I vissa situationer – bland annat då barn och unga utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck – kan barns och vuxnas intressen stå emot varandra på ett så fundamentalt sätt att socialtjänsten måste ingripa mot berörda parters vilja med stöd av Lagen om vård av unga (LVU). Även då den unge placeras utanför hemmet med stöd av LVU är målet att hen så småningom ska flytta hem igen. Alla placeringar, oavsett om de sker i frivillighet med stöd av Socialtjänstlagen (SoL) eller under tvång genom LVU, ska omprövas var sjätte månad.
När socialtjänsten kategoriserar ett ärende som hedersrelaterat våld och förtryck medför det möjligheten att införa allvarliga inskränkningar i vårdnadshavarnas rättigheter. En sådan är inskränkningen i informationsskyldigheten till föräldrar vars barn är under utredning som normalt gäller i alla ärenden. Enligt informationsskyldigheten ska socialnämnden ge vårdnadshavare insyn i all handläggning i ärenden som rör barn under 18 år. Syftet är att tillgodose ”den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare”127. I situationer – hedersrelaterade eller andra – då till exempel föräldrarna kan antas vara till fara för barnet inträder istället skyldigheten att inte underrätta föräldrarna om något som berör den unges förhållanden – exempelvis var barnet är placerat eller befinner sig om dagarna128.
Komplexa bedömningar
I hedersrelaterade ärenden kan det vara av yttersta vikt att vårdnadshavare inte får information om var den unge befinner och annat som har att göra med den unges förhållanden. Samtidigt är det långt ifrån enkelt att fastställa när undantag från informationsskyldigheten bör ske på grund av risken för att våld i familjer som känns ”främmande” tolkas som hedersrelaterat våld och förtryck. Inför sådana komplexa bedömningar står socialarbetare mellan två onda ting: risken att ett barn far illa och i värsta fall dödas eller att föräldrars rättigheter inskränks på lösa eller felaktiga grunder. Om en myndighet agerar repressivt mot en medborgare med utgångspunkt i dennes bakgrund, religion eller etnicitet utan hänsyn till den enskildes faktiska intentioner och det reella behovet av att göra undantag från informationsskyldigheten i specifika fall, uppstår ett allvarligt demokratiskt problem som undergräver socialtjänstens och lagstiftningens trovärdighet, ger upphov till diskriminering och urholkar möjligheten till tillit till samhällets institutioner. Bedömningen i sådana ärenden är med andra ord ofta mycket svår och mycket står på spel.
Forskning visar, i likhet med det empiriska materialet i denna studie, att praxis för hur man hanterar ärenden som betecknas som hedersrelaterade, skiljer sig åt socialnämnder emellan. Vissa socialnämnder tillämpar hellre undantaget från informationsskyldigheten en gång för mycket än en gång för lite, eftersom följderna av insyn i fall då föräldrar skadar sina barn – till exempel genom våld eller bortgifte – kan vara svåra eller i värsta fall omöjliga att reparera i efterhand. Andra är mer restriktiva129.
Frivillighet och tvång i familjearbetet
127 14 § LVU Lundgren et al 2015, s. 378. 128 OSL 2009, kap. 12, § 3.
193
Intervjudeltagarna reflekterar mycket kring möjligheten till och lämpligheten i att arbeta med våldsutsatta barns och ungdomars familjer. De uttrycker starka och skilda uppfattningar om hur frivillighet och tvång bör praktiseras. I intervjumaterialet finns två huvudspår. Det första rymmer uppfattningen att tvång alltid bör tillämpas i ärenden som kategoriseras som hedersrelaterade, att undantaget från informationsskyldigheten alltid ska användas och att den unge alltid bör hållas åtskild från familjen under utredning och insatser. Det andra spåret betonar vikten av lyhördhet och anpassning efter varje unik situation. De två förhållningssätten diskuteras mer ingående nedan. Det ska noteras att båda perspektiven kan förekomma i en och samma fokusgruppintervju, vilket inte är märkligt, då åtskilliga intervjuer består av upp till åtta personer som vänder och vrider på svåra frågor. Verksamheterna är ambivalenta i den svåra och känsliga frågan om familjearbete, som intervjun ger tillfälle att reflektera kring.
