Aktörerna ser komplexa relationer mellan hedersrelaterat våld och förtryck och psykisk ohälsa. De erfar att psykisk ohälsa hos personer inom psykiatrin, vården eller i jourboenden ofta hänger samman med att de under uppväxten har utsatts för, eller upplevt, våld. Många har trauman och terapibehov på grund av detta.
Flera av de deltagare som deltar i studien utifrån egna upplevelser berättar om ångest och depressioner, brist på förståelse samt otillräckliga eller besvärliga kontakter med psykiatrin. Problematik såsom PTSD, som kan ge allvarliga symtom och påverka många delar av livet, förblir under lång tid outredda hos vissa personer. Problemen kan ha samband med krigstrauman under barndomen, våld och social problematik i familjen under uppväxten och/eller i samband med migration samt erfarenheter som ligger närmare i tiden – exempelvis då våld förekommer inom äktenskap som de ingått som vuxna. ”Jag föddes mitt under kriget. Och det var inte bara våldsamt i landet utan det var ju våldsamt i hemmet också. Mina första minnen börjar med våld och mörker”, säger en intervjuperson (IP13).
En intervjudeltagare beskriver sin mammas bipolära sjukdom. Hon och hennes syskon har alltid varit medvetna om ”något som kom och gick”, gjorde mamman ”annorlunda” och resulterade i flera sjukhusinläggningar. Mamman, som annars var lugn och inte sade emot, kunde i perioder bli aggressiv mot maken, som under alla år utsatte henne för våld. Deltagaren funderar över varför aggressionen endast riktades mot pappan och tänker att mamman egentligen reagerade friskt på en onormal situation:
Det är tvärtom nästan. Jag brukar säga till mina systrar, det är inte någon sjukdom, det känns istället att min mamma blir vaken på nåt sätt, att hon säger emot, hon säger ’Var inte rädda för honom, jag står vid er sida.’ och såna här grejer. Så som hon borde vara. (IP14)
Vissa intervjudeltagare berättar att de använder självdestruktiva strategier för att handskas med pågående eller tidigare traumatiska upplevelser som de inte får hjälp att bearbeta. En kvinna berättar att hon utvecklade självskadebeteende som respons på ett dysfunktionellt familjesammanhang:
Det finns ingen kärlek, finns ingen ödmjukhet, finns inget sådant, utan du ska vara lydig och perfekt annars blir du bestraffad. Jag började skada mig själv. Jag började liksom, för att det blev så mycket tryck. (IP23)
En gymnasieelev som fortfarande lever med sin familj har stark ångest som bottnar i oro för hur föräldrarna och hans äldre bror ska reagera om de får veta att han är homosexuell. Han beskriver ständig kamp för att ta sig igenom skoldagarna, medicinering mot depression och starka tabletter varje kväll för att överhuvudtaget komma till ro: “Jag tar sömntabletter för att kunna sova, för jag har jättesvårt att somna för mina tankar, vem jag är” (IP15). En ung kvinna berättar om hur en svår trafikolycka ledde till en lång period av sängliggande och ett kvarvarande behov av smärtlindring som successivt trappats upp. Nu reflekterar hon kring vad som egentligen behövde dövas via medicineringen:
Det började först med Tramadol, sen gick det över till Citodon. Sen blev det Oxynorm, Oxycontin, Oxycodone. Sen morfin och Lyrica. De dämpade mina ryggsmärtor och allt det där, visst gjorde de det, men jag föll ju för dem. Jag mådde så bra för jag stängde ju ute allt annat också, jag stängde ute all annan smärta, så jag fastnade.
74
Jag hade redan en dålig bakgrund som jag ville glömma, och ju mer jag märkte att tabletterna fick mig att glömma för en kort stund, desto mer attraktiva blev de. Och eftersom min kropp blev mer och mer immun behövde jag ju högre doser och oftare för att fortsätta. Jag ville ju inte vara nykter en enda minut, förstår du. Det var så mycket som jag ville dränka i mig själv alltså, allt jag varit med om. (IP24)
Kvinnan brottas fortfarande med beroendeproblematik, och har i perioder hamnat i missbrukskretsar, vilket lett till svårigheter av andra slag.
Att leva i en familj som saknar förståelse för psykisk ohälsa kan ytterligare spä på problemet. Vissa intervjudeltagare upplever att de har lämnats helt ensamma i sin kamp mot “mörkret”, som det beskrivs av en ung kvinna som gjort flera suicidförsök, varav ett med allvarliga konsekvenser:
Zoloft är typ en av dom starkaste antidepressiva som har enorma biverkningar och självmord är en väldigt stor risk om man inte är i kontroll när man tar dom tabletterna, och den kontrollen finns ju inte hemma, eller det stödet. [...] Min livsvilja dog, och jag tog livet av mig och blev återuppväckt och vaknade i respirator och allting och var helt förstörd. (IP23)
Bilden är att många av de personer som levt med hedersrelaterat våld och förtryck vuxit upp i familjer som präglats av krigstrauman, flykt och psykisk ohälsa, vilket har accentuerat eller format deras våldsutsatthet på olika sätt. Sådana omständigheter beskrivs närmare i kapitlet
Livet inom och bortom hederskontexten. Det är också tydligt att många av de utsatta har
utvecklat psykisk ohälsa som de inte får tillräcklig hjälp med. I en rapport om PTSD hos personer som lever i skyddade boendeformer på grund av hedersrelaterat våld och förtryck konstateras av problematiken är mycket vanligt förekommande80. I rapporten framgår att en hög förekomst av multipla potentiellt traumatiserande upplevelser, där både nedärvda familjetrauman och egna erfarenheter ingår, markant ökar risken för PTSD.
Stigmatisering
Aktörerna ser att bristande kunskap hos familj och omgivning bidrar till utsatthet och stigmatisering av ungas normbrytande funktionsnedsättningar och psykiska ohälsa. I vissa fall, erkänns inte barnets situation eller behov. ”Många vill inte prata om utvecklingsstörning. Föräldrarna tänker att det är någonting som växer bort”, säger en aktör (FIP12). ”Det är klart att vi har detta med skam, både när det gäller intellektuell funktionsnedsättning, autism och rörelsehinder”, framför en annan (FIP54).
Aktörerna befarar att stigmatiseringen av psykisk ohälsa och funktionsnedsättningar kan leda till kränkningar av barns och ungas rättigheter. Familjers försök att dölja normbrott kan påverka den unges möjlighet till utveckling, sysselsättning och socialt liv. Exempelvis kan föräldrar förbjuda sina vuxna barn att röra sig i sammanhang där de riskerar att möta någon som känner familjen (FIP57). Det förekommer också att familjer förhindrar att funktionshinder utreds eller att åtgärder genomförs – vilket minskar barnets chans till utveckling. En intervjuperson berättar om sådana erfarenheter:
75
Mental ohälsa existerar inte liksom, man tror inte på det på samma sätt, man vill inte acceptera det. Den som har mental ohälsa visar att man har problem… och de vill ju inte känna att de har misslyckats eller ta ansvar för de fel de har gjort. Så de lägger det på barnen. (IP13)
I citatet framgår hur bristande förståelse eller stöd vid psykisk ohälsa kan öka den utsattas ångest, skuld och skam; problematik inom familjen görs till barnets ansvar.