Enligt de aktörer som deltar i studien är långsiktighet den i särklass viktigaste faktorn för välfungerande stöd till våldsutsatta. När aktörerna tillfrågas om sina klienters behov återkommer de till några aspekter som är särskilt angelägna när det gäller personer som utsatts för just hedersrelaterat våld och förtryck. En aspekt är att många personer som levt med våld, förtryck, kontroll och begränsningar inte har utvecklat de förmågor och den självständighet som
107 Handlingsutrymme är ett vanligt förekommande begrepp när människobehandlande professioners möjlighet
att göra det som förväntas av dem är i fokus. Handlingsutrymmet är viktigt för professioner som socialarbetare, lärare, barnomsorgspersonal, läkare, psykologer, advokater, domare och poliser (Lipsky 1980, s. xii). Dessa professioner har det gemensamt att de arbetar på förvaltningarnas yttersta linje där de personligen träffar de människor vars livssituation de arbetar med. På senare år har professionernas handlingsutrymme avseende möjligheten till personlig kommunikation med dem som behöver deras hjälp minskat. Detta har forskare som Pia Tham visat. Tham har bland annat varit delaktig i regeringens senaste rapport Barnets och ungdomens reform.
Förslag för en hållbar framtid (Regeringskansliet 2017). Rapporten visar att socialsekreterare inom
socialtjänstens myndighetsutövning med barn och unga använder 13 procent av arbetstiden på direkta möten med barn och vuxna varav endast två procent med barn och unga (a.a. s. 16) och att endast en procent av tiden ägnas åt samverkan med externa samarbetspartners.
164
behövs för att bygga upp ett autonomt liv utanför sina familjesammanhang. Detta ligger i sakens natur och är en följd av hederskontextens sociala logik. Av den anledningen kan stödet behöva omfatta allt från grundläggande samhällsorientering – exempelvis hur man öppnar ett bankkonto eller söker bostad, utbildning eller jobb – till andra, vardagliga färdigheter som rör sociala relationer och hälsa. Behovet framkommer också på ett tydligt sätt i flera av de individuella livsberättelserna. Trots detta fylls arbetet i hög utsträckning av att ”släcka bränder”:
Det är lite tråkigt att prata om det här med stressen och tidsbristen men alla liksom börjar titta på sitt eget och man har inte så mycket tid. Arbetsmängden har ju ökat överallt känns det som, men det har inte tillsatts tillräckligt mycket med personal och då har man inte tid att vara kreativ, att lyfta luren, att samverka bättre, att vara med på olika möten, se bara idag, en av oss har försökt få med dem från barn och familj för det hade varit så himla bra om de hade kunnat vara med här och liksom få ge sin syn, men tyvärr, de är inte med för det inte fanns tid, för man kan inte avvara den här tiden till någonting. Man släcker bara akuta bränder. (FIP36)
Det vardagliga arbetets akuta karaktär står i kontrast till utsattas behov av långsiktighet. En aktör med erfarenhet av skyddat boende reflekterar kring vikten av att omfattande och långsiktigt stöd följer efter att de mer akuta insatserna genomförts, oavsett den utsatta personens ålder:
Även om man är 19 så kanske man behöver bo i ett familjehem så som en 14-åring skulle behöva. Man kan behöva samma typ av förberedelse för det vuxna livet som en 13-14-åring. Man har inte tränat på de här situationerna, man har inte uppfostrats till självständighet, att ta egna beslut. Och det är på alla plan, så man behöver få träna under lång tid. Först behöver man ju bara få förhålla sig till att man befinner sig i den akuta fasen med all stress och trauma. När vi får ungdomar arbetar vi så att vi först bara håller dem, för att de ska kunna flyta genom tillvaron för att överhuvudtaget kunna förhålla sig till vad de gör. sedan stegvis, långsamt, så får man ta mer ansvar och mer beslut och träna på att bli självständig. Men det tar lång, lång tid och det kanske inte socialtjänsten alltid förstår, hur lång tid det tar. (FIP19)
Aktören poängterar att våldsutsattas behov ofta bedöms utifrån en generaliserad uppfattning om vilken grad av autonomi en person borde ha kopplat till biologisk ålder. Men biologisk ålder kan vara mycket missvisande. Därför är det ytterst viktigt att låta ungdomars individuella behov ligger till grund för de insatser de erbjuds på både kort och lång sikt:
En gång fick vi en ungdom som var 18 eller 19. Socialtjänsten sa: ”Men du kommer snart att kunna bo själv!”. Då bröt hon ihop, för det var det värsta hon kunde tänka sig i hela sitt liv – att behöva bo själv. Stegen för henne att bli självständig, det är klart att det tar några år. Till en annan som kanske är i samma ålder som säger: ”Ja, jag ska ha lägenhet!” och kämpar för det, men som överhuvudtaget inte klarar av det. Att liksom hålla båda dem, så att de faktiskt klarar av det. Det kanske pendlar mellan de här två också, så att långsiktighet är verkligen, verkligen av stor vikt. (FIP19)
En annan aspekt rör den isolering och ensamhet som i många fall blir konsekvensen då den utsatta bryter med hela sitt sociala nätverk. ”Det finns ingenting kvar, man står där helt ensam”, säger en advokat (FIP47). Aktören påpekar att ensamheten tenderar att bli betydligt större i hedersrelaterade fall än i fall som rör andra typer av våld i nära relationer, där det kan finnas familjemedlemmar och vänner som stöttar:
Och det är väl där någonstans vi behöver se problematiken, våld i nära relation, oavsett heder eller inte. Det är väldigt lätt för många utanför att säga ”jag förstår inte, det är väl bara att gå, det är väl bara att lämna, de får skylla sig själva som inte bara lämnar och går”. Då har man inte förstått. Då vet man inte vad det handlar om att bara lämna och bara gå, vad förlusten blir i det. Och vad blir då hederskontexten på det, som blir än större. Och dina vänner finns kvar, samma fik och du kan gå till dina kompisar, och det finns ett arbetsliv eller någonting. Här blir det inget. (FIP51)
165
Våldsutsattas ensamhet, i kombination med traumatisering och stora svårigheter med att orientera sig i samhället och bygga upp ett självständigt liv, gör att de insatser som genomförs riskerar att misslyckas och, som så ofta är fallet, leda till att den unge går hem igen till en våldssituation som i värsta fall eskalerar. Många av aktörerna har erfarenheter av att personer som placerats i skyddat boende eller erbjudits andra typer av stöd efter en tid återvänder till de sammanhang där de utsatts för våld, delvis på grund av bristande uppföljning. ”Det handlar faktiskt om att leva ett någorlunda anständigt liv och inte tvingas återvända till våldet. Om du blir helt lämnad ensam, då är det klart att det kommer att bli svårare att hålla sig borta ifrån familjen” (FIP19).
