Den enda egentliga, konkreta lärdom inför framtiden som EU lär kunna dra av nuvarande beklagliga situation är dock att undvika att göra liknande misstag i framtiden. EU måste med andra ord ställa betydligt högre krav på de nuvarande kandidatländerna Albanien, Serbien och Turkiet än man gjorde inför utvidgningarna 2004 och 2007. (Kroatien, som kom med i EU i juli 2013, har enligt min mening varit med lite för kort tid för att kunna bedömas på samma sätt som övriga här nämnda länder.) EU:s ganska skarpa tonläge under de periodvis helt avbrutna förhandlingarna med Turkiet lovar härvidlag gott.
Aldrig så hårda krav under förhandlingarna räcker samtidigt dock uppenbarligen inte om inte någon slags effektiv övervaknings- mekanism införs för de stater som faktiskt blivit EU-medlemmar. För tydlighetens skull bör klargöras att detta ska gälla lika för alla EU-stater, oavsett när de kom med. Här återstår då att se om trös- keln för användning av artikel 7 i EU-fördraget mot problematiska medlemsstater kan sänkas i framtiden, eller om kommissionens ovan nämnda men i skrivande stund, innan utfallet av dialogen med Polen kan analyseras, ännu praktiskt oprövade Rule of Law Framework från 2014 kan visa sig bli ett verksamt instrument. Om inte så sker måste sannolikt EU:s arsenal av möjliga åtgärder här ökas.
I ett vidare perspektiv anknyter det nu sagda till vad som kanske är en verklig och än viktigare nyckelfråga för EU inför framtiden, näm- ligen behovet av att hålla fast vid unionens grundvärden även i besvärliga tider. Det finns i och för sig goda argument för varför EU och dess institutioner inte omedelbart bör ge sig in i en principiellt laddad
varför sviktar tilliten till eu-projektet …
konflikt med en nyvald regering i ett medlemsland om det landets styrelseskick, även om den nya regeringen önskar förändra detta i en för omvärlden oönskad och svårsmält riktning. Samtidigt måste dock EU visa att det finns vissa gränser för vad som kan accepteras eller, mer juridiskt uttryckt, för vad fördragen medger. En regering som likt den ungerska under fem års tid successivt och till synes målmedvetet monterar ner rättsstaten måste kunna räkna med att EU till slut som motåtgärd överväger att dra in landets rösträtt i rådet. Detta är en konsekvens inte bara av att rättsstat och mänskliga rättigheter är några av unionens grundvärden, utan också av EU:s allmänt legalistiska kultur och traditioner, där respekten för skrivna rättsregler i allmänhet och fördragen i synnerhet sedan gammalt är mycket stor. Och eftersom de nämnda grundvärdena är inskrivna i några av fördragens inledande och mest vägledande regler så ska det helt enkelt inte vara möjligt för en medlemsstat att utan sanktioner strunta i eller sätta sig över dem. Både etiska och legalistiska skäl talar så att säga för detta.
Det sagda gäller också rådets med kvalificerad majoritet enligt artikel 16 i EU-fördraget fattade beslut om flyktingpolitiken (eller om andra frågor som avgjorts med majoritetsbeslut för den delen). Naturligtvis kan det i och för sig ha ett egenvärde, inte minst från juridiskt perspektiv, att ett viktigt beslut i en så kontroversiell fråga som flyktingpolitiken blir prövad i EU-domstolen, men själva signa- len från ett flertal av EU:s medlemsstater om att man inte har någon som helst avsikt att följa EU:s beslut i flyktingpolitiken går faktiskt emot allt vad EU-samarbetet står för och bör innebära. Dels handlar detta medlemskap inte bara om att få förmåner utan också om att bidra till det för unionen och dess medlemmar gemensamma bästa. Dels anger lojalitetsprincipen i artikel 4(3) och flera andra genom samarbetet utvecklade regler och principer (se artikel 80 i funktions- fördraget) att EU bygger på att medlemsländerna följer gemensamt fattade beslut. Vad Ungern och andra medlemsländer här gjort går därför långt ut över att endast begära en kvalificerad juridisk pröv- ning av ett omstritt beslut. Man har i själva verket utmanat några av EU-samarbetets grundläggande förutsättningar, både innehållsmäs- sigt och formellt.
