Den grundläggande principen om ömsesidigt erkännande med kom- plementet ömsesidigt förtroende var inte ett nytt begrepp när det lanserades som hörnstenen för civilrättsligt samarbete. Begreppet hade redan utvecklats under en lång tid av EU:s institutioner. Det föddes ur EU-domstolens praxis men användes därefter av EU-kom- missionen och var sedan 1985 en central regleringsteknik i arbetet för att förverkliga den inre marknaden. Bakom begreppet finns en underliggande vilja att integrera medlemsländernas marknader och överbygga skillnader i nationell reglering.
Det finns förenklat tre alternativ för reglering vid gränsöver- skridande handel: (i) värdlandskontroll, (ii) harmonisering eller (iii) hemlandskontroll. Vid värdlandskontroll bör alla som vill importera varor till ett land följa värdlandets regler. Detta ställer höga krav på producenterna som måste anpassa sina varor till flera regelverk men det är däremot enkelt för värdlandet som inte måste anpassa sina regler utan endast är skyldigt att öppna sina marknader för alla som följer värdlandets regler oavsett ursprung. Vid harmonisering behöver producenter inte anpassa sina varor till olika regelverk, men de samarbetande staterna måste kunna komma överens om gemen- samma regler. Vid hemlandskontroll, som kan framstå som en gyllene medelväg, behöver staterna inte ens försöka komma överens i för- handlingar och det räcker med att producenterna följer de regler som gäller i hemlandet. Uppfyller varorna hemlandets regler kan de även exporteras till de andra länderna som ska tillåta att varorna kommer
in på deras marknader. Ömsesidigt erkännande kan alltså liknas vid hemlandskontroll.
Vid hemlandskontroll förlorar staten i suveränitet eftersom den delvis släpper kontrollen över vilka utländska varor kan cirkulera på den nationella marknaden och endast kan reglera villkoren för inhemska varor som produceras där. Denna integrationsmetod byg- ger således på förtroende mellan staterna för varandras lagstiftning och kontrollsystem. Dock innebär metoden att det kan uppstå nega- tiva konsekvenser för konsumenterna som måste förstå skillnaderna i varornas kvalitet samt att de kanske råkar ut för varor som inte uppfyller samma standarder som de nationella varorna. Om detta kan leda till oväntade risker för konsumenterna kan integrationsmetoden komma att ifrågasättas och den egna regeringen ställas till svars poli- tiskt. Integrationens legitimitet kan därmed äventyras. Det som också kan vara en risk vid hemlandskontroll, med den regleringsmångfald som metoden innebär, är att staterna minskar sina krav för att locka producenter att etablera sig, eller att producenter söker sig till det land som har lägst reglering, så kallad race to the bottom, vilket är ett fenomen som bland annat Jukka Snell, professor vid Åbo universitet, belyst i sin forskning.
I EU har man inte velat skapa incitament för en sådan utveckling. Därmed menar doktrinen att man inte kan sätta ett direkt likhets- tecken mellan EU:s princip om ömsesidigt erkännande och hem- landskontroll. För att undvika ovan nämnda problem kompletteras ömsesidigt erkännande på den inre marknaden av en rad stödregle- ringar och skyddsmekanismer både i domstolspraxis och i lagstift- ning. EU:s medlemsländer får till exempel under vissa begränsade förutsättningar vägra inträde för varor från andra länder eller tillämpa sina egna värdlandsregler. Man strävar också efter att kontrollmyndig- heterna i medlemsländerna samarbetar och att gemensamma tekniska standarder utvecklas av branschorganisationer. Ytterligare komplet- teras ömsesidigt erkännande med viss minimumharmonisering av reglerna på EU-nivå. Således förekommer inte ömsesidigt erkännande i dess rena form på den inre marknaden, vilket forskare som Damian Chal- mers (London School of Economics), Gareth Davies (Vrije Universiteit) och Giorgio Monti (European University Institute) också framhåller.
tillit mellan rättssystemen i eu …
På den inre marknaden används de facto alla tre regleringsmetoder och det avsägande av suveränitet som hemlandskontroll innebär kan justeras vid behov. De två andra metoderna uppfattas specifikt lindra de negativa konsekvenserna av ömsesidigt erkännande och ge nöd- vändiga styrningsmöjligheter. I doktrinen talar man om skillnaden mellan bindande och blind tillit. Enligt Kalypso Nicolaïdis, professor i internationella relationer vid universitet i Oxford, kan bindande till- lit uppstå om medlemsländerna är beredda att konfrontera nationella olikheter, erkänna var förtroendet eventuellt brister samt hitta regle- ringsformer som stöder att tillit kan uppstå. Ömsesidigt erkännande som kan sägas vara en decentraliserad och negativ integrationsmo- dell där man lämnar över regleringen till nationella myndigheter har också på den inre marknaden uppfattats som otillräcklig i vissa sammanhang. Bland annat för att reglera tjänster och särskilt i förhål- lande till de finansiella marknaderna har det uppstått ett tryck mot en mer centraliserad och positiv integrationsmodell och då får andra regleringsmetoder och särskilt harmonisering tyngre vikt (se även Wihlborg i denna volym).
Ömsesidigt erkännande har sedan Europeiska rådets möte i Tam- merfors 1999 tagits från den inre marknadens kontext och överförts till projektet om att skapa ett område för frihet, säkerhet och rättvisa inom EU. Kritiska röster har framfört att ömsesidigt erkännande eventuellt inte är en lämplig styrningsform för att uppnå integration i rättsliga frågor. Kan domstolsavgöranden verkligen liknas vid varor? Det har också ifrågasatts om medlemsstaterna var fullt medvetna om konsekvenserna av denna överföring från ett område till ett annat. Sandra Lavenex, professor i europeisk och internationell politik vid universitet i Genève, har noterat i sin forskning att ömsesidigt erkän- nande i rättsliga frågor innebär en betydande inskränkning av den nationella suveräniteten till en grad som medlemsländerna kanske inte egentligen var beredda att acceptera. Det som dessutom kompli- cerar saken är att ministerrådet strax efter Tammerforsslutsatserna 1999 utarbetade ett mer detaljerat program för genomförande av ömsesidigt erkännande på det civilrättsliga området. Enligt detta pro- gram är slutmålet i EU att alla former av kontroller ska tas bort i fråga om fri rörlighet av domar.
Målsättningen om att ta bort alla kontroller vid fri rörlighet av domar innebär dock att det är svårare att lindra eventuella negativa konsekvenser av ömsesidigt erkännande och kalibrera med andra styr- ningsformer, särskilt med värdlandskontroll. EU verkar således ha valt en striktare form av ömsesidigt erkännande som integrations- metod på det rättsliga området i jämförelse med den inre marknaden. Detta är särskilt problematiskt eftersom vi kommer att se nedan olika exempel på att tilliten inte alltid finns. Den svåra frågan som EU nu står inför är därmed hur man ska kunna komplettera ömsesidigt erkännande och förtroende i rättsliga frågor med stödjande åtgärder så att man kan tala om bindande tillit mellan medlemsländernas rättssystem. Dessa frågor behandlas i slutkapitlet nedan. Innan det har vi anledning att granska hur ömsesidigt erkännande fungerar idag på det civilrättsliga området samt att nyansera bakgrundsförståelsen för ömsesidigt förtroende i rättsliga frågor.