Spår 1: Tvång och åtskillnad
Många av de aktörer som betonar vikten av att hedersrelaterade ärenden hanteras med stöd av LVU och att våldsutsatta barn och unga hålls åtskilda från sina familjer i fall av hedersrelaterat våld och förtryck, gör så på grundval av skillnaderna mellan våld med hedersmotiv och andra fall av vuxnas våld mot barn. En socialarbetare inom en frivilligorganisation påpekar att det finns en viktig skillnad mellan de sociala kontexter som socialtjänstlagen har utformats utifrån och hederskontexter som är ett relativt nytt inslag i barnavårdsarbetet inom socialtjänsten. De förändringar som enskilda vårdnadshavare vanligen anses kunna genomgå för att så småningom åter få ta hand om sina barn efter ett omhändertagande, är inte alltid möjliga att uppnå i hedersrelaterade fall. Det beror på hederskontextens starka normsystem som legitimerar våldet och förtrycket och på att ett större kollektiv deltar i våldet:
Det finns ju en lång tradition av att man ska återförena familjer, vilket är en vettig syn när det kommer till frågor där det går att förändra familjen. Den synen bygger på missbrukstraditionen som finns i Sverige, där man kan arbeta bort ett beroende och sedan återförena familjen för det var beroendet som var problematiken. Men det är ju otroligt mycket svårare när det handlar om hedersrelaterat förtryck och våld, för det handlar inte om ett beroende, utan om ett normsystem som man har vuxit upp med och som är djupt etsat in i en hel familj, en hel släkt, en hel klan, och det handlar inte bara om en mamma eller en pappa. Då kan man inte ha som förutsättning att återförening kan ske, utan då måste man ha en plan där man frågar sig vad den här personen ska få för liv efteråt och vad den vill ha för liv själv, såklart. Vi måste kunna erbjuda något annat som är långsiktigt. (FIP40)
Liksom flera andra aktörer, påpekar socialarbetaren att de samhällsförändringar som skett efter sociallagarnas tillblivelse på 1980-talet borde ligga till grund för en förändring av hur lagen tillämpas, bland annat på grund av de särskilda förhållanden som gäller i ärenden som involverar hedersrelaterat våld och förtryck. Enligt en annan aktör är det socialtjänstens strävan att till varje pris ”få ihop det till en kärnfamilj igen”, men strävan slår fel därför att den självklara ”idén om att familjen är bra för individen” inte är så självklar när det handlar om ”en familj som vill döda dig” (FIP55). I sådana situationer är insatser såsom en frivillig SoL-placering en nackdel eftersom den ger föräldrar rätt att ta del av journaler, vilket kan äventyra det skydd som den unge har beviljats. En annan nackdel är att den unge fortsätter att vara praktiskt och ekonomiskt beroende av sina föräldrar, som förblir vårdnadshavare:
194
Vid SoL-placeringar är föräldrarna fortfarande vårdnadshavare, vilket gör att de fortsatt är ansvariga för att försörja barnen och för barnens skolgång, till exempel. Om barnet ska byta skola måste föräldrarna skriva under på det även när barnet byter skola för att skyddas från föräldrarna. På pappren föräldrarna ska underteckna står skolans namn. (FIP27)
Flera aktörer anser att den starka viljan att återupprätta kärnfamiljen bygger på ett ensidigt ställningstagande för de vuxnas perspektiv. ”Det har blivit feltolkat med den här lagen, barnens rätt till föräldrar har blivit föräldrarnas rätt till barn”, säger en socialsekreterare som arbetar med uppsökande verksamhet (FIP36).
