Konfliktlinjen som beskrivs ovan är inte enbart verksam i mötet mellan aktörerna och deras målgrupper. Aktörerna blir varse att det finns motstridiga uppfattningar om heder också inom familjer som lever i hederskontexter. En aktör påpekar att det ofta gäller familjer där barn och föräldrar har markant olika livsomständigheter – exempelvis då barnen går i skolan medan föräldrarna har begränsad kontakt med det omgivande samhället:
Många föräldrar får sin bild av samhället genom tidningar och TV. De blir livrädda att deras barn ska ut i det där. Då hårdnar kontrollen och det blir: ”In med dem, hem innan det blir mörkt. Nej, du får du inte följa med!” Man är så oerhört skrämd av det man läser och ser. Och barnen vill ju vara som sina kompisar. De förstår inte alls varför hedern äventyras för att de åker på klassresa, för det är ju helt normalt för dem. Så har vi föräldrar som är livrädda och barn som vill leva ett helt annat liv. (FIP29)
En annan intervjudeltagare, som företrädesvis möter tonåringar, relaterar konflikter inom familjen till problem som kan uppstå då preventiva insatser riktas ensidigt till barn och unga, utan att deras föräldrar involveras:
Det är naivt att tro att barnen ska fungera som murbräckor. Vi talar ju om för barnen att: ”Dina föräldrar har fel, du har rätt att klä dig och umgås precis som du vill”. Och sedan förväntar vi oss att de ska gå hem och stå på sig. Ibland kanske det går bra, men risken är ju att föräldrarna bara blir ännu fastare i sina värderingar. Om man inte samtidigt jobbar med föräldrarna har vi bara skapat ännu mer konflikt. (FIP9)
140
Ytterligare en aktör som möter familjer poängterar vikten av att arbeta med värdekonflikter snarare än att låta barnen bli bärare av progressiva ideal. I citatet nedan resonerar en intervjudeltagare om strategin att göra fiktiva skolscheman i syfte att möjliggöra sociala aktiviteter för elever som begränsas av sina familjer. Aktören menar att detta riskerar att konservera konflikten inom familjen och sätta barnet i en potentiellt riskabel situation:
Flera skolor skickar hem ett schema med längre skoldagar. Tanken är att barnen ska kunna göra sådant de inte får inom ramen för skoltiderna. Särskilt de här eleverna som bli klockade, när familjen vet exakt hur lång tid det tar att gå till och från skolan. Vi anser att det är ett sätt att stryka föräldrarna medhårs. Deras värderingar utmanas ju aldrig om ingen vågar säga att: ”Det är en rättighet för barn att ha vänner och intressen!” Så där abdikerar ju skolan och utgår från att föräldrarna är hopplösa, att de inte kan ändra sig. Och barnen tvingas in i dubbelliv. De tvingas ljuga och ta risker. (FIP57)
En annan aktör som arbetar inom fältet och har egen erfarenhet av att leva med hedersrelaterat våld och förtryck, menar däremot att frågan är mer komplex. Även om hon ser vikten av att arbeta med familjen som helhet poängterar hon barns och ungas behov av handlingsutrymme och ”tid att andas”. Hon berättar att hon själv hade ett fiktivt skolschema, vilket möjliggjorde samtal med skolkuratorn och i förlängningen hennes flykt från familjen:
Jag förstår den synpunkten, att man inte ska stryka medhårs. Men i vissa fall hjälper det att ge ungdomarna handlingsutrymme, tid att andas. Alla fall ser inte likadana ut. Jag hade ett fejkschema och det räddade mig, verkligen. Schemat var upphängt på kylskåpsdörren hemma. Det tog 13 – 14 minuter för mig att promenera hem och jag blev uppringd en kvart efter att jag hade slutat. Ifall jag inte var hemma på en kvart var jag en hora som var ute och hade sex. Hade det inte varit för det fejkade schemat, då hade jag, jag vet inte, jag hade gått sönder. Jag hade aldrig kunnat andas, gå ut och fika eller gå in på H&M eller sitta kvar i kafeterian och prata, eller gå till kuratorn. Och det var ett viktigt steg mot min flykt från familjen, att jag hade den möjligheten. Jag tycker att det är ensidigt det här med att man inte får stryka föräldrarna medhårs. Ibland behöver man faktiskt göra det, tyvärr. Det är inte svart eller vitt. (IP10)
De strategier som offentliga aktörer använder för att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck samt ge stöd och hjälp åt utsatta personer påverkar med andra ord dynamiken inom de berörda familjerna. I värsta fall minskar barns och ungas livsutrymme till följd av en förhöjd konfliktnivå; i bästa fall förmår aktörerna arbeta värderingsförändrande genom att skapa genuina samtal och visa medvetenhet om maktrelationerna mellan sig själva och människorna de möter.
Stereotyper
Intervjudeltagarna har tillfrågats om huruvida stereotyper påverkar deras arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck. Stereotyper är generaliserande och nedsättande beskrivningar som innebär att en grupp reduceras och görs till ett med några få egenskaper och kännetecken. Det kan exempelvis innebära att samtliga medlemmar i gruppen beskrivs som likadana eller att gruppen beskrivs som underlägsen andra grupper i samhället98.
En stor majoritet av de civilsamhälleliga och offentliga aktörer som deltar i studien märker av att stereotyper är verksamma på en rad olika sätt, vilka återges nedan. Endast ett fåtal aktörer inom socialtjänsten anser inte att stereotyper påverkar deras arbete. En aktör säger: ”Vi utgår
141
från dem vi träffar, så sådana tankar påverkar inte oss. Det är inget vi har pratat om” (FIP5). Andra av socialtjänstens aktörer anser att uppfattningen om att det skulle förekomma stereotyper är felaktig och relaterar den till ”omvänd rasism”:
Vissa grupper kanske pekas ut, men det kan ju inte vi ta hänsyn till. Det blir omvänd rasism. Här i Sverige har vi bestämt att alla barn ska delta i idrotten, oavsett varifrån deras föräldrar kommer. Det handlar om att utvecklas. Det går inte att hålla på och vara försiktig med sådana här frågor. Så stereotyper, där säger jag bestämt nej. Det kan vi inte hålla på och ta hänsyn till. (FIP37)
En tredje aktör som deltar i samma fokusgruppintervju uttrycker en annan linje som förekommer bland deltagarna, att det finns risker med att fokusera på användandet av stereotyper och stigmatisering eftersom det kan resultera i ifrågasättande av förekomsten av hedersrelaterat våld och förtryck:
Om vi hela tiden ska ifrågasätta och säga att: ”Det är faktiskt inte bara kvinnor!” eller: ”Det är faktiskt inte bara muslimer!”, finns risken att man till slut kommer fram till att: ”Nej, det finns ingen hedersproblematik och om man tar upp det så är man rasist”. Då blir det plötsligt vi svenskar som ska stå i skamvrån. Jag vänder mig emot det. När man har jobbat så länge så förstår man att det inte handlar om stereotyper, utan det är så här verkligheten ser ut. (FIP37)
Rädslan för att bli utpekad som rasist återkommer i några av fokusgruppintervjuerna. De aktörer som ger uttryck för den erfar att deras möjligheter att arbeta mot hedersrelaterat våld och förtryck minskar på grund av att de tvingas anpassa sig efter ett allt mer polariserat samhällsklimat. Detta diskuteras närmare senare i kapitlet.