I detta kapitel har värdegrundsmärkningens fördelar beskrivits
utifrån de äldres och de närståendes behov av information om en
äldreomsorg som är bedömd och värderad. Dessutom har
beskriv-ningarna gällt värdegrundsmärkningens betydelse för utföraren.
Det finns dock några nackdelar, brister och svagheter med
värde-grundsmärkningen.
Det finns en risk för att bedömningarna och
gransknings-resultaten kan förändras innan värdegrundsmärkningens
giltighets-tid har gått ut, vilket innebär att märkningen kan bli missvisande.
Om flera olika organisationer ska göra bedömningarna blir de
heller antagligen inte helt likvärdiga över hela landet trots
gemen-samma bedömningskriterier. Värdegrundsmärkningens
trovärdig-het beror också till stor del på hur väl måtten på de olika
bedöm-ningskriterierna är utarbetade. Vidare kan betydelsen av
värdegrundsmärkningen avta i takt med att antalet verksamheter
som erhållit märkningen ökar. Frågan är då när
värdegrunds-märkningen riskerar att bli mindre intressant, dvs. när värdegrunds-märkningen
inte är ett lika starkt konkurrensmedel som tidigare. Metoder för
granskning och bedömning anses dock som kvalitetsdrivande i
många andra verksamheter och branscher som omfattar en stor
mängd varor och tjänster. Därför måste den huvudsakliga slutsatsen
ändå bli att en värdegrundsmärkning är positiv för medborgarna,
äldreomsorgens brukare, deras närstående och utförarna.
16 Ersättning till enskilda personer
Förslag: En ny lag införs som ger kommunerna befogenhet att
lämna ersättning till en enskild person om kommunen inte inom
skälig tid verkställt ett beslut om bistånd enligt socialtjänstlagen
(2001:453) eller om kommunen inte kunnat ge en enskild
person det bistånd som socialnämnden garanterat.
I utredningsuppdraget ingår att lämna förslag på en ordning som
ger kommunerna incitament att åtgärda brister vid utförandet av en
biståndsinsats och belysa olika sätt som en kommun på frivillig
basis kan kompensera den enskilde för brister i utförandet av olika
tjänster. Ett sätt för kommunen att ersätta den enskilde för sådana
brister är att ekonomiskt eller på annat sätt kompensera honom
eller henne för en brist i utförandet av en viss uppgift.
En kommuns möjligheter att lämna ersättning till enskilda
per-soner eller att kompensera dem på annat sätt begränsas av
bestäm-melserna i kommunallagen (1991:900) om kommunernas och
lands-tingens befogenheter. Kommuner och landsting har enligt 2 kap.
1 § kommunallagen en allmän befogenhet att ta hand om sådana
angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till
kommu-nens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte
handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting
eller någon annan.
I den grundläggande kompetensbestämmelsen för kommunerna
och landstingen ligger ett principiellt förbud mot att ge understöd
åt enskilda, eftersom det inte kan vara ett allmänt intresse att
sådant understöd lämnas. Undantag gäller för det fall det av lag
framgår att kommunerna och landstingen har en skyldighet (t.ex. i
4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453; SoL) eller en befogenhet att
ekonomiskt eller på annat sätt understödja enskilda (t.ex. i 4 kap.
2 § SoL).
Det faller alltså utanför den allmänna kompetensen för
kommu-nerna att göra vederlagsfria prestationer till enskilda personer, om
inte kommunen eller landstinget enligt offentligrättslig eller
civil-rättslig lag är skyldig att göra en sådan prestation eller på någon
särskild kommunalrättslig grund har rätt att prestera1.
En kommun kan alltså inte ekonomiskt eller på annat sätt
kom-pensera en enskild för brister i verkställigheten av beslut om bistånd
utan att det av lag framgår att kommunen har en sådan skyldighet
eller befogenhet2.
I fråga om biståndsinsatser enligt socialtjänstlagen är det framför
allt i två olika situationer där det kan framstå som en brist att
kom-munen inte har någon befogenhet att ersätta den enskilde, ekonomiskt
eller på annat sätt.
Enligt 16 kap. 6 a § SoL ska en kommun, som inte inom skälig tid
tillhandahåller bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL som någon är
be-rättigad till enligt beslut av socialnämnden eller avgörande av en
domstol, åläggas att betala en särskild avgift. Detsamma gäller om
kommunen inte inom skälig tid på nytt tillhandahåller biståndet efter
det att verkställigheten av beslutet eller avgörandet har avbrutits.
