Monetär och finansiell integration är inte oberoende av varandra. Införandet av den gemensamma valutan – euron – inom EMU har troligen påverkat integrationen av finansiella marknader och den finan- siella integrationen påverkar i sin tur fördelarna och nackdelarna av en gemensam valuta. Utformningen av det vi nu kallar EU:s ban- kunion är en direkt följd av skuldkrisen i den södra eurozonen, som ledde till att en utbredd uppfattning att en valutaunion inte kan fungera väl utan en bankunion med gemensamma regler för bank- verksamhet, gemensam översyn och bankkrishantering, och likvärdig inlåningsförsäkring inom unionens medlemsländer. Det EMU och bankunionen har gemensamt är ECB, vars roll har expanderat från att ha varit rent penningpolitisk (med ansvar för inflation) till en bredare finanspolitisk roll med krishantering för både medlemsländer och banker. Detta innebär att ECB:s beslut kan ha direkta konsekvenser för EMU:s och i vissa fall även hela EU:s skattebetalare. Detta var inte avsikten då ECB grundades och gavs stort oberoende från den politiska processen bland medlemsländerna.
Integrationen av bankverksamhet före krisen baserades på det andra bankdirektivet från 1992. Detta innebar rätten för en bank
att bedriva verksamhet i alla medlemsländer med en single banking
licence. Hemlandets reglering och översynsmyndighet skulle vara an -
svariga för kontroll av en bank i både hemland och värdland. Detta innebar att en banks konkurrenskraft blev beroende av regler och översyn i hemlandet såväl som bankens interna effektivitet. Därmed skapade EU:s direktiv utrymme för institutionell konkurrens mellan länders regelsystem och myndigheter för bankverksamhet. Inom det finansiella området utanför traditionell bankverksamhet har en single
licence accepterats i högre grad. Storbritanniens finansiella sektor har
på denna grund dominerat den europeiska marknaden för många tjänster, men frågan är naturligtvis om Storbritannien skall kunna fortsätta erbjuda finansiella tjänster inom EU efter utträdet.
Enligt den franske ekonomen Charles Wyploz gjorde sig valuta- unionens grundare skyldiga till ”en ursprunglig synd” då de inte tog den väl utvecklade teorin för optimala valutaområden i beaktande. Denna teori, som i en första version utvecklades av den amerikanske ekonomen Robert Mundell, betonar behovet av arbetskraftsrörlighet mellan länder i ett valutaområde i brist på både nominell och real löneflexibilitet. Olikheter i inflation kan ersätta nominell löneflexi- bilitet men en fast växelkurs begränsar möjligheterna till skillnader i inflation. Växelkursförändringar kan således sägas vara substitut för antingen arbetskraftsrörlighet eller nominell löneflexibilitet. Utan flexibilitet i något av dessa avseenden kommer olikheter i efterfrå- ge- eller utbudschocker länderna emellan att leda till arbetslöshet i delar av ekonomierna tills löneanpassning blir en realitet. Finansiella transfereringar mellan medlemsländerna kan under en period ersätta dem som drabbas av bristen på anpassningsförmåga till olika chocker.
Finansiella transfereringar mellan länder eller regioner med sam- ma valuta kan inte utföras utan koordinerad finanspolitik. Sådana transfereringar är betydande i USA men inom EU har det beto- nats att finanspolitik skall betraktas som en strikt nationell domän. Den koordinering som existerade inom EMU före krisen 2007–2009 be stod av tillväxt- och stabilitetspakten, som satte gränser för de enskilda ländernas statsbudgetunderskott. Motiveringen för denna pakt var att kostnaden för varje land att bedriva underskottspolitik skulle bli alltför liten då valutaunionen begränsade utrymmet för
tilliten till euron och eu:s bankunion …
höjd ränta i ett land som följd av dess budgetunderskott. Pakten var emellertid svag då det saknades mekanismer för att bestraffa de länder, som inte levde upp till paktens krav. Skuldkrisen, med början i Grekland 2010, sågs länge som en finanspolitisk kris och skylldes till stor del på ackumulerade budgetunderskott i krisländerna. Denna syn, som jag ifrågasätter, låg till grund för den betydande åtstramning andra EMU-medlemmar ålade krisländerna. Ett ytterligare krav på en valutaunion enligt teorin är att finansiella marknader bör vara starkt integrerade, eftersom finansiella strömmar mellan länder kan dämpa fluktuationer i konsumtion då inkomsten i ett land varierar. Den finansiella integrationen skall också bidra till att effekterna av en gemensam penningpolitik för medlemmarna i valutaunionen för- delas jämnt.
