Aktörer inom offentliga verksamheter berättar att de flesta barn och unga som socialtjänsten placerat utanför familjen under 18 års ålder på grund av hedersrelaterad problematik är hemma igen relativt kort tid efter placeringen. Detta får flera aktörer att poängtera att dessa barn och unga behöver skyddas från kontakt med familjen. Men precis som i andra fall av våld i nära relationer kan det vara svårt att motivera den våldsutsatta att bryta all kontakt med sina närstående. Ett skäl till svårigheten är att familjerna ofta utövar stark känslomässig utpressning mot de familjemedlemmar som placerats i skyddat boende. När barnet är placerat enligt SoL ansvarar föräldrarna för dess ekonomi, klädinköp och annat praktiskt vilket kräver viss kontakt:
Just det här med: ”Jamen, dina föräldrar saknar dig jättemycket” mycket sådant. ”De är väldigt samarbetsvilliga” och sedan det här med, speciellt när tjejen behöver pengar till kläder: ”Ja men du ska fråga dina föräldrar”. Då packar föräldrarna ihop en väska och smugglar med brev och så. (FIP27)
Våldsutsatta som sökt och fått skydd utsätts som regel för att deras familjer försöker övertala dem att flytta hem igen. Det händer att socialtjänsten och andra vårdgivare deltar i övertalningsförsöken med eller utan sin vetskap:
Det var en tjej som hade ett möte med socialsekreteraren. ”Saknar du inte din lillebror, han är så söt, och din pappa och mamma” och hon sa: ”Jo, jag saknar dem”. Hon försöker vara samlad inför det mötet. ”Tror du inte att jag längtar efter min lillebror?” Varför säger de sådana saker! (FIP27)
Föräldrar och släktingar kan framställa sina behov på ett högst övertygande sätt:
Jag har fått samtal från personal på sjukhuset, som har ringt och säger att: ”Oh, här finns en kvinna och hon är jätteledsen och hon saknar sin dotter och hon säger att hon tror att hennes dotter är hos er, det är jättesynd, hon gråter”. Man tappar sin professionalitet där, vad tror sjuksköterskan jag ska säga? ”Ja hon finns här”. (FIP27)
Uppfattningarna om att familjen spelar på känslomässiga trådar är vanligt förekommande:
130 Schlytter 2006.
197
De spelar på det. Det kan vara så här att ”din mamma, hennes hjärta har brustit nu för det du har gjort och hon har fått hjärtinfarkt och det är p.g.a. dig” liksom. Det verkar vara ett sätt i vissa kulturer att se på sorg. Det handlar också om att jag har orsakat det här så jag har gjort så att hon, så återigen så är det vad jag har gjort och det handlar också om lojalitet mot min familj. Har bytt sida, gått till de andra. (FIP7)
Därför är det en viktig del av arbetet när en ny person kommer till ett skyddat boende att förbereda denna för att ”någon kommer att bli sjuk, någon får hjärtproblem, någon kommer att ha dött” (FIP27).
Ett annat argument för att LVU alltid är det lämpligaste vid en placering i hedersrelaterade ärenden är den placerades vetskap om att familjen saknar en och de skuldkänslor detta väcker. I synnerhet är syskonens saknad en tung känslomässig börda:
Man vet att om jag lämnar så kommer mina syskon att få ta det här kanske. Att man har varit den som har skyddat dem. Då är det mest oro för yngre syskon kanske. Där gör vi alltid orosanmälan på syskonen, men det är ju väldigt ofta de bor kvar ändå. (FIP27)
Socialtjänsten tar inte alltid det placerade syskonets våldserfarenhet som skäl för att utreda övriga syskons behov vilket är problematiskt:
Vi ska inte glömma att i dessa familjer finns fortfarande små barn som också kommer att bli större, så vad är förebyggande syfte där, om man går in med rätt insats, vi glömmer alltid att vi placerar trettonåringen eller fjortonåringen, och sedan vi vet att det finns en sjuåring eller åttaåring där, vad kommer att hända med den? (FIP36)
En annan aspekt av problematiken är den kärlek och omsorg i familjen som förloras i och med uppbrottet:
Man förlorar ju väldigt mycket. Även om de som kommer till våra verksamheter och söker hjälp och äntligen säger: ”Idag vågar jag inte gå hem för nu vet de att jag är tillsammans med den här pojken, eller nu har de sett det här”, så sitter man ju ändå med tankarna kring familjen och: ”Vad innebär det för mina syskon och vad innebär det för min mamma?”. Och man saknar ju sina syskon väldigt mycket. Det är ju inte bara det här negativa utan det finns ju mycket kärlek och det är stora släkter och det finns mycket, mycket glädje också. Så det är inte bara det ena eller det andra. (FIP2)
Den känslomässiga belastningen, som utsatta upplever på grund av anhörigas utpressning och på grund av deras egen längtan och skuldkänslor, kräver att de får ett tydligt och riktat stöd, anser några av aktörerna, helst i form av LVU. Deltagare i fokusgrupperna, till exempel poliser, advokater, skolkuratorer och personal på jourer och skyddade boenden påpekar att socialtjänsten inte alltid tillämpar den lagstiftning som finns och som kan skydda unga från att fara illa. Ett sätt är att tillämpa LVU på ett annat sätt än vad som sker idag:
När det kommer till LVU, tvångsplaceringar, så har man ju börjat prata om § 3 och beteende. Man har ju inte prövat just heder som ett skydd mot att man själv går tillbaka i farliga situationer. Idag handlar trean ju väldigt mycket om missbruk och de typerna av beteenden. Den skapades kanske framförallt för struliga tonårskillar. (FIP40)
