Många av de aktörer som märker av användandet av stereotyper associerar detta till generaliserande beskrivningar av hedersrelaterat våld och förtryck, där heder görs till en symbol för social problematik hos människor som uppfattas som osvenska. ”Om det är våld eller missbruk eller vad som helst i en invandrarfamilj, då betraktas det som heder”, säger en aktör (FIP37).
Flera intervjudeltagare anser att användandet av stereotyper bygger på och förstärker en hierarkisk uppdelning mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Två aktörer som arbetar med ungdomar säger att begreppets koppling till nedsättande utsagor om invandrare, i ett allt hårdare debattklimat, gör det svårt att använda:
Begreppet för med sig en oro. Tyvärr är det ju så att de personer som talar mest om heder offentligt är samma personer som uttalar sig nedsättande om ens religion, ens föräldrar och om invandrare i allmänhet. Det finns en rädsla för att det är någon som vill en illa när man pratar om sådant. Och det är ju jättesorgligt, men det hänger på samhällsklimatet. De senaste åren har det blivit tuffare och tuffare, det här med ”svenskar” och ”invandrare”. Ungdomar lär sig ganska snabbt att det finns de som utnyttjar det här. Att det kan finnas en sådan agenda när man pratar om heder. (FIP9)
Barn förstår hur det talas om dem och deras föräldrar. Heder associeras till människor som inte anses vara svenska. Då känns det väldigt stigmatiserat: ”Jag är en del av någonting som inte är lika mycket värt och jag är en del av någonting som är ett problem, hela mitt liv är nu någonting som inte alls är svenskt. Hur ska jag våga prata om det till min blonda kurator som inte kommer att förstå mig?” (FIP42)
142
En aktör som arbetar med utbildning och prevention märker av en hierarkisk uppdelning mellan svenskar och invandrare i situationer där det sätts likhetstecken mellan svenskhet och fredlighet medan invandrare förknippas med våld:
Det händer ofta att lärare säger: ”Så bra att ni kommer hit och lär dem lite svenska värderingar!” Men vi är ju där för att prata om hedersrelaterat våld och förtryck, så det blir helt fel ingång. Svenska värderingar, vad är det? Det är ju inte så att alla svenskar har fredliga värderingar och att alla invandrare är våldsamma och ociviliserade. Men det är den bilden som skapas när eleverna får höra att motstånd mot våld handlar om att lära sig svenska värderingar. (FIP41)
Samma mekanism blir tydlig i följande citat där en intervjuperson inom socialtjänsten utgår från sin egen position som svensk och kontrasterar den mot våldsanvändande i grupper av människor som definieras som ”osvenska”:
Folk är ju beredda att döda sina egna barn! Jag kan bara inte förstå det. Det sker ju varje år i Sverige. Jag förstår att det är extremer, men det är ändå så starka krafter. Hur kan man vilja döda sitt eget barn? Jag som svensk kan inte förstå detta. Och så är det med alla de svåra fallen, där det handlar om dödshot och extremt våld, att det är ju heder. Det är människor från de här grupperna. (FIP5)
En aktör som arbetar med prevention och föräldrastöd menar att uppfattningar såsom dessa är vanligt förekommande i yrkesvardagen och får allvarliga konsekvenser för arbetet. Aktören beskriver hur stereotypa uppdelningar mellan svenskar och invandrare skapar ett ”vi-och-dem”- klimat, där förmodat moderna och fredliga svenskar ställs mot påstått barbariska och våldsamma invandrare:
Jag förstår att man reagerar med att ta avstånd när man känner att någon idiotförklarar en. Om någon uttrycker att man är helt obegriplig och barbarisk. Och så är det hela tiden för de här föräldrarna. I kontakten med skolan och framförallt med socialtjänsten får de veta att: ”Ni är barbariska som gör detta mot era barn!”. Då blir det en jättestor skam att prata om heder överhuvudtaget. Det är en problematik vi märker av varje dag, att om ett ämne blir väldigt tabubelagt och skambelagt kan det vara helt omöjligt för oss att gå in och jobba med det. Så dilemmat blir att vi vill nå fram till de här föräldrarna, men andra representanter för svenska samhället har liksom redan förstört det. Tyvärr är det väldigt vanligt. (FIP57)
Ovan citerade aktörer erfar alltså att stereotyper som bygger på en hierarkisk uppdelning mellan ”svenskar” och ”invandrare” är högst verksamma inom deras respektive fält. De lyfter framförallt fram barns och ungas medvetenhet om att de själva och deras föräldrar betraktas som ”ociviliserade” och ”barbariska” som en försvårande faktor i det preventiva arbetet och som något som gör att våldsutsatta avstår från att söka hjälp99.