I linje med socialtjänstens strävan efter att arbeta med familjen ligger kravet på att arbeta med föräldrar som utövar våld så att de kan återfå vårdnaden om sina barn efter ett tvångsingripande. Det arbetet är fyllt av svårigheter. Det är en sak att arbeta med människor som själva anser att de har ett problem och är beredda att göra uppoffringar för att komma tillrätta med problemet och människor som agerar utifrån en djup, inre övertygelse och anser att de är orättvist behandlade av myndigheten:
Det står ju också i våra riktlinjer att vi ska jobba med även dem som utsätter andra för hedersrelaterat våld men det känns ju extremt svårt att hitta någon slags motivation och ingång till någon slags förändring när det är någonting som är så djupt förankrat i personerna på något sätt. Jag menar det är ju skillnad om det är någon familj som lider av psykisk ohälsa eller har missbruk, då finns det ju ändå något slags, någonting att jobba med. Det är väl svårt att veta vad ska man göra, eller hur ska man nå fram? De har säkert sina åsikter klara, men de vill ju säkert inte ens komma eller kommer dem ens? Jag vet inte, kommer de ens hit? Jag vet inte, det kanske de gör om barnet är placerat – då kanske de kommer. Majoriteten av alla de här barnen går ju hem till familjen igen, så hur jobbar vi med dem? (FIP35)
Socialtjänstens krav på att i första hand arbeta i frivillighet och samförstånd gör att ett barn eller ungdom placerat i skyddat boende med stöd av SoL och inte LVU kan vara att ta ”föräldrarnas parti”, anser en aktör (FIP27). En annan aktör tror att socialtjänsten ofta tillämpar ett föräldraperspektiv framför ett barnperspektiv därför att det råder en önskan om att samvaron med familjen ska leda till lycka: ”Man har en önskan om att man är lyckligast med sin familj, men [perspektiven] krockar, för det inte är den bilden som den unga har” (FIP31). I vilken mån socialtjänsten tillämpar SoL eller LVU vid placeringar skiljer sig åt mellan kommuner. I en intervju hävdas att Malmö stad skulle vara särskilt restriktiv med LVU:
Fast vi ser ju väldigt sällan här, utifrån X då, att tjejer blir placerade som inte vill vara placerade, utan de vill ju hemifrån. Problemet är snarare att de jobbas hem fast vi kan tycka att de inte borde gå hem. Eller att socialtjänsten släpper för lätt ifall de drar tillbaka sin historia. Och sedan har ju vi fått höra genom samtal med folk som jobbar här i staden med det här, att där är det vanligt med LVU. Här är det väldigt, väldigt ovanligt, alltså vi har ju inga siffror på att det faktiskt är så, men utifrån det vi ser och det vi hör här så är ju LVU ganska ovanligt. (FIP14)
Dessa aktörer uttrycker oro för att socialtjänsten i sitt arbete med familjer som praktiserar hedersnormer förbiser barnperspektivet. Till exempel kan föräldrar som inte delar uppfattningen att deras familjeliv är problematiskt få för stort utrymme i utredningen som berör deras barns våldsutsatthet i familjen. En aktör berättar om hur föräldrar kan lyckas manipulera socialtjänsten genom att åberopa att våldsanklagelserna är uttryck för tonårsproblematik:
Det står i lagstiftningen att man måste lyssna på ungdomarna. Men socialsekreterare har ofta mycket mer kontakt med föräldrar och lyssnar mer på dem. Det är många föräldrar som är jättecharmiga och nästan
195
manipulerande, har vissa tjejer berättat. De har blivit manipulerade hela sitt liv för att mamma eller pappa säger helt andra saker till socialtjänsten. De nekar allting och säger att det är tonårsproblematik. Det borde man lyfta på något sätt. De måste prata med tjejerna mer, de får inte bara välja föräldrarnas sida när det står ord mot ord. (FIP27)
En advokat påpekar att det inte är ovanligt att socialtjänsten beskriver problemet som ”konflikt mellan föräldrarna” i dokumentationen även i allvarliga ärenden med grovt relationsvåld. Detta får ”jättestora konsekvenser, för vi kan inte skydda barnen i en rättslig konflikt, för det tingsrätten ser då, det är att föräldrarna har en konflikt” (FIP51). Vidare äventyras barnperspektivet eftersom socialtjänsten inte tar vara på möjligheten att inskränka informationsskyldigheten i den mån den kan: ”Många tror att man måste berätta allting som ett barn säger till föräldrarna, men det måste man inte”, påpekar en aktör (FIP19). En sådan praxis kan leda till att barn och unga kommer i fara när de berättat om sin situation för lärare, kuratorer och socialsekreterare. Många unga är medvetna om den risken och har av den anledningen lågt förtroende för socialtjänsten.
