169
Socialtjänstens myndighetsutövning spelar en central roll i arbetet med våldsutsatta. Samtliga aktörer som deltar i studien uttrycker att de är beroende av socialtjänstens myndighetsutövning för att kunna genomföra stöd till utsatta. Socialtjänsten gör de utredningar och bedömningar som leder till det stöd de utsatta får, men vad de kommer fram till är inte alltid överensstämmande med vad andra aktörer, såsom kuratorer inom skola och sjukvård, stödverksamheter, skyddade boenden och andra frivilligorganisationer, ser som det bästa. Ovan nämns att olika verksamhetslogiker – det vill säga verksamhetens roll och den faktiska tid man tillbringar med utsatta – har stor betydelse för hur utsattas behov förstås. Det kan vara behov av fortsatt stöd inom skyddat boende, insikt om att flera av de utsatta har behov av social träning snarare än av skydd, eller skydd och social träning i individuellt anpassade kombinationer och under olika lång tid.
Ett ord som återkommer oftare än andra ord när deltagarna vill förklara vad problemen beror på är ”ekonomi”. Det handlar om att politiken vill spara pengar, säger de. I förlängningen kan imperativet att spara pengar yttra sig genom konflikter mellan den myndighetsutövande del av socialtjänsten som beviljar insatser och de verksamheter som genomför insatserna. Flera aktörer som arbetar med olika former av skyddat boende erfar att våldsutsatta personer erbjuds insatser som tar mindre resurser i anspråk istället för insatser som svarar mot de reella behoven:
Vi har unga, ja egentligen alla personer, men också mycket unga personer, som far väldigt illa för att man går på en placeringsform av ekonomiska skäl, istället för att se till behov. Vi kanske gör en annan bedömning. Men så testar man någonting annat och sedan funkar inte det i alla fall och då börjar man gå tillbaka och då kan man inte komma tillbaka till oss. Då får man hitta en ny lösning. Där kan jag känna att individen hamnar mellan stolarna i det här spelet. Istället för att våga lyssna på dem som ser klienten dagligen på en institution och lita på den bedömningen. (FIP49)
Vi har haft ett ärende som bollades mellan tre olika områden där ingen ville ta i det. Det handlar ju om ekonomi och resurser här, ingen ville ta ansvaret för att det kommer kosta pengar och resurser i form av arbetsinsats. Mycket av problemen med socialtjänsten som vi ser det handlar ju om att de är sjukt överbelastade liksom. Många vill kanske göra mycket mer än vad de har möjlighet att göra. (FIP14)
Det är ett strukturellt problem. Det är pengar. Ju mindre du gör desto mindre kostar det. Det är väldigt intressant, det handlar om pengar och prioritering. (FIP27)
Det finns ett ömsesidigt samarbete mellan socialtjänst och boenden där båda parter kan ta initiativ till en placering. Men boendena är ofta kritiska till vad som sker mellan dem och socialtjänsten när de, som kunniga aktörer som har god inblick i socialtjänstens arbete och funktionssätt, kritiserar socialtjänsten i enskilda ärenden; det kan leda till att de inte anlitas igen. Båda parter har berättat om avbrutna samarbeten på grund av oenighet om hur ett konkret ärende ska hanteras. När verksamheterna kritiserar socialtjänstens handläggning i konkreta ärenden har det hänt att samarbetet mellan dem avslutats. Skyddade boenden lever ständigt med kravet på att balansera mellan risken med att stå på de våldsutsattas sida och inte få fler placeringar från socialtjänsten. Boendena upplever att det leder till att de utsatta lämnas åt sitt öde. Konflikterna handlar som regel om att de skyddade boendena, som anser sig ha den bästa kunskapen om enskilda våldsutsattas vardag och behov, förespråkar en annorlunda eller längre placering än socialtjänsten tänkt sig. Socialsekreterarna är medvetna om makten över medlen och samarbetar hellre med de verksamheter som följer deras handlingsplaner utan att ha
170
synpunkter på den. De berättar om erfarenheter av skyddade boenden som tar saken i egna händer:
