Nedan beskrivs en rad utmaningar som de personer som brutit upp från sina familjesammanhang möter. Vissa av dem handlar om den första, akuta fasen och kontakten med myndigheter där skyddat boende, familjehemsplaceringar och skyddad identitet ingår som några faktorer. Andra handlar om såväl initiala som långvariga emotionella och sociala konsekvenser av att bryta upp från sitt sammanhang och leva med minnen av det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Till sist beskrivs möjligheter och framgångsfaktorer som bidragit till att deltagare kunnat bygga upp ett nytt liv trots dessa utmaningar.
Placeringar
Av de 36 personer som deltar i individuella intervjuer har åtskilliga erbjudits en eller flera placeringar under uppbrottsprocessen – kvinnojour, familjehem samt olika former av ungdoms- eller utslussningsboenden. Några deltagare vittnar om placeringar som brustit medan andra anser sig ha fått adekvat skydd och stöd hela vägen genom processen från uppbrott till ny stabilitet.
En del av de negativa erfarenheter som beskrivs har att göra med säkerhetsaspekter. En ung kvinna poängterar att personalen på kvinnojouren där hon placerades i den första akuta fasen borde ha sett till att hon inte hade tillgång till sin telefon eftersom familjen via den utövade påtryckningar som ledde till att hon återvände hem:
Jag blev så jättepressad av att ha telefonen för alla ringde hela tiden och sa: ”Vad håller du på med?”, från släkten. Det var väldigt mycket så. Jag borde egentligen inte ha haft telefonen. Jag vet inte varför jag fick ha kvar den. Och sedan, jag blev ju så pressad så jag gick hem, för jag ville så gärna lösa situationen. (IP9)
121
I vissa fall kan det vara riskabelt att ha kvar sin mobiltelefon under vistelse i skyddat boende medan det i andra fall är en förutsättning för att uthärda det kringskurna livet94.
Ett annat säkerhetsrelaterat tema som aktualiseras under intervjuerna är vikten av att placeras på tillräckligt avstånd från våldsutövande familjemedlemmar. En kvinna beskriver våndan i att hon initialt placerades på en kvinnojour i samma stad som familjen bor i, på en plats där hon dagligen såg sin pappa gå förbi utanför kvinnojourens fönster (IP25).
Andra negativa erfarenheter har att göra med bristande förståelse för vad uppbrott från ett hederssammanhang kan innebära rent känslomässigt. Flera deltagare beskriver svårigheter kring att hamna i en främmande miljö – i synnerhet de som tidigare haft mycket begränsad kontakt med det omgivande samhället och tvingats förlita sig helt och hållet på sin familj för praktiskt och känslomässigt stöd. De lyfter fram vikten av att inte bara skyddas fysiskt, utan att också ha någon att knyta an till och prata med. En deltagare beskriver avsaknaden av emotionellt stöd och samtalskontakt som en bidragande orsak till att hon lämnade kvinnojouren där hon placerats för att istället återvända till familjen: ”Jag fick typ själv anstränga mig för att få kontakt med BUP, och då fick jag prata med en kurator. Men det här var inte någonting som de hjälpte mig med” (IP9).
De intervjupersoner som tillbringat längre perioder – i vissa fall flera år – i olika former av jourboenden, förmedlar särskilt värdefulla erfarenheter om vikten av djup och specialiserad kompetens hos myndigheter och personal. Ett återkommande tema är vikten av att handläggare inom socialtjänsten samt personalen på boendet förmår fjärma sig från stereotypa uppfattningar om hur flickor och kvinnor som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck borde vara och agera95. Flera deltagare har erfarenhet av att inte passa in i den stereotypa bilden av den passiva, undergivna och lydiga ”hedersflickan”, som en deltagare uttrycker det (IP10). Oförmåga att leva upp till de stereotypa förväntningarna har bidragit till att några intervjudeltagare känt att de uppfattats och bemötts som kaxiga, utagerande eller på andra sätt besvärliga. De anser att det försämrat deras möjligheter att bli trodda och få hjälp (IP2, IP9). En av dem beskriver hur våldsutsattheten, uppbrottet och omställningen under en placering har påverkat henne:
Jag var så förvirrad, det är jättesvårt att beskriva. Du vet när man tappar ett glas, så händer det ju bara på någon minut, så är det över. Men det här pågick typ en period, jag tappade glaset i en period, alltså fattar du? Det kändes så. Det var grejer som hände hela tiden. Jag var förvirrad, jag kommer inte ens ihåg vissa grejer som jag hade sagt. Jag visste inte längre vad jag tänkte. (IP10)
En annan av de deltagare som tillbringat lång tid i skyddat boende och andra placeringsformer lyfter fram vikten av att bli sedd och förstådd i sin förvirring och förlust, istället för att bestraffas för sina reaktioner eller avkrävas ”korrekt” beteende:
Du lämnar inte bara din familj, du lämnar alla gator som du är bekant med, du lämnar ditt favoritkafé, tanten som du brukade säga hej till inne på ICA, alltså, man lämnar ju alla de här smågrejerna. Det är inte bara familjen du går miste om, du går miste om hela ditt sammanhang, det försvinner. Och det är för mycket att begära att en person ska vara korrekt i en sådan situation. (IP10)