Några av intervjudeltagarna tror att ett skäl till att barnperspektivet brister inom socialtjänsten är socialsekreterarnas bekvämlighet. En aktör uttrycker uppfattningen att socialsekreterare föredrar SoL-placeringar framför LVU-placeringar, därför att LVU är en krävande process där tvångsingripandet måste prövas rättsligt av förvaltningsdomstolen:
Skälet till att det är SoL är att de frågar föräldrarna om de går med på att deras barn är placerade. Då säger de ja och då säger man: ”Vad bra, då behöver vi inte…”. De tycker att det är ett så stort ingrepp att göra LVU, då vill de inte ens ansöka om det. Det är många gånger vi får påminna dem om vad deras jobb är. Vi får påminna om vad heder är, hur det ska behandlas, hur vi ska bemöta. Och så är det ju så att det är inte de som ska avgöra om det är LVU eller inte, det är ju rätten. (FIP27)
En annan åsikt på samma tema delges av aktörer som anser att socialsekreterare bär på en stark önskan att bevisa att de förstår och når sina klienter på ett särskilt sätt, vilket kan leda till att de får en felaktig bild av situationen:
Det finns prestige i också: ”Vi får så himla bra kontakt med pappan eller föräldern, nu känner vi att vi har nått de här och påverkar dem” liksom. De tar föräldraperspektivet också som socialarbetare och fattar inte att de säger precis det som de vill höra. Han har lovat att han inte ska slå. Har man inte jättemycket kunskap om heder så kanske man tycker det är bra så. (FIP19)
Aktören berättar om en pappa som inte ville erkänna det grova våld hans barn ville ha hjälp att komma tillrätta med:
Han hade erkänt att det hade förekommit våld vid något tillfälle men inte så grovt, och det fanns ingen behandling heller. Han hade haft två eller tre samtal med socialsekreteraren och sagt: ”Nä, men jag ska inte slå mer”. ”Bra, jättebra, då tror vi på dig.” Det är ju nästan skrattretande, det är ju bisarrt. (FIP19)
Föräldrars motiv bakom att gå med på en frivillig placering är att snabbare kunna få sitt barn igen eftersom det är socialtjänstens skyldighet att arbeta för att så sker:
Om det inte är LVU, då har föräldrarna samtyckt till placeringen och så utgår man från att då får vi ju gå och känna på deras samtycke. Sedan är det ju ganska ofta så att när det är SoL-placering, alltså frivilliga placeringar, så handlar det ju om att vårdnadshavarna har samtyckt till placering för att de har en uppfattning om att ”om vi samarbetar med socialtjänsten så kommer vårt barn hem snabbare”. Sedan är ju inte det alltid ett genuint
196
samtyckte, men de känner att de fortfarande har kvar någon sorts kontroll över sitt barn om det inte är ett LVU. (FIP14)
Aktörernas uppfattningar om socialsekreterares privata motiv kring tillämpningen av SoL och LVU förekommer även hos rättssociologen Astrid Schlytter130 som hävdar att det inte alltid är lagstiftning som står i vägen för ett LVU, utan snarare handlar om ett sätt att tänka inom socialtjänsten. Även om det sannolikt händer att socialsekreterare drivs av personliga motiv i arbetet visar forskning snarare att arbetet inom socialtjänsten är mycket hårt styrt131. Socialarbetares noggrannhet i arbetet med att först pröva frivilliga lösningar beror på att SoL är tydlig med att frivilliga lösningar alltid måste prövas innan LVU tillämpas. Inga regler utan undantag och så även här. En allvarlig våldssituation kräver alltid omedelbara insatser med stöd av LVU. Detta är ett svårt dilemma, men intervjuerna visar att socialtjänsten har missat allvarliga våldssituationer i flera fall, möjligen på grund av detta arbetssätt.