En advokat ger uttryck för en vanligt förekommande uppfattning om att det akuta stödet visserligen ofta fungerar mycket väl, men att den våldsutsatta sedan lämnas vind för våg:
Det borde finnas bättre uppföljning. Socialtjänsten har blivit duktigare på att placera personer på ett ställe där de känner sig trygga, men det är så mycket som händer med en person efter att de har lämnat sin familj, sitt hem, sin vardag. Det är väldig traumatisk upplevelse att vara helt utlämnad till sig själv och vara ensam. Många gånger i en väldigt liten stad utan att känna en enda person där. Det är svårt att anpassa sig till det och då kan det hända att man känner: ”Det här är kanske inte ett bättre alternativ än vad jag haft innan”. (FIP1)
Detta bekräftas av personal från kvinnojourer som möter utsatta i sina boenden:
Vi gör ju väldigt mycket i de skyddade boendena, hjälper med allt runt omkring, och det är ju väldigt mycket det praktiska som behövs om man tänker att man har levt ganska isolerat och man har inte fått lov att göra vissa saker, oavsett om det är hedersrelaterat våld eller om det är våld i nära relation. Och när man kommer vidare till en egen lägenhet eller till ett annat boende där det inte finns personal så finns ju fortfarande behov av praktisk hjälp och stöd och den rollen har ju ingen. Det finns ju hjälp med fortsatta samtal, man kan ju fortfarande höra av sig, men just den här den delen saknas: kontakter, praktisk hjälp, umgänge, hands on, och också det här att allting tar så lång tid, att det blir så lång process. Det är svårigheter på bostadsmarknaden som gör att människor inte kommer vidare eller kommer vidare till mindre bra lösningar och också familjerätten, alltså det tar lång tid innan man får en dom kring boende och vårdnad och umgänge. (FIP2)
En komponent i bristen på långsiktighet som beskrivs ovan handlar om att socialtjänsten inte får tillräcklig tid för att etablera tillitsfulla relationer till de våldsutsatta personer de utreder, vilket gör att information som bör ligga till grund för besluten om insatser inte kommer fram. Så här berättar två deltagare i en fokusintervju på ett skyddat boende:
Och sedan att de inte vill berätta om våldshandlingar och att de är utsatta för våld, för att det gör ont, eller de ringer för att de säger: ”Jag vill skära mig”. Man kan inte bara säga: ”Nej, vi kan inte hjälpa dig”, man måste prata med tjejerna och fråga varför, vad har hänt. Och kanske man etablerar en kontakt så tjejerna kan lita på en och börja berätta mer. Och sedan ska man också fråga varför saker händer, varför är du utsatt. Jag måste säga att det tyvärr är många socialsekreterare som inte frågar mer för att de inte har skyldigheten att kunna hjälpa och sedan när vi hjälper henne att göra hennes specialansökan skriftligt till socialtjänsten. När vi pressar socialtjänsten kan de säga: ”Men hon berättade inte för oss att hon var utsatt för våld, hon sade bara att hon hade problem med man eller med pappa” eller vad det var. Man kan fundera på varför de inte frågade mer. Och det finns ett skäl som inte handlar om kunskap. De har fått order att spara pengar. (FIP27)
Aktörer både utanför och inom socialtjänstens myndighetsutövning uttrycker frustration över att socialtjänsten inte förmår tillgodose våldsutsattas behov av uppföljning och långvariga insatser. Man lyfter till exempel sådant som bristen på kunskapsöverföring vid överflyttningar, där man ofta måste börja från noll vid ny placering och avsaknaden av adekvata stödfunktioner.
166
Såväl socialtjänsten själva, som de aktörer som kommer i kontakt med dem, ser en rad strukturella skäl till att just långsiktigheten brister. Dessa diskuteras närmare nedan.