Effekterna av de brister som aktörerna berättar om återkommer i flera av de individuella djupintervjuerna. Flera av deltagarna i dessa intervjuer har genom egen erfarenhet ingående kunskaper om samhällets stödverksamheter. Åtskilliga av dem har känt sig svikna av socialtjänsten innan de fått den hjälp de behövt, medan andra har fått den hjälp de efterfrågat när de efterfrågat den.
Det kan vara viktigt att lägga på minnet att de som valts ut till individuella djupintervjuer har egen erfarenhet av utsatthet för hedersrelaterat våld och förtryck och lever i en stabil livssituation idag. Det innebär att vi exempelvis inte har nått dem som inte har fått någon hjälp alls, ej heller dem som fått hjälp, men sedan fallit genom samhällets skyddsnät. Deltagarnas upplevelser är därför inte representativa för hela populationen av utsatta, utan intervjuerna säger framförallt något om hur olika myndigheter och verksamheter har fungerat i de enskilda fallen
184
och vilket stöd som de utsatta har uppfattat som hjälpsamt. Det ska också noteras att några av de situationer som deltagarna berättar om ligger flera år tillbaka i tiden. De äldsta händelserna är från 2006 och de senaste från 2014.
Det mest kännetecknande för berättelserna är olikheten mellan dem; varje situation är unik och hjälpbehoven varierar. De personer som har fått den bästa hjälpen är kvinnor som var över 18 år när de sökte samhällets stöd och som har utsatts för psykisk och fysisk misshandel av sina makar. Samtliga berättar uppskattande om adekvat stöd från sjukhuspersonal, kuratorer på BVC och sjukhus, socialtjänst, kvinnojourer och skyddade boenden. De personer som däremot var under 18 år när hjälpbehovet uppstod och som bodde med sina vårdnadshavare har mycket blandade erfarenheter.
En aktör som möter ungdomar berättar om ett lyckat fall, där aktören samverkade med socialtjänsten för att sätta en ung transkvinna i säkerhet. Personen ärendet gällde var öppet transsexuell i vissa sammanhang, men var mycket mån om att transidentiteten förblev dold inför familjen och vissa grupper av bekanta. Under många år pågick en process då familjen i perioder ignorerade kvinnans normbrott och inkluderade henne i den sociala gemenskapen, medan de i andra perioder gjordes medvetna om normbrott och då utsatte henne för psykiskt och fysiskt våld:
I perioder var hon ett levande exempel i hela området. Då blev det ju press på familjen, som fick höra saker från alla möjliga håll. De rakade av henne håret för att hon skulle se ut som en pojke. Sedan, i andra perioder, fanns en tyst överenskommelse hemma. Så länge hon inte kom ut, så länge de inte pratade om det, fick hon vara som hon ville. Det gick fram och tillbaka. (FIP9)
Det var dock inte i första hand situationen i familjen som fick aktören att agera, utan den hotfulla stämningen i bostadsområdet. ”Det fanns personer i området som hade siktat in sig på henne, bestämt att hon skulle göras illa”, säger aktören (FIP19). När aktören insåg vidden av de hot och det våld som kvinnan utsattes för på torget, i kollektivtrafiken och på andra offentliga platser bestämde de sig för att koppla in socialtjänsten. De föreslog att de skulle göra en orosanmälan, vilket kvinnan till slut gick med på, under förutsättning att hennes familj hölls utanför och inte tvingades konfronteras med hennes transsexualitet:
Överenskommelsen var väldigt tydlig från hennes sida. Hon sa: ”Ni får inte prata med mina föräldrar. Ni får inte sätta ord på det här, för då förstör ni allt som jag har byggt upp”. Hon hade byggt upp ett sätt att vara där hon fortfarande hade sin familj, så länge hon inte uttalade det tydligt, att ”Hej, jag är tjej!” liksom. Tystnaden blev en strategi. Det var väldigt viktigt för henne att inte förstöra det. (FIP9)
