social

Tillsyn 20054 lyfts fem grupper fram som har svårt att få sina behov

tillgodosedda inom äldreomsorgen. En grupp som har särskilt svårt

är äldre som saknar närstående och ett socialt nätverk. Problemen

3 Propositionen Äldreomsorg inför 90-talet (prop. 1987/88:176), se även Vård och omsorg,

bilagedel C, SOU 2003:91 s. 172 f.

uppstår främst när en person inte kan föra sin egen talan och ingen

företrädare är utsedd. Två andra grupper som kan ha svårt att få

sina behov tillgodosedda är personer med demenssjukdom och de

som väntar på en plats i särskilt boende. En fjärde grupp är de som

inte beviljats plats i särskilt boende för att de inte har några

medi-cinska eller andra skäl, utan främst ett behov av trygghet. Den

femte gruppen är äldre med sammansatta behov, och för dem

behövs lösningar som är bättre anpassade till den enskilde

perso-nens behov än de standardiserade lösningar som finns.

De äldre ser det i dag som naturligt med individuell anpassning

av insatser och inflytande över sin vardag, samt inflytande över

vil-ken hjälp de får, över hur och när hjälpinsatserna ges och vem eller

vilka som ger denna hjälp. Ett stort antal äldre med främst olika

kognitiva funktionsnedsättningar har dock begränsade möjligheter

till inflytande, och i många fall är möjligheterna ytterst begränsade.

Det finns också en risk att personer med t.ex. demenssjukdomar

betraktas som en grupp och inte som de individer de är. ”På våning

ett bor de demenssjuka” är exempel på ett uttryckssätt som suddar

bort individerna.

Alla personer har inte möjlighet att beskriva sina problem eller

uttrycka sina behov, främst beroende på olika kognitiva

funktions-nedsättningar. Det gäller inte minst personer med någon form av

demenssjukdom. De kan även sakna anhöriga eller andra

närstå-ende, vilket ytterligare försvårar möjligheterna att göra

bedöm-ningar av behov och lämpliga insatser samt att kommunicera beslut

m.m. Antalet personer med nedsatta kognitiva funktioner ökar

med stigande ålder. Samtidigt är det de allra äldsta som i dag

prio-riteras inom äldreomsorgen, och därför får frågan om

individuali-sering och särskild anpassning extra stor betydelse.

Många äldre kvinnor och män är i behov av hjälp av någon

person som kan biträda eller företräda henne eller honom. Flera

kommuner beskriver dock problem med att det tar alltför lång tid

att få god man utsedd. Frågan om god man behandlas vidare i

kapitel 11.3.2.

3.2.2 Äldres otrygghet

Vid utredningar av behov och inför beslut om lämpliga insatser kan

man i de flesta fall anta att handläggaren tar hänsyn till de äldres

upplevelser av otrygghet. Frågan är mer hur tungt skäl som

otrygg-het väger i utredningar och bedömningar av de äldres behov. När

gamla människor uttrycker att de inte orkar bo kvar hemma för att

de känner en stark otrygghet i vardagen, är deras otrygghet ett

till-räckligt skäl för att få flytta till särskilt boende? Otrygghet bör

kunna ha lika stort värde i bedömningen som t.ex. medicinska

dia-gnoser. Otrygga äldre personer som anser att de inte längre orkar

med eller klarar ett eget boende riskerar dock ofta att få avslag på

sin ansökan om plats i särskilt boende.

Socialtjänstlagens intention är att bedömningen av rätten till

bistånd ska baseras på den äldres egen beskrivning och bedömning

av sin livssituation. Det är inte troligt att äldre personer utlämnar

sig i en utredning om sin egen ofta svåra livssituation utan att det är

befogat. Det är inte heller troligt att de vill bryta upp från sin

invanda hemmamiljö utan starka skäl. Vilket reellt inflytande har

egentligen äldre personer vid bedömningar och inför beslut? Vad

styr det som betraktas som behov och vem avgör vad som är

behov? Otrygghet är en väsentlig faktor att ta hänsyn till vid

bedömningar och beslut.

3.2.3 Äldres inflytande över sitt eget liv

Den verksamhet som bedrivs enligt socialtjänstlagen ska enligt

1 kap. 1 § bygga på respekt för människors självbestämmande och

integritet. Även äldre personer som behöver omsorg och vård har

alltså rätt till inflytande över sitt eget liv. Lokala kommunala

prio-riteringar, sättet biståndsbedömningar sker på och personalens

för-hållningssätt är exempel på faktorer som är betydelsefulla för de

äldres möjlighet till inflytande.

Det är därför relevant att fundera över de äldres möjlighet till

självbestämmande och integritet i dagens äldreomsorg. Vem avgör

vad som är behov? Vilken makt och vilket inflytande har den

enskilde personen över att kunna påverka vem eller vilka som ska

svara för de personliga hjälpinsatserna? Kan äldre bestämma hur,

när och i vilken omfattning behoven tillgodoses? Kan de välja sitt

boende? Var i beslutsprocessen kan de äldre påverka vilka insatser

som beviljas och hur de utförs? Vad tycker de äldre själva om den

äldreomsorg som samhället tillhandahåller?

