Flera av aktörerna erfar att det krävs en specifik form av femininitet för att en person ska uppfattas som ett trovärdigt offer för hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor som framstår som tystlåtna, tillbakadragna, undergivna och har ett traditionellt kvinnligt utseende har lättare att bli tagna på allvar, medan kvinnor som klär sig utmanande, dricker alkohol, är sexuellt aktiva och på andra sätt utmanar konservativa könsnormer exkluderas från offerpositionen. ”Socialtjänst, familjehem och övriga samhället har bilden av att det ska komma ett offer. Det ska vara den tysta, lilla slöjbeklädda tjejen som är väldigt skötsam”, konstaterar en aktör (FIP19).
Vidare ser aktören att stereotypen leder till misstänkliggörande av unga kvinnor som är i färd med att bygga upp ett självständigt liv och tar avstånd från de snäva normer som präglar hederskontexten:
Vi jobbar ju för att man ska bli självständig, att man ska leva sitt liv. Då börjar man ju testa gränserna, och eftersom man inte har fått träna den innan så testar man dem lite för mycket. Så förvandlingen från snälla, lilla skötsamma tjejen till vilda partybruden kan gå snabbt. Och då kan man få reaktionen från socialtjänsten: ”Ja, men handlar det verkligen om heder?”. Det blir väldigt farligt när man har den stereotypen, för då börjar man ifrågasätta hennes beteende. ”Kan det verkligen handla om heder när hon vill ligga runt med en massa killar, kan det handla om heder när hon vill gå på disco varje dag, inte sköta skolan, kan det verkligen handla om heder?”. (FIP19)
En aktör som deltar i studien både utifrån sin yrkesroll inom socialt arbete och egna erfarenheter av att leva med våld och förtryck påpekar, att förväntningar om att kvinnor ska uppvisa en skötsam och måttfull femininitet genom att bete sig i enlighet med normerna de flytt från är motsägelsefulla och repressiva:
Det finns förväntningar om att man ska vara lugn och fin och inte bryta mot reglerna, utifrån bilden av kvinnor i hederskulturen. Stereotypen är att kvinnan är väldigt förtryckt och kontrollerad, att hon tycker om att städa och laga mat. Så man kommer först från en familj där man har vuxit upp med det här, sedan placeras man någonstans och där möter man samma förväntningar om hur man ska vara som kvinna. Vad du ska tycka om, vad du ska ha för ambitioner och hur du ska bete dig. Du ska vara tacksam. Och det är så motsägelsefullt: ”Kom här, vi hjälper dig ifrån allt som du har varit med om!”, men man förväntar sig att personen ska vara välfungerande. Man försöker få en person som inte har upplevt sin ungdom, som inte har fått göra någonting, att passa in i en mall. Annars riskerar hon att insatsen avslutas och hon skickas tillbaka. Det är ju en helt ny form av förtryck. Och det blir ett hot om att ta bort tryggheten som man har byggt upp för att man inte är en fin flicka. (IP10)
I likhet med ovan citerade aktör, menar en annan aktör att den stereotypa uppdelningen mellan ”fina” och ”besvärliga” flickor riskerar att exkludera just de unga kvinnor som har som störst behov av stöd och hjälp:
Man tänker sig att offer för hedersvåld är undergivna och tysta. Så när en tjej till blir utagerande är det som att hon per automatik inte ses som ett offer. Då är hon inte en fin flicka som ska skyddas, utan bara besvärlig. Men
151
det kan ju vara ett rop på hjälp. Många av de här unga tjejerna har ett sätt som gör att de inte alltid blir så bra bemötta. De som verkligen skulle behöva hjälp är ofta de här tjejerna som har ett hårt yttre, med massor av svart smink runt ögonen och kaxiga som tusan. De äger i skolkorridoren, och sedan kanske de har ett rent helvete hemma. Men det är ingen som ser dem som offer. (FIP57)
En aktör berättar om en ung kvinna som sökte hjälp hos socialtjänsten, men avvisades på grund av att hon uppfattades som besvärlig. Kvinnan tog kontakt med socialtjänsten och berättade att hon var rädd för att gå hem eftersom hennes föräldrar hade hotat henne till livet. ”Men det var kört, för socialtjänsten hade redan stämplat henne som ett problembarn”, säger aktören. ”Hon rökte, klädde sig utmanande och bröt liksom alla regler” (FIP41). Så småningom vände sig den stödsökande kvinnan till aktören, som försökte medla i telefonkontakten med socialtjänsten:
Till slut ringde socialsekreteraren och gav henne tre alternativ. ”Antingen sover du hos din syster”, sa han – och då sa tjejen på en gång att ”Det går inte, hon är en del av det här”. ”Jaha, men då får du sova hos din kompis”, fortsatte socialsekreteraren. Tjejen förklarade att hennes kompis föräldrar kände hennes föräldrar, så där kunde hon inte gömma sig. Sen, efter en lång stund – vi hörde ju alltihop på högtalartelefonen – säger han att det tredje alternativet är ett boende två timmars bilfärd bort. ”Men du får ordna bilfärd själv och det är inte helt säkert att det finns plats när du väl kommer dit”, sa han. Du vet när man komplicerar ett alternativ så pass mycket att det inte ens är ett alternativ? Så var det. Han frågade ingenting om varför hon var rädd, vilken typ av hot hon hade på sig, vad hon hade blivit utsatt för. Han tyckte bara att hon var jävligt besvärlig. (FIP41)