94 Detta diskuteras närmare i kapitlet Våldets omfattning och arenor.
122
Intervjumaterialet rymmer berättelser om både institutions- och familjehemsplaceringar där det fungerat dåligt; allt från ”snåla” familjehem som inte köpt kläder åt den placerade personen till upplevelser av att bli satt på ungdomshem med kriminella och missbrukande jämnåriga (IP10, IP27). Några personer lyfter fram mötet med ”svenskhet” som något inledningsvis okänt och otryggt – exempelvis en deltagare som berättar att hur hon rymde hem en gång redan i slutet av 90-talet:
Jag kunde inte bo hos den nya familjen eftersom – de var snälla och allting, men det var någonting annorlunda, jag kunde inte liksom leva med dem. Plus, jag är rädd för hundar, och de hade hundar. Så jag ringde till mina farbröder så att de hämtade mig. (IP14)
Andra nämner positiva aspekter, trots den initiala omställningen:
Jag var hos en svensk fosterfamilj och jag hade det jättebra. Men det var det samtidigt en stor kulturkrock för att hon var jättesvensk från grunden till sextioårsåldern och jag var inte alls van vid den sortens levnadssätt, fastän jag har ju bott i Sverige i hela mitt liv. Jag har varit uppväxt på ett helt annat sätt och då skulle jag anpassa mig. Men vi hade en jättebra relation tillsammans jag och hon, vi fick verkligen kontakt, så det var en jättebra placering. Jag bodde där ungefär ett år. Alltså, det var då jag kände att jag fick en personlighet från den tiden tills nu, det är då jag har utvecklat mitt eget jag kan man säga. (IP31)
Hemmet var välfungerande och kontakten mellan intervjupersonen och familjehemsmamman fungerade utmärkt. På grund av en ungdomsmottagning, som skickade en kallelse hem till hennes ursprungsfamilj och därmed röjde hennes vistelseadress, tvingades hon flytta till ett annat familjehem. I det nya familjehemmet var det om möjligt ännu bättre därför att familjehemsmamman hade en liknande bakgrund som hon själv och var ”hemma i det här [den gemensamma bakgrunden] samtidigt som hon var väldigt modern på ett annat sätt liksom” (IP31). Den nya familjehemsförälderns beskrivs som ”jättekärleksfull. Och jag fick ju stanna hos henne på grund av att jag själv, och hon också, ville ha mig där, även om det inte var så här på papper att hon var det galanta familjehemmet” (IP31).
Intervjumaterialet innehåller fler negativa än positiva berättelser om placeringar. Ytterligare en av de få positiva handlar om ett boende som är specialiserat på hedersproblematik. Intervjupersonen berättar att personalen var kunnig och erfaren; de förmådde hantera känslostormar och tvivel med ett bekräftande, lugnt och sansat bemötande. En betydande framgångsfaktor var att det alltid fanns någon att reflektera tillsammans med, vilket gjorde att förhastade beslut om att kontakta familjen kunde undvikas:
Jag har faktiskt kontakt med hela min familj, förutom min storebror. Vi arbetade väldigt mycket med min familj, jag och personalen på boendet. De åkte med mig flera gånger upp till [deras hemstad] och ordnade träffar tillsammans med polisen däruppe för att det skulle vara så skyddat som möjligt och säkert för allihop, så att jag fick träffa både mamma och lillebrorsan. Och det var ju en sådan investering för jag tror inte riktigt på att man ska bryta alla gånger, även om det kan vara bra till en början så ska inte det vara slutmålet. Ifall det finns någon form av mellanmark där man kan mötas och ha någon form av relation som funkar, då tycker jag att man ska ta den. För det gör någonting med en människa att bara kapas loss sådär från sina rötter även om det är infekterade rötter. (IP10)
I citatet framgår vikten av långsiktig planering kring om och hur familjerelationer kan återskapas på ett säkert sätt. Insikten om chansen till återförening fick intervjupersonen att hålla
123
ut under tiden hon var placerad. Behovet av att bibehålla eller återknyta kontakten med ursprungsfamiljen diskuteras senare i kapitlet.
Genomgående är det mest framträdande draget i berättelserna om placeringar att den utsatta känner sig säker, skyddad och välkommen i det nya hemmet, att hen möts av personlig kontakt och kärlek och att omgivningen förstår den tuffa process man måste genomgå både socialt och på ett personligt plan samt ägnar tid och möda åt att hantera den tillsammans med den utsatta.