För våldsutsatta och de verksamheter som ska ge dem hjälp och stöd är bostadsfrågan central. De problem som boendefrågan skapar är välkända inom våldsforskningen. Forskaren i socialt arbete, Veronica Ekström, delar våldsutsattas bostadsbehov i tre kategorier – skyddsbehov, stödbehov och bostadsbehov119. En och samma våldsutsatta kvinna kan ha fler av dessa behov vilka ”kan variera över tid”. Ekström beskriver hur kvinnor som är i behov av bostad blir kvar på skyddade boenden på grund av bostadsbristen ”trots bedömningen är att de saknar såväl skydds- som stödbehov”. Liksom socialsekreterarna i vårt material uttrycker Ekströms socialarbetare ”frustration över att de saknar verktyg att hjälpa kvinnor att finna en bostad”.
179
Bostadsproblematiken är särskilt påtaglig för kvinnor ”som saknar egna ekonomiska resurser att köpa en ny bostad”120.
En fråga som ställs av flera deltagare i intervjuerna är vad arbetet ska leda till. Frågan formuleras på ett särskilt tydligt sätt av socialsekreterare inom socialtjänstens myndighetsutövning, som upplever att de inte ser ett tydligt sammanhang mellan akuta insatser och det mer långsiktiga perspektiv som människor är i behov av. ”Men vart är vi på väg?”, undrar en av dem (FIP35), vad ska ske efter att den våldsutsatta har fått akut hjälp, stöd och skydd?
Det är ju det svåra. Man har ändå börjat bli mycket bättre på att arbeta upp akuta planer, sätta snabba placeringar, även om det också finns mycket att göra kvar så klart, men så finns det ändå ett tänk och man jobbar mycket på det. Men efter den här sista fasen när det akuta skyddsbehovet är borta och man ska stå på egna ben, jag menar hur många artonåringar fixar att stå på egna ben även fast man har haft alla förutsättningar i världen? (FIP40)
Det är tydligt för socialsekreterarna att arbetet med hedersrelaterade ärenden kräver ett långt perspektiv. De anser dock inte att de har det nödvändiga tidsperspektivet och förklarar det med ”budgethänsyn liksom” (FIP35). Många av de kvinnor de placerar i skyddade boenden har behov av så mycket mer än det. Ett exempel är kvinnor som är nyanlända som kommit på anknytning till en man. ”Det är liksom inte våldet de skyddade boendena får jobba med då utan då är det mer typ, ’Här är busshållplatsen, bussen går dit, så här läser man den kartan. Pengar, så här’” (FIP35). Att förklara för människor hur de ska ta sig fram i samhället och hur man hanterar praktiska frågor är naturligtvis våldspreventivt. Men möjligheten att arbeta på det sättet kräver ett större uppdrag, menar de: ”det kräver mycket mer än skyddade boenden, det finns inte så många skyddade boenden som skulle behövas för att klara det för det, för det tar mycket längre tid” (FIP35.
