Ovan redovisas aktörernas uppfattningar om att män, hbtq-personer och vissa grupper av kvinnor diskrimineras när de söker hjälp. I vissa fall ser aktörerna att bedömningar om förtryckets och våldets allvarlighetsgrad och de åtgärder eller insatser som sätts in, görs utifrån stereotypa uppfattningar om den våldsutsattas etniska och kulturella tillhörighet. I citaten nedan diskuterar aktörerna hur föreställningar om kultur kan leda till såväl kraftfulla insatser som frånvaro av insatser – utifrån uppfattningen att våldet antingen är särdeles allvarligt och riskabelt eller ingår som en naturlig del i kulturen ifråga:
Etnisk bakgrund och kultur kan avgöra vilka insatser du får, det ser vi i kontakten med våldsutsatta. Om du har en viss bakgrund kommer socialtjänsten reagera blixtsnabbt om du säger att du inte trivs hemma. Då är det: ”Ja, men in på skyddat boende!”. Men andra personer som verkligen behöver hjälp kan få höra motsatsen, typ: ”Du är ju från Afghanistan och ni har det så här. Det är bara din familjs kultur”. Det blir antingen eller beroende på kompetensen hos socialtjänsten. Antingen förminskas det till ”bara en familjekultur” eller så är det liksom ”Oh shit, du är somalier! Då kommer du bli könsstympad imorgon!”. Den etniska eller religiösa bakgrunden blir liksom ett antingen eller. (FIP41)
154
En aktör inom socialtjänsten reflekterar kring att föreställningar om kultur kan göra att situationer och våldshandlingar som i andra fall skulle bedömas som allvarliga tolkas som mindre allvarliga om det gäller personer från vissa minoritetsgrupper. I de två citaten nedan ger aktören två olika exempel – ett som handlar om förtryck mot unga kvinnor i form av krav på hushållsarbete och ett som handlar om bemötande vid sexuellt våld:
Jag kan komma på mig själv med att reagera annorlunda om det handlar om en kurdisk eller en somalisk tjej. Det handlar nog om att jag vill förstå familjernas kulturella sammanhang. Om en etniskt svensk tjej hade berättat att hon hade ansvar för sina småsyskon från klockan tre på eftermiddagen fram till tio på kvällen, att hon städade, handlade och lagade mat, då hade jag ju baxnat. Men när det är en somalisk tjej kommer jag på mig själv med att bara stå där och nicka och säga: ”Jaha, jag förstår. Vad duktig du är!”. Men det är ju förtryck! Jag står alltså där och säger att en tjej som förtrycks och begränsas är duktig. (FIP37)
Sedan hade jag en kvinna som kom hit och berättade om smärtor vid samlag. Hennes man ville ha sex varje kväll, och hon fick glatt ställa upp. Hon frågade vad hon skulle göra, och jag föreslog att hon skulle köpa glidmedel, så att det inte skulle göra så ont. Och sedan slår det mig, att: ”Här står jag och pratar om glidmedel när hon berättar om våldtäkt!”. Om hon hade varit svensk hade jag ju tolkat detta som sexuellt våld, men eftersom hon var från en annan kultur gjorde jag inte den kopplingen. (FIP37)
En intervjuperson som deltar i studien både i egenskap av att ha varit utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck och i sin nuvarande yrkesroll inom socialt arbete, säger sig möta föreställningar om att vissa personer klarar av ett visst mått av våld och förtryck eftersom det är ”naturligt” i deras kultur:
Vi som kommer från de här länderna och kulturerna får höra typ: ”Men ni klarar väl det, det är ju så ni lever”. I de fall det ’bara’ är misshandel och förtryck, alltså. För att få hjälp och verkligen bli tagen på allvar krävs berättelser om extremt våld och mordhot. Så det blir någon form av inflation, att man måste berätta en viss typ av berättelse för att bli tagen på allvar. Det gjorde jag själv, och det var väldigt fel. Det ska ju räcka att inte få gifta sig med vem man vill, att inte få klä sig på ett visst sätt, att bli psykiskt misshandlad av en hel släkt. Om en etniskt svensk ungdom hade det så tror jag samhället skulle reagera starkare, men för vår del ses det som normalt på grund av kulturen. (IP10)
I de två exempel på kulturrelativistiska tolkningar av våld som beskrivs av en av socialtjänstens aktörer ovan ryms flera intressanta aspekter. Precis som aktören själv noterar, uppfattas våldshandlingarna i sig som så naturliga eller självklara i de utsattas kulturella och etniska kontext att de överhuvudtaget inte framträder som exempel på våld; eller med den andra aktörens ord: ”det är ju så ni lever”. En annan aspekt har att göra med varför aktören var benägen att relativisera våldet och förtrycket i de givna situationerna. I det första citatet säger att aktören att det beror på att hon ville förstå familjernas kulturella sammanhang. Senare under intervjun framkommer att liknande situationer också kan kopplas till en rädsla för att uppfattas som rasistisk.
