Intervjumaterialet rymmer berättelser om personer som hittat strategier för att uppnå samförstånd eller åtminstone samexistens inom familjen. Ibland är tillståndet relativt harmoniskt, ibland råder fortsatta spänningar. Nedan diskuteras först bakgrundsfaktorer och sedan strategier hos några intervjupersoner som själva beskriver sina familjerelationer som positiva trots det våld och förtryck de tidigare utsatts för.
Några bakgrundsaspekter återkommer hos många som återknutit familjebanden. En är att dessa personer har föräldrar med erfarenhet av flera länder och kulturer, stora sociala nätverk med personer från olika bakgrunder och hög utbildningsnivå. En deltagare berättar att hennes föräldrar är ”väldigt öppna” eftersom de rest mycket, upplevt många kulturer och träffat människor från andra länder (IP30). En annan berättar att hennes pappa är ”ganska högt utbildad” och ”kan arabiska, svenska, engelska, polska, ryska och lite franska” eftersom han bott i många länder (IP33). Ytterligare en deltagare beskriver en fyrspråkig, kunskapssökande pappa som läste mycket och demonstrerade sitt kritiska tänkande redan tidigt i livet i hemregionen genom att ifrågasätta förgivettagna sanningar, normer och religiösa dogmer (IP34).
När det gäller religiositet finns exempel på allt från starkt troende till ateistiska föräldrar. Om något förenar de familjer där återvändande varit möjligt är det att, de i flera fall varit öppna för umgänge med personer utan att se till religiös och etnisk identitet eller nationell tillhörighet. Flera av familjerna har relativt god socioekonomisk status även om många har kämpat hårt för att skapa en fungerande tillvaro i ett nytt land. Några intervjudeltagare har upplevt perioder av arbetslöshet och sjukskrivningar under uppväxten. En kvinna beskriver hur hennes pappas sjukskrivning ökat jämställdheten mellan föräldrarna eftersom pappan varit hemma och skött hushåll och barn (IP33). En annan deltagare berättar hur hennes mamma snabbt lärt sig språket, avancerat och vidareutbildat sig till ingenjör samtidigt som pappan blev arbetslös utan att det orsakat några slitningar:
Ja, det är ju det som är så olikt min pappa för att vara från den kulturen. Han pratar väldigt stolt om det. För min mamma har ju högre lön än honom, högre position, jobbet också, och han pratar om det jättestolt. Det har inte gjort honom bitter, tvärtom, han har sagt ”Det är ju därför vi kompletterar varandra”. (IP30)
En sista faktor som förenar många av de familjer där uppbrott, återvändande och omförhandling av normer skett är den vikt föräldrarna lagt vid barnens utbildning och utveckling. Två personer beskriver kreativa uppväxter med konstnärligt skapande i fokus och uppmuntran att utbilda och förkovra sig enligt egna preferenser. Andra beskriver större press och styrning, men också positiv uppmärksamhet, i relation till akademiska bedrifter.
129
Förutom de gemensamma bakgrundsaspekterna förenas många av de intervjupersoner som återvänt till sina familjer av politisk medvetenhet och intresse för samhällsfrågor. Några arbetar med jämställdhet, hbtq-frågor och mänskliga rättigheter inom det sociala fältet; andra driver konstnärliga och politiska projekt. Flera är aktiva i organisationer och nätverk som arbetar mot hedersproblematik.
När det gäller motståndsstrategier och förändring framstår själva processen kring uppbrott och återvändande som central. Uppbrott och återvändande verkar i sig kunna leda till social förändring. I situationer där föräldrar tvingas välja mellan att bevara sitt anseende utåt och att återknyta kontakten med sina barn händer det att föräldrarna väljer barnen – ibland i direkt motsättning till vad släkten eller den större gemenskapen anser lämpligt enligt hederskontextens normer. Återvändandet kan i dessa fall leda till en förändrad maktbalans eftersom föräldrarna är medvetna om att barnen återigen kan lämna familjen om de utsätts för våld eller förtryck. En ung kvinna, som nu har relativt god kontakt med sin familj, berättar om hur hon själv och hennes tre kvinnliga kusiner alla flydde hemifrån inom loppet av ett halvår, vilket ledde till självrannsakan inom släkten och sedermera något mindre strikta normer:
Jag tror att det faktum att jag stack ledde till en form av kedjereaktion i släkten. Tre av mina andra kusiner, tjejerna, flydde inom loppet av ett halvår, en efter en. Och då, jag tror att det förändrade ganska mycket i våra familjer, för det var liksom inte bara en som hade gjort uppror och ville bli en slampa eller ville bli en hora och ville ligga runt, utan det var ett mönster, det var flera stycken, det gick inte att ignorera. Så jag tror de var tvungna att sätta sig ner någonstans och fråga sig själva vad de gör för fel, mina föräldrar och alla andras föräldrar också. (IP10)
En annan av de intervjupersoner som brutit upp från en kristen minoritet från Mellanöstern – för att sedan återvända – berättar om sin resa mot att komma ut som homosexuell inför föräldrar och släktingar. Hans föräldrar är icketroende, men mycket engagerade medlemmar av en liten grupp präglad av folkmord och förföljelse, där bevarandet av traditioner varit centralt för existens och identitet. Föräldrarnas höga utbildningsnivå och politiska engagemang får mannen att beskriva dem som ”fritänkare”, vilket bidragit till att han överhuvudtaget bedömt det som möjligt att komma ut (IP16).