Och får man inte skyddet man behöver då går man hem igen. Om du inte får skyddet, ”bryt med familjen”, ja, då går de hem igen precis som alla säger då, att de är hemma efter ett kort tag. Man måste liksom få hjälp och
198
skyddas, där kan man börja prata, där kan man göra en hot- och riskbedömning, man kan inte göra en riskbedömning om inte ungdomen vet att den kommer att bli skyddad. (FIP19)
Personal i skyddade boenden ser barn och unga fara illa av att tvingas ha kontakt med familjen vilket är tungt att bevittna. De anser att samhället bör bära den unges börda tillsammans med denne132 och inte lägga allt ansvar på den enskilde själv. En av dem uttrycker det så här:
Det som vi väntar oss av den här undersökningen är att samhället kommer ifrån det här lotteriet om vilken social man vänder sig till. Det ska inte vara ett lotteri. Och sedan ska de ha det här barnperspektivet, de ska veta hur dåligt de här tjejerna och killarna mår med de här skuldkänslorna. De kan inte sätta press på att de ska träffa familjen, att de måste tillbaka till familjen, det är jätteviktigt. Och det viktigaste är att samhället jobbar djupare från dagis, från skolan. Det är vår önskan. (FIP19)
Personalen på det skyddade boendet ovan tror att det kan bero på att socialsekreterare kan komma i ”lojalitetskonflikt mellan barnens och föräldrarnas sorg och behov” (FIP27). I andra våldsärenden som involverar mäns våld mot kvinnor eller våld i nära relationer finns regler om att parterna ska ha olika socialsekreterare, men i ärenden som handlar om hedersrelaterat våld och förtryck är det inte alltid praxis, berättar personal på ett skyddat boende. Det gör att socialsekreteraren kan bli budbärare (FIP27). Det händer att den unge ber personalen hjälpa dem med att markera gentemot socialtjänsten:
Hon sa till mig: ”jag vill att de slutar fråga mig” och då fick jag säga till socialtjänsten att hon ber er nu att sluta fråga om hon vill träffa sina föräldrar, hon säger till när och om hon vill det. Då vet hon att det går, det är inte varje vecka hon vill träffa dem. (FIP27)
En flickas vädjan om hjälp med att arrangera sin egen död markerar tyngden i utsattheten:
Det som har påverkat mig mest är en tjej som sa: ”Nej jag vet inte vad jag ska göra”. Vad vill du göra. ”Ja men du kommer att tycka att det är jättekonstigt. Jag vill fixa en kista och sedan en kropp, det blev väldigt svårt, men alltså de kan ringa min familj och säga att det har skett en olycka och att jag har dött. Då har de en kropp som de kan begrava och sådana saker. För att om jag är död kommer min mamma och mina syskon inte att drabbas”. Den är stark, känslan av skam. (FIP27)
En ung kvinna berättar om hur hennes mamma ringde henne efter att hon rymt hemifrån och placerats på skyddat boende och hur hon grät och bad om förlåtelse. Mamman förklarade att hon började bli gammal, att hon var sjuk och att hennes enda önskan var att träffa sin dotter en sista gång i livet. Kvinnan gick med på att träffa sin mamma på centralstationen, där hennes manliga släktingar väntade i en parkerad bil som de försökte dra in henne i. Kvinnan skrek för att påkalla omgivningens uppmärksamhet och lyckades på så vis slita sig loss och hoppa på en buss tillbaka till det skyddade boende där hon vistades (IP4).
LVU borde alltså inledningsvis tillämpas i alla hedersrelaterade ärenden, anser dessa deltagare. Skälet är att de utsatta då själva slipper ta det svåra beslutet att inte ha kontakt med en familj som är potentiellt farlig för dem tills de har upprättat ett eget inre skydd mot våld och förtryck. Behovet av skydd med stöd av LVU blir särskilt tydliga när unga personer med kognitiv funktionsnedsättning inte förstår sitt eget bästa:
199
Man kan bli helt uppgiven för att man precis har pratat med en person som säger: ”Ja men jag ska gifta mig i sommar och det är en person jag aldrig har träffat och jag är så himla glad.” Det kan också vara en yrkesverksam som ringer och som vet att den unga kanske vill gifta sig, men utan att veta vad det innebär fast man försöker förklara utan att komma igenom. Personen 18, hon får välja själv men hon är inte medveten om vilket val hon gör. Man kanske inte ska omyndighetsförklara personer över 18, men kanske i vissa särskilda fall att LVU måste kunna användas därför att skydda den här personen. (FIP40)
Under några av resonemangen kommer fallet Abbas Rezai upp som ett varnande exempel på socialtjänstens blindhet och blir en drivkraft till motstånd mot familjearbete:
Sen så kan det finnas enskilda fall som det kanske skulle kunna funka i men vem, jag fattar inte ens hur man kan ta risken att veta i det här fallet funkar det att skjutsa hem honom [refererar till Abbas133]. Den risken finns i vartenda fall av familjearbete och det är livsfarligt. (FIP19)
De verksamheter som förespråkar uppbrott med stöd av LVU anser att socialtjänstens familjearbete ofta är ytligt och fyllt av kompromisser som den unge inte är hjälpt av i det långa loppet. En av verksamheterna som tittat närmare på exempel på lyckat familjearbete, enligt socialtjänsten, anser att det snarare handlar om att socialtjänsten ”lyckades kompromissa att hon skulle få komma hem en timme senare, men man har liksom inte kommit åt de grundläggande strukturerna. Hon kan till exempel inte välja vem hon ska gifta sig med” (FIP19). När familjearbete bedrivs på det sättet ”kompromissar man med de mänskliga rättigheterna”, framför de.