Alla som vill lämna ett liv i en hederskontext har inte behov av skyddat boende och liknande, utan kan snarare ha behov av ett eget boende och ett visst stöd:
Den större målgruppen vi möter är över 18 år, inom vår verksamhet. Så att behovet av att hitta individuella lösningar som är på lång sikt är ju väldigt mycket större bland unga vuxna också på ett annat sätt. Omhändertagandet och möjligheterna var de ska ta vägen någonstans är ju otroligt mycket mer begränsade ju äldre man är. För det ser vi ju är ett, apropå bostadsmarknad, apropå möjlighet att lämna utan att vara inskriven på ett skyddat boende eller en kvinnojour nödvändigtvis. För det kanske inte är den hotbilden man har, utan hotet är hemma men man klarar alldeles utmärkt kanske att finnas någon annanstans med rätt skyddsåtgärder i form av sekretessmarkering och ett klokt förhållningssätt till vilka relationer man kan ha och inte kan ha med släkt och vänner och familj, så. Så jag menar, det finns ju många som skulle kunna klara en annan form av skyddsplacering än vad vi idag erbjuder. Alltså de här relationsvåldsteamen till exempel som finns, erbjuder ju väldigt sällan någonting annat än just skyddade boenden och liksom akuta lösningar, medan det kanske inte är det som efterfrågas av den som vill ha skydd. Man frågar efter ett sätt att kunna lämna sitt hem där våldet finns. (FIP31)
Verksamheten ger ett medskick till politiken om att bostadsmarknaden är avgörande för om verksamheter ska kunna nå målen med att ge rätt stöd till våldsutsatta. De berättar att när det finns tillräckligt med bostäder som personer som flyttar bort från en våldssituation kan få tillgång till, ”så skulle verksamheter som arbetar med våld i nära relation inte behöva finnas
180
riktigt i samma utsträckning för alla har inte en hotbild på det sättet” (FIP31). Bilden att boendeproblemet är så stort och omfattande att det påverkar socialsekreterares handlingsutrymme i mycket hög grad bekräftas av flera av socialtjänstens verksamheter. Om bostadssituationen varit bättre hade vi ”inte haft så många kvinnor hos oss” (FIP35). Även rättsväsendet känner av bostadsbristen i den dagliga kontakten med klienter. En advokat berättar att hon hjälper klienter att ansöka om förtur vilket ofta är förutsättningen för att enskilda ska kunna ta sig ur en våldssituation, ”så att man kan fysiskt ta sig ifrån” och i bästa fall ” inte kommer tillbaka” (FIP51).
Att möjligheten att få en egen bostad efter en tid av skydd eller i direkt samband med ett uppbrott är en förutsättning för ett självständigt liv är något verksamheterna är på det klara med och det framgår också tydligt i de individuella intervjuerna, där flera våldsutsatta berättar hur bostadsbristen har påverkat dem. Ett liv utan egen bostad kan exempelvis skapa nya, svåra beroenderelationer. En ung kvinna som brutit med sin familj och haft svårt att få bostad, berättar om en sådan situation:
Till slut gav jag upp och jag tänkte att jag får flytta till min kille i så fall, till [en annan stad]. Jag ville inte flytta dit i början för jag ville gärna ha lite privatliv. Visst, jag kanske tycker om honom, men jag vill ha privatliv för mig själv. Men han var min enda väg liksom så jag var tvungen till slut att flytta ut till honom därefter. (IP25)
I just detta fall är beroenderelationen inte destruktiv, men verksamheter berättar att sådana är vanliga, dock utan att ge konkreta exempel. Några av de utsatta har lyckats köpa egna bostäder som förvisso är små, men det är ett eget hem som de pratar om med stolthet och understryker att det ger en påtaglig känsla av självständighet.
Verksamheterna framför att människors olika livssituationer och behov kräver att de arbetar på olika sätt med olika personer avseende boendet, till exempel om det finns barn med i bilden: ”Vad kan bli lämpligt för barnen, finns det barnperspektiv? Vilket slags skydd behövs?” (FIP31). Vikten av barnperspektiv i vålds-, uppbrotts- och skyddssituationer kan inte nog understrykas eftersom det handlar om barn som inte bara brutit upp från sin invanda miljö, utan också är brottsoffer då de bevittnat våld. Några av dem har också själva utsatts för våld. Möjligheten att behålla arbete och egenförsörjning är ett viktigt skäl för behovet av en bostad i den kommun där man varit bosatt före uppbrottet, berättar socialtjänsten i flera av intervjuerna. Den möjligheten är särskilt betydelsefull för kvinnor vars uppehållstillstånd är baserat på arbete eller på anknytning till en våldsutövande man. Dessa kvinnor kan hamna i ytterst prekära situationer eftersom uppehållstillståndet kan äventyras av uppbrottet.
I en fokusgrupp med medarbetare inom socialtjänsten berättas en solskenshistoria om en mycket ung kvinna som väntade tvillingar och som lyckades få en egen bostad. Kvinnan kom till ett skyddat boende där hon ”bara blomstrade” (FIP39). Hon ansökte om förtur till bostad på bostadsförmedlingen och beviljades en bostad. Att hon fick barn gav en grund för att skapa ett nytt nätverk. Socialsekreteraren berättar att hon ”lever ett bra liv idag” (FIP39). Detta leder oss till nästa behov – behovet av nätverk.