Socialtjänst och skyddade boenden har ofta olika uppfattningar om hur länge en person behöver vara skyddad. Det har varit svårt att samarbeta med dem, att de håller kvar. Det är många skyddade boenden som har en egen agenda som inte betraktar oss som en beställare. Lite krasst är det den som betalar som bestämmer ramarna för insatsen, så funkar det ju överallt. Men vi kan ju se ibland att de håller kvar. När vi flyttade en kvinna från en kvinnojour till vår jourlägenhet, för att kunna erbjuda mer långsiktigt skydd fast mer integrerat i samhället än ett skyddat boende, så fanns de kvar där utan att vi hade önskat det, eller betalat det, eller hade uppdrag och gav henne förhoppningar om någonting som inte vi kunde erbjuda och som de bara kunde erbjuda om vi betalade. (FIP35)
Samverkan110 mellan olika verksamheter som har helt olika roller i samhällets insatser för att stödja våldsutsatta är bevittnat svår. Aktörer på olika sidor om konfliktlinjer beskriver pengarna, ekonomin och budgeten, som en väsentlig komponent i konflikterna. Även socialsekreterare uttrycker en stark frustration över hur ekonomin hindrar dem från att arbeta på det sätt som de anser att de unga kan behöva:
Ibland kan ju målet vara att man ska hem, men ibland så är det ju faktiskt på det glasklara med att, nej det är inget mål, vi ska inte dit, vi ska åt ett annat håll. Att då fortfarande inte riktigt ha möjligheten att liksom verkligen uttrycka vad som gäller utan hålla på med de här jourhemmen i tid och evighet och det bråkas om pengar. (FIP35)
Socialtjänstens ekonomi kommer på tal även när rättsväsendets aktörer pratar om en återkommande konflikt mellan polisen som ansvarar för skyddet till våldsutsatta och socialtjänsten som ansvarar för stöd och hjälp. En deltagare som arbetar med personskydd inom polisen beskriver konflikten så här: ”Vi säljer våra skyddsärenden till socialtjänsten och vi tar gärna deras ekonomi till hjälp för att skydda, men ofta har vi olika åsikter om hur det ska skyddas”. Tillfrågad om vad konfliktpunkten består i, svarar den deltagaren: ”Pengarna. Det är nästan alltid pengar” (FIP55). Aktören anser att svårigheterna bottnar i skilda synsätt på risker och att socialtjänsten ofta föreslår åtgärder utifrån vad de kostar tvärtemot polisens bedömning av skyddsbehoven. När fakturorna kommer vill socialtjänsten gärna ”normalisera, de är mästare på att normalisera”, anser deltagaren. Ett återkommande problem är, enligt deltagaren, att socialtjänsten hellre söker samförstånd mellan den våldsutsatta och familjen än medverkar till att upprätta ett hållbart skydd:
”Kan du inte ringa hem? Kan du inte försöka bli sams med pappa? Kan du inte?” Och till slut häver man LVU- beslutet för det är tungt att redovisa det i nämnden och sedan kör man hem flickan medan vi kan skrika: ”Nej, för guds skull, nej för guds skull gör inte så!”. (FIP55)
Flera röster kritiserar socialtjänstens bedömningskriterier och påpekar fel i det rådande systemet när relationen mellan resursbrist och återvändande till en våldskontext förs på tal. Så här säger deltagaren inom polisen: ”Om det man får är sämre än det man hade så är ju tendensen stor att man går tillbaka” (FIP55).
110 Danermark (2000) diskuterar möjligheter och svårigheter i samverkan i boken Samverkan – himmel eller
171
Missnöjet med socialtjänstens upplevda tendens att låta kostnader vara viktigare än människors faktiska behov av hjälp och stöd i utsatta situationer måste kopplas samman med den ekonomiska styrningen av socialtjänsten genom New Public management (NPM).
Åtskilliga forskare har påpekat att NPM som styrform är olämplig inom offentlig sektor beroende på dess rötter i en nyttomaximerande logik som passar vinstdrivande verksamheter väl – vilket offentliga organisationer varken bör eller kan vara111. Trots kritiken är NPM fortfarande en väsentligt styrande faktor i offentliga förvaltningar112. I NPM uttrycks en tanke om likabehandling som visar på en strävan efter rättssäkerhet, men vad rättssäkerhet innebär och hur den bäst uppnås råder det olika uppfattningar om bland intervjudeltagarna. Två ord som kan användas för att förstå dessa skillnader är likhet respektive jämlikhet. Likhet premieras i den organisation som styrs av NPM, men det våra intervjudeltagare efterlyser är något annat. De kräver att kunna bemöta olika människor på olika sätt för att uppnå samma mål. Genom det visar de en strävan efter jämlikhet som NPM:s likhetssträvan inte förmår skapa.