Islamfientlighet
En del av de stereotyper som påverkar arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck är specifikt kopplade till generaliserande, nedsättande och fientliga uppfattningar om islam och muslimer – det vill säga islamofobi100. Ett flertal av de aktörer som deltar i studien säger sig märka av en stereotyp och ensidig association mellan hedersrelaterat våld och förtryck och muslimer. En aktör resonerar kring hur detta skapar en bild av muslimer som mer våldsamma än andra:
99 Se till exempel Darvishpour m.fl. 2015; Ålund 2003. 100 Se till exempel Gardell 2010.
143
Framförallt islam kopplas ju till hedersvåld. I många sammanhang när man pratar om att få stopp på våldet riktar man ju in sig på muslimer. Vi som arbetar med detta vet att detta inte är hela sanningen, för hedern har egentligen inget med religionen att göra. Eller, det är klart att vissa personer missbrukar religionen som svepskäl, men så är det för kristna också. Vi träffar utsatta personer från många olika religioner. Så det blir en felaktig stereotyp, att muslimer är våldsamma. (FIP1)
En aktör som arbetar med stöd och prevention delar uppfattningen att islam görs till en symbol för hedersrelaterat våld och förtryck, vilket resulterar i en fobisk uppfattning om islam och muslimer. I citaten nedan diskuterar två intervjudeltagare, som själva är muslimer och verkar i föreningar där många deltagare är muslimer, de stereotyper de blir bemötta med. De beskriver hur muslimer från olika delar av världen reduceras till en och samma kultur som utmålas som homogen, oföränderlig och våldsam:
Vi får höra att muslimer, vi som kommer från Mellanöstern och Asien, har en sådan kultur. Men i våra länder ser det väldigt olika ut. Saker och ting förändras. Alla muslimer har inte samma kultur. Men varje gång det händer något i en familj tänker man ”De är muslimer, så då är det heder.” Men det kan lika gärna handla om något annat. (FIP13)
Det är många fördomar om man kommer från ett arabiskt land och är muslim. Många tänker på en gång att ”Nu är det hedersmord!”. Och det kan vara att man kommer från en viss stadsdel också, att man blir misstänkt för hedersvåld. Vi jobbar hela dagarna mot hedersvåld, men det spelar ingen roll. Vi blir sedda som våldsamma i alla fall. (FIP13)
Medvetenhet om islamfientligheten som omger ämnet påverkar aktörernas sätt att prata om hedersrelaterat våld och förtryck. En verksamhet som arbetar med informationsinsatser och stöd i enskilda ärenden berättar att de försöker bredda bilden för att komma bort från uppfattningen att hedersrelaterat våld och förtryck endast förekommer inom muslimska sammanhang, vilket gör samtalen om förekomst och geografi svårare:
Det är väl klart att det här är vanligare på vissa håll i världen, men vi vill gärna inte säga det. Vi vill ogärna prata om det. Vi försöker förekomma de frågorna när vi är ute och föreläser. Vi vill ju bredda bilden, vi vill inte att folk ska tro att: ”Det här är bara inom islam, det här är bara i Mellanöstern”. (FIP14)
En aktör som möter ungdomar med muslimsk bakgrund menar att de måste förhålla sig till det omgivande samhällets islamofobi i samtal om hedersrelaterat våld och förtryck, därför att de annars riskerar att förstärka motsättningar:
Muslimer pekas ju ut i sammanhang där man talar om heder. Det blir en stereotyp. Och det påverkar oss, det påverkar hur vi kan föra de här samtalen. Om vi inte tar upp och diskuterar stereotyperna med våra ungdomar riskerar vi ju att spä på motsättningarna. Samtalen blir mer komplicerade, men vi måste förhålla oss till det här, så att vi inte går i samma fälla. (FIP49)
Ytterligare två aktörer som möter ungdomar märker att användandet av stereotyper om muslimer påverkar unga. I citaten nedan beskriver aktörerna hur associationen mellan islam och hedersrelaterat våld och förtryck skapar en känsla av utsatthet och ett imperativ att stå till svars för sin egen eller sina föräldrars religion:
De senaste åren tycker jag att det har varit påtagligt att ungdomarna är stressade, de mår dåligt av vad andra människor tycker om invandrare och islam. Islam är ju någonting som diskuteras jättemycket. Det väcker mycket känslor. Många ungdomar känner att deras familjer är under attack. De vet med sig att folk tycker att
144
de är våldsamma, bakåtsträvande och att de liksom tär på samhället. Så det är en tung börda för tonåringar att bära, att de betraktas som oönskade av samhället. (FIP9)
Ungdomarna blir förknippade med väldigt många saker bara för att de är muslimer. Många som pratar om hedersrelaterat våld pratar ju om muslimer. Våra ungdomar blir hela tiden bemötta som något avvikande, som om de skulle vara farliga. Och varje gång någon börjar prata om heder känner de att de måste förklara eller försvara sig. De får försvara en hel religion, en folkgrupp, sina familjer och det som de kanske dessutom blir utsatta för hemma. Det blir liksom allt i ett och väldigt laddat. (FIP25)
I citaten framkommer viktiga nyanser som har att göra med utsatthet för både stereotyper och hedersrelaterat våld och förtryck – det vill säga, att samma personer som utmålas som samhällsfarliga och därmed upplever ett behov av att försvara sig själva och sina familjer utåt i vissa fall också utsätts för våld och förtryck. Det är detta som intervjudeltagarna beskriver som en laddad ”allt-i-ett”-situation, nämligen ett upplevt tvång att försvara sammanhang där man utsätts för våld och förtryck.