Enligt olika rapporter och utredningar brukar äldreomsorgen få

bra betyg i lokala brukarundersökningar, men det finns brister

bland annat i den individuella anpassningen av beslut om insatser.

ensamt liv.

Insatser måste bli mer flexibla i förhållande till den enskilde

per-sonens behov. Vidare anges i brukarundersökningarna att

omsor-gen och vården uppfattas som byråkratisk och att de äldre vill ha

bättre möjligheter att påverka den egna situationen (se 3.8 Pågående

värdegrundsarbete).

Vilka möjligheter har de äldre att välja äldreboende? Beslut om

en plats i särskilt boende innebär ett stort ekonomiskt åtagande för

kommunen, och på många håll finns det inget överskott på platser.

Därför är det i flera fall troligen kommunens ekonomi som

över-ordnas det individuella önskemålet eller behovet. Två tredjedelar av

biståndshandläggarna uppger att ekonomin väger tyngre än

beho-ven enligt en undersökning av SKTF.5 Gamla personer kan inte

fritt välja var och hur de vill bo, i vissa fall tvingas de bo

tillsammans med en okänd person och det är inte självklart att

makar eller sammanboende får bo tillsammans trots att de haft ett

långt gem

Ser situationen likadan ut för kvinnor och män? Rapporten

Jäm-ställd socialtjänst6 visar att kvinnors och mäns erfarenheter av

socialtjänsten skiljer sig åt. Mycket tyder på att kvinnor i

behovs-bedömningar bedöms klara sig själva i större utsträckning än män.

Det är vanligare att kvinnor är missnöjda med hemtjänsten än män,

vilket kan tyda på att insatserna är dåligt anpassade efter kvinnor.

De närmsta åren kommer vi antagligen att se en avsevärd ökning

av antalet äldre personer som är födda i något annat land och som

därmed kan ha dåliga kunskaper i svenska språket. Kommuner,

landsting och regioner samt privata omsorgs- och vårdföretag ställs

därmed inför särskilda svårigheter när de ska utreda, besluta om

och utföra beviljad äldreomsorg.

I en rapport till Utredningen om bemötande av äldre behandlas

frågan om invandrare inom omsorg och vård. En rikstäckande

stu-die visade att äldre från andra länder generellt sett hade positiva

erfarenheter av mötet med den svenska äldreomsorgen.7 Vissa

framförde dock kritik mot att de blev bemötta som om de vore

barn, att de inte får tid att prata med personalen, att telefontider

inte respekteras, att det kommer ny personal hela tiden och att

om-sorgspersonalen kan vara rigid och ovillig. Inga utomeuropeiska

äldre har dock klagat och många säger uttryckligen att de aldrig

5 SKTF, Kommunens ekonomi väger tyngre än de äldres behov, del 2, SKTF:s

under-sökningsserie om den framtida äldreomsorgen, september 2007.

6 Socialstyrelsen, Jämställd socialtjänst? Könsperspektiv på socialtjänsten, s 163–187.

skulle klaga.8 I denna rapport konstateras att det finns många

scha-blonbilder om äldre invandrares behov och önskemål om insatser

inom omsorg och vård. Undersökningarna visar dock att

synpunk-ter från äldre invandrare i hög grad stämmer med äldre svenskars

synpunkter. Ett annat resultat är att man inte kan utgå från att alla

invandrare behöver eller önskar samma typ av insatser. I huvudsak

handlar några rekommendationer i rapporten ovan om vikten av att

använda uppsökande verksamhet för att ta reda på brukarnas

öns-kemål, vikten av utbildning i att bemöta äldre från andra länder

samt vikten av att öka tillgången till omsorg och vård på

hem-språket.

Mot bakgrund av beskrivningarna ovan finns det anledning att

ta ställning till de syften, regler, rutiner och ändamål som styr både

biståndshandläggning och hjälpinsatser, samt deras innehåll och

omfattning. Det finns också anledning att ställa ytterligare några

frågor: Är de nuvarande synsätten till för de äldres bästa eller styrs

vårt handlande av ett organisatoriskt eller ekonomiskt perspektiv?

Vilken rätt har de äldre till information, delaktighet och

medinfly-tande? Hur långt kan äldreomsorgen tillgodose de äldres behov? Är

prioriteringar nödvändiga och är det lämpligt och möjligt att

prio-ritera?

Skillnaden mellan förväntningarna på äldreomsorgen och de

faktiska insatserna kan vara stor. Detta kan leda till besvikelse hos

många, och leda till att de får minskad tilltro till äldreomsorgen.

Äldreomsorgen kan förlora förtroende och legitimitet när

männi-skor blir besvikna på grund av eventuella otydligheter från statens

sida när det gäller nationella krav på den lokala verksamheten,

lik-som lokala otydligheter om vad den enskilde personen kan förvänta

sig. En relativt vanlig uppfattning, bl.a. uttryckt i slutbetänkandet

Senior 2005, är att äldreomsorgens uppdrag behöver tydliggöras,

både nationellt och lokalt på kommunnivå.9

In document Värdegrund för äldreomsorgen: underlag och kommentarer (Page 34-38)