Kritiken mot att EU inte håller fast vid sina grundvärden är emel- lertid än mer central och fundamental såvitt gäller flyktingavtalet med Turkiet. Här kan man faktiskt tala om att EU svikit dessa värden dubbelt, både genom att ingå ett avtal som stärkt och gynnat den auktoritära regimen i Turkiet och genom att man inte hållit fast vid en gemensam flyktingpolitik. För att börja med den senare frågan, som är något mer juridisk till sin karaktär, kan man bara konstatera att när ledande medlemsländer med Tyskland i spetsen i början av 2016 konstaterade att det i vart fall för tillfället inte gick att samla EU kring en gemensam flyktingpolitik, samtidigt som det inte gick att övervältra allt praktiskt ansvar för flyktingkrisen på Grekland och Italien, så försökte man i stället finna en minsta gemensam nämnare, som hela EU kunde godta. Denna uppenbarade sig då i en överens- kommelse med Turkiet, vilken innebär att Turkiet stänger gränsen mot EU för flyktingar i utbyte mot ekonomiska och andra förmåner (löften som kan bli svåra för EU att infria). EU betalar med andra ord Turkiet svindlande summor för att ett status quo i flyktingfrågan ska bevaras. Nu är kanske inte detta agerande från EU som sådant värre än mycket annat som sker i politikens värld, även om det förvisso drabbar världens flyktingar hårt. Politik är det möjligas konst och ansvariga politiska ledare måste ständigt anpassa sig efter ändrade förutsättningar.
Vad som emellertid skiljer ut detta avtal från många andra tvi- velaktiga eller ljusskygga beslut i världen på senare tid är dock att förutsättningar för avtalets fullföljande tycks ha saknats från början, vilket parterna rimligen måste ha insett. Den del av avtalet som stad- gar att syriska flyktingar ska lämna Turkiet i exakt samma takt som andra flyktingar återsänds från Grekland till Turkiet är helt enkelt inte möjlig att genomföra förrän EU:s omfördelningsmekanism för flyktingar finns på plats och respekteras av samtliga medlemsstater, antingen genom att dessa delar på mottagandet eller genom att de som avstår från att ta emot flyktingar på ett eller annat sätt tvingas betala för detta. Ett viktigt skäl för EU att ingå detta i sak mycket diskutabla avtal tycks faktiskt ha varit att unionen därigenom inte behövt fatta och genomdriva beslut om en gemensam flyktingpolitik eller, alternativt, att man åtminstone lyckades skjuta detta kontrover-
varför sviktar tilliten till eu-projektet …
siella och besvärliga beslut på framtiden. Men detta innebär ju också att om avtalet med Turkiet skulle falla senare under 2016 eller 2017, vilket mycket tyder på och även EU-kommissionen (liksom president Erdoğan) varnat för, så är EU i flyktingfrågan tillbaka ”på ruta ett”. Dessutom, av allt att döma, med en förvärrad situation i Italien och en betydande prestigeförlust på halsen.
Då måste ju också frågan ställas, om det inte hade varit bättre att från början samla EU bakom en gemensam, realistisk och anständig flyktingpolitik, innan det både moraliskt och politiskt tveksamma köpslåendet med Turkiet inleddes. Misslyckandet med att uppnå en gemensam flyktingpolitik är på sitt sätt större än det misslyckande som själva avtalet av allt att döma innebär. I en sådan gemensam flyktingpolitik kan och bör naturligtvis också vissa ”hårda” element, som en förstärkt extern gränskontroll i Medelhavet, förekomma till- sammans med regler om omfördelning, rättssäkra asylprocesser med mera. Även avtal med tredjeländer om begränsningar i migrationen till EU i utbyte mot ekonomisk hjälp är naturligtvis tänkbara, men de bör då utformas på ett annat och bättre sätt än avtalet med Turkiet.