Då valutaunionen EMU bildades den 1 januari 1999 med ECB som ansvarig för penningpolitiken, var de krav som teorin ställde på en valutaunion långt ifrån uppfyllda. Arbetsmarknaderna i de flesta medlemsländerna var rigida med avseende på både rörlighet och löne- flexibilitet. Finanspolitiken var inte koordinerad och tillväxt- och stabilitetspakten var svag. En hög grad av finansiell integration kunde inte förhindra att efterfråge- och utbudschocker kunde få starka effek- ter på arbetslöshet i de enskilda länderna. Anpassningsförmågan till chocker var svag i många medlemsländer särskilt om man jämför med USA. Hur kunde de ansvariga inom EU motivera skapandet av en valutaunion under dessa förhållanden? Man gick till och med så långt att undantag gjordes för Belgien och Italien från de så kallade Maastrichtkriterierna för medlemskap i valutaunionen. Båda hade statsskulder som vida översteg den överenskomna gränsen på 60 pro- cent av BNP. Dessa länder blev medlemmar i kraft av vaga planer för att sänka statsskulden över tiden. Inställningen inom EU vid denna tid var att så många som möjligt av de då 15 medlemsstaterna i EU också skulle bli medlemmar av EMU. Efter Greklands inträde 2001 var Storbritannien, Danmark och Sverige de enda EU-länderna utanför EMU.
Inom EU var tilliten till valutaunionen stor trots att akademiska ekonomer, i främst USA, var skeptiska. Skeptiska europeiska eko- nomer var tysta utom i de tre länder, som höll sig utanför. Svaret
på frågan hur EMU kunde motiveras var att de kriterier som teorin om optimala valutaområden ställde upp betraktades som kortsik- tiga. I stället betonade den så kallade Delorsrapporten, som låg till grund för utformningen av valutaunionen, att vinsterna av mins- kade transaktionskostnader i handeln inom EMU skulle uppväga de makroekonomiska kostnaderna. I ekonomisk terminologi betrakta- des kriterierna för en valutaunion ”endogena.” Detta innebar att kriterierna automatiskt skulle uppfyllas med tiden som resultat av utvecklingen av nya institutionella förhållanden när euron introdu- cerats. Löneanpassningen och rörligheten skulle bli bättre eftersom arbetsmarknadens parter skulle förändra sitt beteende då växelkursen inte längre kunde förändras. Finanspolitik skulle likaså koordineras bättre då omständigheterna så krävde. De finansiella marknaderna skulle integreras än mer då växelkursrisk i internationella transaktio- ner skulle försvinna.
När valutaunionen firades med 10-årsjubileum 2009 var optimis- men inom EU fortfarande stor. Slovenien, Malta, Cypern och Slo- vakien hade blivit medlemmar av EMU. Tilliten till eurons positiva effekter på de enskilda medlemsländerna dominerade inom EU trots att den ”endogenitet” man förutspått inte inträffat. Lönestelhet och bristfällig strukturell anpassning inom eurozonen var fortfarande dominerande inslag bland ursprungsländerna. Endast ett fåtal länder som Tyskland och Nederländerna hade genomfört viktiga arbets- marknadsreformer. De reala växelkurserna, som ofta användes som mått på konkurrenskraft, hade divergerat mer eller mindre kontinu- erligt sedan euron infördes. De negativa bytesbalanserna med Tysk- land, som från början var det stora överskottslandet, hade heller inte konvergerat. Den finansiella krisen med början 2008 hade bidragit till stora budgetunderskott och bankerna i flera länder visade tecken på stress efter att bostadspriserna börjat falla. Trots detta hade räntorna inte divergerat mycket länderna emellan vid tiden för 10-årsfirandet.
tilliten till euron och eu:s bankunion …