Processen som till sist ledde till en orosanmälan var lång. Aktören kontaktade först en av socialtjänstens koordinatorer, varpå de blev varse att en annan verksamhet redan gjort en orosanmälan. Efter det bjöd de in socialtjänsten till det första i en rad möten på en plats där den unga kvinnan kände sig trygg. Mötena avlöpte väl och förändrade kvinnans inställning till socialtjänsten – från oerhört skeptisk till försiktigt hoppfull:
Jag tror det tog tre möten innan hon själv började känna att: ”Ja, okej, jag kan va en del av det här. Det kan bli någonting bra” och började prata. Innan dess var det som att socialtjänsten bara var farlig, de kunde bara förstöra och det fanns inget skydd där. Och det tror jag är en ganska sällsynt situation, att det gick att vända det. Vi lyckades nog med det för att vi hade så mycket inblick i hennes liv. Hon hade redan pratat så mycket här, hos oss. Men det tog flera år att bygga upp det förtroendet. (FIP9)
185
Den långa processen, där aktören, koordinatorerna och socialtjänsten arbetade parallellt för att skapa förtroende, ledde till att den unga kvinnan till sist kunde skyddas. Aktören, som själv hade farhågor kring socialtjänstens arbetssätt, var med under hela processen och fungerade som en garant för att kvinnan fick adekvat hjälp. En avgörande komponent var att aktören och kvinnan fick en rad alternativa insatser presenterade för sig, vilket inkluderade den unga kvinnan i processen och minskade känslan av maktlöshet:
Vi jobbade med socialtjänsten och koordinatorerna. Vi såg till att det fanns alternativ för den här tjejen att förhålla sig till, konkreta alternativ, så att hon inte skulle vara helt ovetandes om vad som pågick. Det handlar om tillit för vår del också. Vi var inte säkra på att hon skulle få den hjälp som behövdes. Och för hennes del var det avgörande att själv vilja ha de insatser som presenterades, att vara med i det beslutet. (FIP9)
Exemplet ovan visar på vikten av personligt bemötande med hänsyn till den enskildes behov och sammanhang och de svårigheter som övervanns i just det här fallet. Ytterligare ett gott exempel handlar om ett välfungerande samarbete mellan ett skyddat boende och en socialsekreterare (FIP19). Det handlade om en flicka som var utsatt för sexuella övergrepp av mammans nya man. Mamman anklagade henne för att ha ”lockat till sig” och förfört mannen. Det arbete som det skyddade boendet och socialtjänsten gjorde tillsammans var välfungerande därför att socialsekreteraren lyssnade på vad hon uttryckte att hon behövde:
När hon skulle fylla 18 år flyttade hon till Örebro kommun som har väldigt bra samordning för våldsutsatta. I alla fall i min erfarenhet. Så vi åkte dit tillsammans och det var som ett nätverksmöte och då var det både ekonomihandläggaren med, hennes nya handläggare i något relationsvåldsteam, boendestödjare två stycken och så vi. Och så var det liksom, vi satt där och överlämnade och diskuterade och så där. Och, ja, hon fick en försökslägenhet, tror jag att det var, så, med två boendestödjare, väldigt tydligt liksom vilken hjälp, vilka stödjande personer som fanns i nätverket. (FIP19)
Sammantaget är nyckelorden för ett fungerande skydd och stöd kontinuerlig kontakt mellan handläggare och klient och välfungerande kommunikation som bygger på lyhördhet för den enskilda personens specifika behov oberoende av schabloner och mallar – även om sådana naturligtvis kan vara till hjälp i struktureringen av arbetet. Det framgår av samtliga intervjuer, både i fokusgrupp och individuella, att det är när den våldsdrabbade har känt sig delaktig i de insatser som erbjudits och individuella bedömningar gjorts med hänsyn till variationen av komplexa kontexter som den största framgången sker. Ett sådant arbetssätt är också överensstämmande med socialtjänstlagens intentioner såsom de uttrycks i portalparagrafen och LVU.