Traditionella, kollektiva familjeideal – som återfinns bland annat inom hederskontexter – utgår från synen på äktenskapet som självklart och eftersträvansvärt; en nödvändighet för ett gott liv i materiell och social trygghet. Av intervjumaterialet framgår att äktenskap kan bli extra viktigt
77
vid funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa, därför att andra normer som reglerar livet redan är satta ur spel. Intervjudeltagarna berättar om föräldrar som utifrån omtanke och välvilja önskar att deras barn ska gifta sig och leva vad som uppfattas som ett normalt liv, trots sina normbrytande funktionsnedsättningar. De berättar också om situationer där äktenskap blir en pragmatisk lösning på ett problem – till exempel då funktionshinder bidrar till att unga misslyckats med att leva upp till hedersnormer och därmed riskerar att befläcka familjens anseende. I dessa fall, kan äktenskapet bli ett sätt att ”gifta bort problemet”, som en intervjuperson uttrycker det (FIP49).
När det gäller insatser erfar aktörerna att gifta kvinnor med lindrig utvecklingsstörning är särskilt svåra att nå. Det är också en grupp som befaras utsättas för våld och förtryck i hög utsträckning. Dessa kvinnor är ofta analfabeter, rör sig sällan utanför hemmet och har inte sällan psykisk ohälsa i form av depression eller ångest. Aktuella åtgärder kan exempelvis vara boendestöd, daglig verksamhet eller kontaktperson – i syfte att bryta isoleringen och bredda det sociala nätverket. Den bakomliggande tanken är att en successivt fördjupad relation med en extern part kan göra det möjligt för kvinnan att berätta om eventuell våldsutsatthet (FIP24). En aktör berättar om hur normbrytande funktionsnedsättningar kan öka utsattheten för våld och förtryck i samband med äktenskap:
När våra tjejer gifter sig frågar jag ”Vet din man om att du har en funktionsnedsättning?” Och de vet han inte, för man går ut med de här tjejerna på äktenskapsmarknaden som fullt fungerande. När de ska lösa det här med tvättider, handla och laga mat blir det ju bara kaos. Den här mannen kommer från hemlandet och har en bild av västvärlden som ett paradis, och så sitter han i någon sunkig tvåa med en fru som inte ens ger ett motjuck. Nu är jag cynisk, men så ser det ut. Hon gör inte vad hon ska, hon bränner riset, hon missar tvättiderna. Då tänker männen att: ”Jag måste slå för att fostra henne”. Men det hjälper ju inte hur mycket våld han än tar till, för hon kan ju inte. (FIP37)
I citatet framgår hur kön och funktionalitet formar varandra inom hederskontexten; normbrytande funktionsnedsättningar kan bidra till att kvinnor inte lever upp till rådande genusnormer och att risken för våld ökar. Samtidigt visar intervjumaterialet att lindrigare funktionsnedsättningar inte nödvändigtvis utgör hinder inom ramen för hederskontexten, där äktenskapet främst syftar till att upprätthålla patriarkala normer. Så länge parterna lever upp till sina respektive könsroller och hierarkin mellan man och kvinna upprätthålls, kan funktionsnedsättningar vara av underordnad betydelse. System med arrangerade äktenskap kan bygga på ”matchning” utifrån principen om att parterna bör vara socialt, ekonomiskt och i andra avseenden likvärdiga. Fysisk eller psykisk nedsättning kan då betraktas som ett minus som vägs mot partnerns egenskaper så att balans nås. En person med funktionshinder kan därmed matchas ihop med någon som inte heller står högt i kurs på äktenskapsmarknaden – av samma eller andra skäl.
Matchningen kan dock skapa nya problem; inte minst i de fall då en av parterna varit omedveten om situationen. Trots pragmatismen är intervjudeltagarna överens om att det blir svårare för familjen att hitta en äktenskapspartner om det är känt att barnet har en funktionsnedsättning. Framförallt i de fall där parterna bor i olika länder och inte träffas så mycket innan bröllopet kan problematiken därför mörkas och förbli dold tills äktenskapet är fullbordat. ”En kvinna
78
insåg att ’Oj jag har blivit lurad!’. Hon hade inte förstått att mannen hon skulle komma hit och gifta sig med hade en utvecklingsstörning”, säger en aktör (FIP12). En annan aktör berättar om ett liknande fall:
Han bodde i Sverige och hade någon fysisk funktionsnedsättning, typ att han haltade lite. Och så kom då hans fru ifrån det landet där han var född, och hade en utvecklingsstörning. Och jag tror inte att han var medveten om det, man fick den känslan. (FIP57)
En kvinna som deltar i studien för att berätta om sina egna erfarenheter av hedersrelaterat våld och förtryck berättar om hur hon matchades ihop med en avsevärt äldre man som led av fysisk och psykisk ohälsa. Hennes familj var mycket fattig och hade låg status, vilket gjorde att föräldrarna ändå uppfattade mannen som ett gott parti. När det våld som kvinnan utsattes för tillslut fick henne att fly, anklagade maken henne för otrohet, vilket skadade familjens heder och ledde till att kvinnan länge tvingades leva med skyddad identitet:
Han var psykiskt sjuk, handikappad och han kan inte skaffa barn. Så han var väldigt rädd hela tiden att jag skulle lämna honom. Istället för att göra mig nära honom han har gjort saker för att jag ska lämna honom. Han har slagit mig, skrikit och låst in mig i två dagar utan mat och vatten. När jag tillslut lämnade honom han kunde inte erkänna att det var hans fel, så han hängde detta på hederskultur. Han har sagt att jag lämnade honom på grund av att jag ska träffa någon annan, eller jag gick med någon annan. Och mitt problem i min familj har börjat därifrån. (IP4)
Aktörerna ser att omständigheter som dessa – såväl matchningen i sig som de fall då den blivande partnern inte varit införstådd med att det finns en funktionsnedsättning – kan leda till besvikelse, frustration, konflikter och en ökad risk för våld.