Några aktörer erfar att den som tydligt tar avstånd från hedersrelaterat våld och förtryck riskerar att uppfattas eller utmålas som just rasist:
Det är ju det som blir svårt. Alltså vi kämpar ju hela tiden, vi diskuterar om vi ska skriva en artikel eller om någon ska prata i media. Vi brukar ju prata om hur kan vi lyfta vår fråga så att liksom som här ungdomarna får tillgång till sina rättigheter och man lyfter problematiken, men samtidigt göra det antirasistiskt utan att få liksom alla Sverigedemokrater och andra, liksom. (FIP32)
155
Den svåra frågan, tycker (FIP19), är att ”jobba antirasistiskt utan att svika ungdomarna”. En annan av civilsamhällets organisationer uttrycker något liknande:
I det här tankesättet kände vi oss på något sätt ensamma. På ena sidan är de som säger de inte har antirasistiska perspektiv, de pekar hela tiden på muslimer, och vi känner oss inte gemensamma med dem. På andra sidan finns den här kulturrelativismen som accepterar allt och ”stackars muslimer, stackars invandrare”. Vi är mellan de två. De som inte har antirasistiska perspektiv de sätter press på oss, ni är fegisar, ni är inte, ni kan inte kämpa för kvinnors rättigheter. De som kulturrelativister, de sätter press på oss: ”Ni är rasister, ni tittar inte på antirasistiska perspektiv”, och det är svårt. (FIP56)
Ovan beskrivs hur kulturalisering och rädsla kan bidra till att våldshandlingar förbises. En annan sida av myntet är att situationer i vissa fall övertolkas och associeras till hedersrelaterat våld och förtryck på grundval av berörda personers etniska och kulturella tillhörighet. En aktör som arbetar med familjestöd ger följande exempel som handlar om en flicka som inte ville hålla en pojke i handen, varpå förskolan slog larm och fick till stånd ett samtal med flickans pappa:
Flickan ville inte hålla pojken i handen. Hon vägrade. Det här var ett jättebekymmer, så man kontaktade socialtjänsten som tog in pappan. Han fick svara på en massa frågor om familjens kultur: ”Varför får inte din dotter hålla en pojke i handen? Här i Sverige håller alla barn varandra i handen!” och så vidare. Man hade gått in i samtalet med uppfattningen att det här är en familj med hederskultur, hos dem får inte flickor hålla pojkar i händerna. Men pappan var helt oförstående. Sedan visade det sig att den här lilla pojken nöp ju flickan, han var dum mot henne. Det var därför hon inte ville hålla honom i handen. (FIP57)
I intervjumaterialet syns med andra ord två olika konsekvenser av kulturrelativistiska tolkningar av hedersrelaterat våld och förtryck: det finns risk för att det under- respektive överidentifieras.