En strukturell dimension som påverkar aktörernas handlingsutrymme och hänger samman med de villkor som beskrivs ovan, är hög arbetsbelastning och stor personalomsättning. Aktörerna anser att dessa faktorer påverkar arbetet och handlingsutrymmet negativt:
De socialsekreterare som är duktiga, som kan se problemet och göra skillnad byter bana för att de blir utbrända och trötta på systemet. De har kämpat flera år med tjejer, men sedan alltså, det går inte, ”jag orkar inte och jag går inte framåt heller”, och då förlorar verksamheterna folk som har skaffat sig kunskap, förståelse. Så det blir hela tiden mer folk som upptäcker hjulet på nytt. (FIP27)
En svårighet är att många nya och nyutbildade socialsekreterare arbetar på socialtjänstens myndighetskontor där dessa ärenden handläggs samtidigt som kraven på dokumentation tenderar att ta fokus från själva utrednings- och bedömningsarbetet. I vissa intervjuer tas låg
176
ålder och bristande erfarenhet hos enskilda socialsekreterare upp som ett återkommande systemproblem: ”Där är ju extremt mycket unga oerfarna och det är ju lite oroväckande. Sedan finns det ju de som är jätteduktiga och jobbar och kämpar”, säger en åklagare (FIP28) som också ser liknande utmaningar inom andra myndigheter som polis, skola och sjukvård. De unga socialsekreterarnas arbetsbörda är inte bara negativ för handläggningen, de hanterar också ”familjetragedier och trauman sedan flera generationer tillbaka. Det är liksom ett skitsvårt jobb”, vilket kan göra dem ”himla pressade” och de får inte de verktyg de behöver för att klara av jobbet på ett sätt som är tillfredsställande för dem själva och dem de möter (FIP15):
Jag tänkte på det förra hösten när jag försökte hjälpa nyanlända eritreanska tjejer med kontakt med soc. ibland när det var någonting konstigt de kom och berättade, kompisar till min familj, flicka, jag fick den här känslan av kyla tillbaka på nåt sätt från den här socialsekreteraren och jag tänkte så här de har nog distanserat sig och blivit kalla för att stå ut, för hur fasen ska man stå ut. Jag tänker man blir inte socionom, man jobbar inte på socialtjänsten om man inte från början har ett hjärta och en vilja att hjälpa människor, då är man väl ekonom eller nåt, liksom. Men någonting verkar ju hända med en där. Då är det ju vårt samhälle som har misslyckats. Förbrukar människor som vill hjälpa andra människor på det sättet att de måste bli kalla. (FIP15)
En annan konsekvens av hög personalomsättning är att samverkan blir svårare.
Det är lite tråkigt att prata om det här med stressen och tidsbristen men alla liksom börjar titta på sitt eget och man har inte så mycket tid. Arbetsmängden har ju ökat överallt känns det som, men det har inte tillsatts tillräckligt mycket med personal och då har man inte tid att vara kreativ, att lyfta luren, att samverka bättre, att vara med på olika möten. Se bara idag, en av oss har försökt få med dem från barn och familj för det hade varit så himla bra om de hade kunnat vara med här och liksom få ge sin syn, men tyvärr, de är inte med för det inte fanns tid, för man kan inte avvara den här tiden till någonting. Man släcker bara akuta bränder. (FIP36)
Ytterligare en annan anser att upparbetade rutiner kan gå om intet, därför att erfarenheten försvinner:
Som i många andra städer har det varit genomströmning av personal, så att varje gång när man ringer, så är det ju alltid någon ny. Och de här rutinerna som vi hade förr i tiden hos oss finns ju inte. Alltså det kom en minderårig tjej, gravid, lever i hedersfamilj, vill göra abort. Då hade vi ju en rutin att om man inte kunde berätta hemma så måste det finnas någon vuxen som ska kunna stå som ansvarig den dan du gör abort om någonting händer, då kan man liksom inte ringa hem, man kan inte komma hem. Då var rutinen att vi ringde socialtjänsten, som inte gjorde något ärende. Den dagen aborten gjordes så hade de personnumret och sjukhuset visste att de kunde ringa socialen om någonting hände. När den dagen var över så slängde man den här lappen. Men det finns ju inte längre därför att när vi har träffat dem så har det varit tre eller fyra omgångar nya personer minst och de förstod ju inte alls: ”Nämen så kan man inte göra”, alltså du vet. (FIP29)
Vidare orsakar den höga personalomsättningen att långsiktiga, förtroendefulla relationer inte kan upparbetas, vilket resulterar i sämre kvalitet på de utredningar som görs och de beslut om insatser som tas. En ungdomsmottagning berättar om en familjehemsplacerad ungdom som ”är på sin sjätte socialsekreterare på två år! Det är ju en enorm omsättning, så det är ju svårt att bilda relationer som gör det tryggt när man inte får ha samma person” (FIP15). Uppföljningar försvåras också:
Vi har haft kvinnor hos oss som inte har haft en handläggare på flera månader och ingen som riktigt följer upp. Jag har haft fall där de kanske bytt handläggare varannan månad. Och en del handläggare har inte brytt sig alls, alltså. De bara placerade och glömde kvinnan – det har också hänt. Det finns ju de som har jobbat väldigt bra, som vi har haft en väldigt tät kontakt med. I de fallen har det gått väldigt bra med både samarbetet och kvinnan. (FIP40)
177
Den höga personalomsättningen inom socialtjänsten som aktörerna berättar om är omvittnat hög – både i Sverige och andra gamla välfärdsstater och välkänd inom forskningen114. I media och inom forskning pratar man om en profession i kris115. Som vi ser är de konkreta, praktiska följderna av socialtjänstens kris påtagliga på den hedersrelaterade problematikens område.