Den särskilda avgiften ska enligt 16 kap. 6 b § första stycket SoL
fastställas till lägst tio tusen och högst en miljon kronor. Frågor
om särskild avgift ska enligt 16 kap. 6 c § SoL prövas av länsrätten
efter ansökan av länsstyrelsen.
Den avgift som fastställs tillfaller staten. Den person som drabbats
av förseningen av verkställigheten har således inte någon rätt att med
stöd av dessa bestämmelser få ersättning, ekonomisk eller på annat
sätt, t.ex. genom sänkta avgifter eller genom extra stöd eller hjälp.
Enligt utredningen är det en brist. Det kan därför finnas anledning
att ge en kommun möjlighet att kunna kompensera en person för
att ett beslut om bistånd inte tillhandahållits i skälig tid.
Det andra fallet, då det finns anledning att ge en kommun
möjlig-het att kunna kompensera personen, är om socialnämnden i beslut
enligt 4 kap. 1 eller 2 § SoL ”garanterat” att personen inom viss tid
eller på visst sätt ska få stöd och hjälp och det utlovade biståndet
inte utges inom den tid som utlovats eller om det inte går att utge
bistånd på det sätt eller i den omfattning som utlovats.
Utredningen har i annat sammanhang föreslagit att olika
verksam-heter inom omsorgerna för äldre som visats sig ha en särskild kvalitet
1 Se Kommunallagen: Paulsson, Riberdahl, Westerling. Kommuntus förlag.
2 Utredningen behandlar inte den möjlighet som finns för enskilda att i vissa fall kunna kräva
en kommun på skadestånd enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.
ska kunna få en värdegrundsmärkning. Genom
värdegrundsmärk-ningen kan den som svarar för verksamheten anses ha ”garanterat”
en särskilt hög kvalitet på utförandet av tjänsterna. Om den utlovade
kvaliteten, som värdegrundsmärkningen innebär, inte kan
upprätt-hållas kan det innebära att de enskilda personerna inte får det stöd
och den hjälp som utföraren genom värdegrundsmärkningen utlovat.
Av 8 kap. 5 § regeringsformen framgår att kommunernas
befogen-heter och åligganden måste regleras i lag. Det är inte aktuellt att
föreslå någon skyldighet för kommunerna att lämna ersättning till
enskilda som drabbats av olika brister i utförandet av sociala insatser.
Ett åliggande för kommunerna med den innebörden skulle enligt
utredningen leda alltför långt och med säkerhet medföra svåra
tillämpningsproblem. Det skulle krävas relativt detaljerade
före-skrifter i lag för att kunna upprätthålla en likvärdig nivå i hela landet.
Dessutom skulle det säkerligen behövas statliga medel till
kommu-nerna för att kunna införa en sådan skyldighet. Utredningen föreslår
därför endast att det i lag ges en befogenhet för kommunerna att
lämna ersättning till personer som, enligt vad nu sagts, drabbats av
brister i den kommunala socialtjänsten.
Utredningens uppdrag begränsas i och för sig enbart till äldre.
Det kan dock knappast vara möjligt att låta en befogenheten av detta
slag enbart avse brister i insatserna för äldre. Det skulle kunna strida
mot likställighetsprincipen i 2 kap. 2 § kommunallagen att begränsa
kommunernas befogenhet till personer över en viss ålder, eftersom
det knappast finns sakliga skäl för en sådan begränsning. Den
be-fogenhet som utredningen föreslår bör därför ha generell räckvidd
och gälla möjligheten att kompensera för brister i verkställandet eller
utförandet av alla sociala tjänster.
Om och när, i vilken omfattning och på vilket sätt ersättning ska
kunna utgå måste varje kommun själv ta ställning till.
Likställighets-principen i 2 kap. 2 § kommunallagen innebär att kommunen därvid
ska behandla sina medlemmar lika.
Även om det i och för sig kan vara förenat med svårigheter att
kunna avgöra vilka fall som ska bedömas som ”lika” så får det inte
stå i vägen för en rationell lösning av den aktuella frågan. Den
kom-mun som vill införa en möjlighet att kompensera personer för brister
i utförandet av sociala insatser bör inte behöva ha några problem att
kunna fastställa riktlinjer för tillämpningen med iakttagande av
be-stämmelsen i 2 kap. 2 § kommunallagen.