Aktören berättar att den unga kvinnan till slut gav sig av för att försöka ta sig till det skyddade boendet på egen hand. De tappade kontakten, men fick så småningom ett telefonsamtal där hon berättade att hon inte hade hittat dit, utan istället åkt nattbuss hela natten för att föräldrarna inte skulle hitta henne. Därefter tappade de kontakten på nytt och återfick den aldrig. På frågan om hur de tror att de kommer sig att stödet fallerade i just det här fallet, svarar aktören:
Det är de här stereotyperna, om att offer för hedersvåld ska vara på ett visst sätt. Hon var ju störig, högljudd och ärligt talat inte så lätt att ha att göra med. Föräldrarna hade tydligen själva gjort en anmälan om hennes beteende till socialtjänsten, för att förekomma henne. Alltså, de försökte svartmåla henne så att hon inte skulle ha någonstans att vända sig. Så det blev ju som att det var hon som var problemet. Hon hade varit i kontakt med socialtjänsten tidigare och de hade liksom dömt ut henne på förhand. (FIP41)
En av de intervjupersoner som själv har levt med hedersrelaterat våld och förtryck, vistats i skyddat boende under många år och numera är yrkesverksam inom fältet, berättar om flera fall hon följt. Hon menar att felaktiga bedömningar och/eller resursbrist, som leder till att insatser avslutas för tidigt, är ett stort problem. Hon berättar om en kvinna som hela tiden levde i ovisshet kring hur länge hon fick vara kvar i det skyddade boendet:
Jag bodde tillsammans med en tjej som blev så stressad av sin socialtjänst, jag blir nästan tårögd när jag tänker på det. När hon hade varit där i tre månader började de prata om att dra in insatserna. Och hon hade ju aldrig haft ett heltidsjobb, skaffat sig vänner på egen hand eller gått på arbetsintervju. Hon visste ju inte hur man gjorde sådant, eller sökte lägenhet. Så boendepersonalen fick tampas med det hela tiden, en månad i taget, en månad i taget, förlänga, förlänga, förlänga. Till slut skickades hon ut därifrån efter nio månader. Men hon var inte alls redo. (IP10)
Kvinnan nämner exemplet i samband med intervjufrågan om diskriminering därför att hon tycker sig se att svarta kvinnor, vilket kvinnan i exemplet var, beviljas kortare vistelse i skyddat boende och överlag färre insatser än andra:
152
Jag har följt många svarta tjejer i olika boenden. Ingen av dem hade en socialtjänst som följde upp dem, det var som om de var ointressanta. Istället försökte socialtjänsten få ut dem snabbare än vad de var redo för. Det var så tydligt efter några år, att det var ett mönster. Jag kan inte låta bli att tänka att det handlar om fördomar om att svarta kvinnor är starka, de klarar av att arbeta och hugga i. Fördomar om att de gifter sig tidigt, skaffar många barn och inte har så höga krav. Särskilt när det gällde en av tjejerna jag lärde känna tror jag att förväntningen var att hon ändå snart skulle gifta sig, att det liksom bara var att skynda ut henne, för det spelar ingen roll hur länge hon bor här. Hon är inte värd investeringen. (IP10)
Den samlade bilden är alltså att kvinnor som utmanar den konservativa hederskontextens könsnormer riskerar att exkluderas från offerpositionen enligt den självmotsägande logiken att den som bryter normerna inte är förtryckt. Aktörerna vittnar om att sådant som uppfattas som självklart för många unga människor – att klä sig utmanande, dricka alkohol och ha sex – tas som tecken på att unga kvinnor som flytt från hedersrelaterat våld och förtryck i själva verket inte är i behov av samhällets stöd.
Observationen om att rasstereotyper kan påverka fördelningen av resurser – exempelvis vistelse i skyddad boende – är intressant i relation till könsnormer. Någon svensk forskning på området finns, så vitt vi vet, inte, men föreställningar om svarta kvinnor som starka, stryktåliga och förtjänta av våld, är välkända inom amerikansk forskning. Föreställningarna kan spåras tillbaka till kolonialismens och slaveriets ideologi, enligt vilken ”onda” svarta kvinnor porträtterades som väsensskilda från ”goda” vita kvinnor, som ett led i utnyttjandet av svarta kvinnors kroppar och arbetskraft102. Internationell forskning om rättssystemets mottagande av våldsutsatta kvinnors berättelser visar att vita kvinnor, som tenderar att uppfattas som sårbara, passiva och skräckslagna har större chans att bli trodda och tagna på allvar än svarta kvinnor, som i högre grad uppfattas som aggressiva, handlingskraftiga och självständiga. När svarta kvinnor utsätts för våld riskerar de i högre grad att bli ignorerade, misstrodda, avvisade och skuldbelagda av samhället103.
När det gäller den empiriska frågan om socialtjänstens fördelning av resurser finns, såvitt vi känner till, inga studier som visar på ett samband mellan beviljade insatser och föreställningar om ras eller etnicitet. Däremot visar nordamerikanska studier om svarta kvinnors vistelser i skyddade boendeformer att sådana föreställningar finns inom jourverksamheter. Föreståndare för kvinnojourer beskriver svarta kvinnor som starkare, bättre på att utstå våld och därmed i mindre behov av samhällets stödinstanser jämfört med andra kvinnor104. Man kan invända att dessa studier inte är genomförda i Sverige och att Sverige inte har deltagit i de koloniala erövringarna av världen i nämnvärd utsträckning etc. och att vi därför inte kan veta om resultaten av forskningen är giltiga här. I intervjuerna har ändå temat kommit upp vilket tyder på att det behöver studeras framöver.