Ovan ges några exempel på hur stereotyper kan verka genom kulturalisering – det vill säga, att våld och förtryck tolkas som hedersrelaterat utifrån generaliserande föreställningar om de berörda personernas kultur och etniska bakgrund. Också i andra delar av intervjumaterialet blir det tydligt att hedersproblematik läses in i ärenden där den vid en närmare betraktelse verkar saknas. Det gäller ett antal individuella intervjuer med våldsutsatta personer, vilkas upplevelser har tolkats som representativa för studiens tema av de aktörer som har rekommenderat dem som intervjupersoner. Däremot går det inte att finna några hedersmotiv bakom det som sedan beskrivs under intervjuerna, utan det handlar om mäns våld mot kvinnor.
Flera av dessa fall handlar om kvinnor i fyrtioårsåldern. De berättar om uppväxter i liberala, tillåtande familjer under goda sociala förhållanden. Kvinnorna är högutbildade och framgångsrika i yrkeslivet. En intervjuperson beskriver livet i sitt före detta hemland:
Jag arbetade som barnmorska och hade en bra position i samhället. Jag hade mycket fin och bra familj, kompisar och arbetskamrater. Under veckan hade jag tid för simning, träning, yoga och massage, för ansikte och allt. Som ett lyxliv. Kanske jag hade tur att min familj lever i en bra nivå i samhället. Det är därför jag var utan problem. Jag levde som en prinsessa, faktiskt, i [mitt före detta hemland]. (IP18)
En annan av kvinnorna berättar att hon flyttat ifrån sin mamma och sina bröder, som hon trivdes bra med, för att bo ensam och studera på universitetet i en annan del av landet (IP20). En intervjuperson från ett land i Nordafrika beskriver hur hon flyttat från en mindre ort till huvudstaden, där hon sedan arbetade och levde på egen hand under flera år (IP21). Den självständighet kvinnorna beskriver framstår som otänkbar i familjer med starka hedersnormer
156
– och det är heller inte inom ursprungsfamiljerna som kvinnorna utsatts för våld. De våldshandlingar som tolkas i termer av heder utövas av deras makar, inom äktenskap som kvinnorna själva väljer att ingå förhållandevis sent i livet.
Dessa intervjupersoner har gift sig med män som bor i Europa för att få ”mer frihet” (IP20) och för att ”få uppleva ett annat liv i ett annat land. Han lovade att det ska bli ett mycket finare och bättre liv” (IP18). Nedan berättar två av kvinnorna om livet i Sverige, som visar sig sakna den standard, jämställdhet och kärlek kvinnorna hade hoppats på:
Han sa: ”Jag har allt i Sverige, jag har fast jobb, jag har en lägenhet, jag har bil, jag har allt”. Och han hade en gammal, fuktig och smutsig lägenhet. Det fanns ingenting, bara en liten soffa med en liten säng. (IP18) Jag måste städa allt. Fönster, golvet, laga mat, handla och kasta soporna.Allt jag fixade, men varför jag kom till Sverige? Jag är inte hemtjänst! Jag har smakat ingen kärlek från han, ingenting. (IP20)
Äktenskapen har utvecklats i negativ riktning. Intervjupersonerna berättar om psykiskt, fysiskt och sexuellt våld. I vissa fall har våldet eskalerat i samband med graviditet, efter förlossningen eller genom att mannen försökt tvinga kvinnan att göra abort. Två av kvinnorna har varit med om att maken hindrat dem från att återvända till Sverige efter besök i hemlandet. Ett av paren reste till det före detta hemlandet för att skilja sig, varpå exmaken tog kvinnans pass. Det resulterade i att kvinnan blev kvar i landet i två års tid och vid hemkomsten såg det liv hon byggt upp i Sverige rasa samman:
Jag fastnade i [landet] i två år. Han tog alla mina pengar. I Sverige jobbade jag som barnskötare på dagis, men han tog allt. Sedan han tar bort mitt namn från dörren, ny adress, det kommer till mig faktura, den är inte betald. Mitt namn går till kronofogden. (IP20)
Den andra kvinnan berättar om chocken då vakterna på flygplatsen i hennes före detta hemland informerar om att hennes make har förbjudit henne att resa tillbaka till Sverige. ”Jag började skratta, men de sa: ’I [landet] det finns en regel, vi skojar inte. En man har rätt att hindra sin fru och sina barn gå ut från landet’”(IP18). Kvinnan får beslutet upphävt i domstol och återvänder till Sverige, för att upptäcka att mannen återupptagit relationen med sin exfru som flyttat in i deras gemensamma lägenhet.
Det råder inga tvivel om att intervjupersonernas makar har utsatt dem för våld och förtryck. Däremot verkar det inte vara hedersrelaterat. En indikation är att våldet har skett i det fördolda. När det väl har blivit känt har omgivningen fördömt det. Kvinnorna har fått stöd från sina ursprungsfamiljer och i vissa fall svärfamiljer, som uppmuntrat separation och lagt ansvaret på mannen: ”Hans familj ringde till mig sen, inte till honom. De sa: ’Skilj dig och gå vidare, han gjorde samma sak med första frun!’” (IP20). En annan indikation är att kvinnornas ursprungsfamiljer inte verkar präglas av starka hedersnormer. Äktenskapen har ingåtts utan familjens inblandning och kunnat upplösas utan att deras anseende anses skadas. En tredje är att kvinnorna själva relaterar männens våldsanvändande till individuella faktorer, såsom ekonomiska bekymmer, psykisk ohälsa och droganvändande (IP22). ”Han var sjuk. Han behöver psykolog, han var två personer. När han stänger dörren hemma blir han en annan”, säger en intervjuperson (IP20)
Med andra ord saknas avgörande aspekter av hedersrelaterat våld och förtryck i berättelserna. Det finns inget som tyder på att männens våldshandlingar motiveras av uppfattningar om att
157
den utsatta äventyrar kollektivets sociala status. De framstår varken som preventiva eller bestraffande inom ramen för hederskontexten och är heller inte kollektivt sanktionerade. Vidare framkommer ingen skuld- och skambeläggning av den utsatta eller någon stark vilja att upprätthålla äktenskapen och dess ekonomiska och sociala relationer. Trots detta har de professionella aktörer som varit i kontakt med intervjupersonerna tolkat våldet som hedersrelaterat. En förklaring kan vara att stereotypa uppfattningar om specifika etniska gruppers kultur har påverkat den felaktiga tolkningen. Det är sannolikt att dessa ärenden, som i andra fall förmodligen skulle ha kategoriserats som våld i nära relationer, har tolkats som hedersrelaterade utifrån berörda personers historia av migration och bakgrund i delar av Medelhavsområdet, Asien och Afrika.