Skulle det uppkomma problem med tillämpningen finns
möjlig-heten för varje kommunmedlem, att med åberopande av att de
kom-munala riktlinjerna inte tillämpats korrekt, angripa det enskilda
be-slutet med laglighetsprövning enligt kommunallagen.
Laglighetspröv-ning innebär att domstolen enbart kan upphäva beslutet men inte
sätt nytt beslut i dess ställe.
Den ersättning som utges kan avse ekonomisk ersättning direkt
i kronor. Men även annan form av kompensation kan införas, t.ex.
nedsättning av avgiften för den aktuella sociala tjänsten eller
er-bjudande om extra stöd eller hjälp utan särskild avgift. Det bör inte
ankomma på riksdagen att i lag fastställa hur stora belopp som ska
kunna utges i olika fall eller på vilket sätt kompensationen i annan
form ska kunna utgå. Kommunen bör i sina riktlinjer kunna ange
under vilka förhållanden och till vilka belopp i olika förekommande
fall ersättning ska utges, hur olika avgifter ska kunna sätta ned eller
hur kompensationen ska ske på annat sätt.
Det bör även vara möjligt att kunna kompensera för brister i
utförandet av olika insatser som inträffat innan kommunen beslutat
att införa ett kompensationssystem. En särskild befogenhetsregel
behövs då om detta. Ersättning ska till och med kunna utgå för
brister som hänför sig i tiden före lagens ikraftträdande. Varje
kom-mun kan själv avgöra hur långt tillbaka i tiden som kompensation
ska ges för olika brister i utförandet av sociala insatser.
En fråga som blir aktuell i sammanhanget är om en föreslagen
befogenhet att lämna ersättning enbart ska gälla
kommunmedlem-mar. Beslut om bistånd – t.ex. med stöd av 2 kap. 3 § SoL – kan avse
även icke kommunmedlemmar. Bistånd kan även ges till den som
vistas i kommunen utan att vara folkbokförd där.
Eftersom socialtjänstlagen har en räckvidd som i vissa fall avser
personer som inte är kommunmedlemmar kan det knappast finnas
något hinder för en kommun – förutsatts att det i lag öppnas en
möjlighet härför – att även kompensera den som inte är
kommun-medlem i de fall socialnämnden i kommunen fattat beslut som rör
denne.
Utredningens samlade förslag och bedömningar syftar till att
för-tydliga för alla vad äldreomsorgen ska erbjuda och vad de äldre och
deras anhöriga kan förvänta sig när de behöver äldreomsorg. Vidare
ska förslagen och bedömningarna ge verksamheterna drivkrafter att
skapa en värdig äldreomsorg och att bedriva ett kontinuerligt arbete
med att säkerställa god kvalitet (jfr 3 kap. 3 § tredje stycket
social-1tjänstlagen [2001:453]) och ökad anpassning av verksamheten till
individuella behov.
I betänkandet lämnar utredningen förslag om;
• En nationell värdegrund.
• Stimulansbidrag för att utbilda äldreomsorgens ledare i
värde-grundsarbete.
• Handlednings och informationsmaterial om värdegrundsarbete.
• Redovisning och information till medborgare om kommunens
arbete med värdegrunden.
• Bedömningskriterier för tillsyn av värdegrundens tillämpning.
• Ökat inflytande för äldre över insatser i äldreomsorgen.
• Krav på att det i en plan (genomförandeplan) ska framgå vad som
ska uppnås med hjälpinsatser och hur de ska genomföras.
• Nationellt instrument för behovsbedömning.
• Stimulansbidrag för kompetensutveckling för biståndshandläggare.
• Stimulansbidrag för att införa värdegrundsmärkning av
verksam-heter inom äldreomsorgen.
Utredningen redovisar även bedömningar kring frågor om
värdig-hetsgarantier, möjligheterna att få leva utifrån sin identitet och
per-sonlighet, värdegrundsmärkning och den äldres möjligheter till ökat
inflytande när det gäller att lämna synpunkter och klagomål som
rör de vardagliga insatserna.
In document
Värdegrund för äldreomsorgen: underlag och kommentarer
(Page 190-198)