Andra aspekter som möjliggör mannens öppenhet i den generellt mycket konservativa gemenskapen kopplar han själv till sin utbildningsnivå, sitt jobb och sitt sociala engagemang – resurser som minskar beroendet av familjen. Därmed kan han leva sitt liv oavsett deras inställning och har ”råd” att riskera relationen. Vidare poängterar han att familjen varken är starkt religiös eller har ett våldsamt eller kriminellt förflutet. Istället finns en tradition av samtal och resonemang, vilket har bidragit till en relativt smärtfri ”komma-ut”-process. Han relaterar föräldrarnas initiala motvilja till grusade förhoppningar om äktenskap och barnbarn, snarare än att de skulle vara särskilt bakåtsträvande. ”Mina föräldrar kom till en punkt där de inte orkar tjafsa mer”, säger han. ”De är gamla nu. De vill bara leva. Mycket av deras livsmål har varit att de ska kunna lämna den här jorden och känna att deras barn mår bra” (IP16).
För egen del tycker han att processen har resulterat i styrka, kreativitet och djupare förståelse för andra. Han tror också att han, genom att vara öppen, har bidragit till att sätta igång processer
130
som i förlängningen kan gynna andra inom minoriteten, så att det blir lättare för ”nästa person och nästa person och nästa generation och nästa generation igen” (IP16).
Kampen för att accepteras som homosexuell är långt ifrån den enda han fört – och för – inom hederssammanhanget. Mannen beskriver hur han och hans syskon tillsammans har utarbetat strategier för att öka sin personliga frihet och förändra normsystemet. Det har handlat om festande, alkohol, pengar och partners. ”Och då får man ju ta en sak i taget, liksom. ’Jaha, hur är det med detta? Hur gör vi med detta?’”, förklarar han. ”Och så får man backa varandra och ofta blir det att man tar varandras sida mer än man tar sin egen, att man banar vägen för varandras grejer.” (IP16). Vid sidan av de mer vardagliga förhandlingarna har solidaritet bland ungdomsgenerationen i den större släktgruppen möjliggjort vissa normförändringar. Ett exempel gäller traditionen att kontrollera kvinnors oskuld inför äktenskap. ”Det har förekommit, men då får man typ backa varandra och säga ’Det gör vi inte!’. Och kusinerna säger till varandra ’Men det här går vi inte med på!’” (IP16).
En annan deltagare berättar om hur hon, utan stöd och trots hårdnackat motstånd, insisterat på sin rätt att välja partners. Hon ser sin vägran att bryta relationer på grund av familjens och släktens hot som en kamp på ett högre plan:
Jag har varit väldigt mån om min frihet. Alltså, för mig har det inte handlat om killarna. Det har handlat om min frihet att välja vad jag vill. Jag har aldrig kämpat för någon killes skull, utan varenda gång jag sagt nej har det varit att jag har kämpat för min skull. (IP33)
Den mångåriga frihetskampen har resulterat i en situation där föräldrarna accepterar hennes studie- och yrkesval – men inget annat än en kristen pojkvän. Trots det älskar hon sin familj och ser släktgemenskapen som oumbärlig om än komplicerad. Hon säger att hon ”haft sådana tankar, att ’älskar de ens mig? De vill ju bara ha mig på sina egna villkor’. Men idag förstår jag att det är mer komplext än så” (IP33). Samtidigt som hon uttrycker förståelse för föräldrarnas världsbild och uppfattning om hur man ska vara tillsammans i familjen, poängterar hon att normsystemet måste förändras om hennes föräldrar ska få skapa en relation till hennes eventuella framtida barn:
Jag blir så ledsen över allt jag har gått igenom. Jag önskar att jag inte hade fått gå igenom det. Jag kommer göra allt i min makt, om jag får barn, att de aldrig får gå igenom det här som jag fick gå igenom. Jag har sagt det till mina föräldrar också: ”Om ni ens lägger en enda åsikt på min uppfostringsmetod och mina barn och vad de gör, vem de älskar, vad de tycker om att göra och vem de umgås med, kommer ni inte att få vara deras morföräldrar, punkt. Nu är det min tur att sätta kontrollen. Och det vet jag är oerhört viktigt för mina föräldrar, så jag tror faktiskt att de kommer att respektera det. (IP33)
De personer som har återvänt till sina familjer efter uppbrott uttrycker alltså att de utmanar vissa normer, men accepterar andra; vissa begränsningar är acceptabla i utbyte mot möjligheten att återskapa emotionell och kulturell tillhörighet medan andra förblir otänkbara.